John Järvenpää (bilden nedan) skissar i följande essä upp ett mycket pessimistisk porträtt av det framtida Sverige. Hans kritik mot den nuvarande utvecklingen är påtaglig. Det pågår ett upplösande av rekorderliga normer och värderingar enbart för upplösandets skull, utan att nya lösningar på sakernas tillstånd framläggs. Sunt förnuft bör istället råda. Förutom att han lutar sig mot fakta klargörs en del personliga åsikter.

Två plus två är fyra

"Hur man än vänder och vrider på det, så hamnar röven ändå alltid därbak." (Sunt förnuft)

Invandring och mångkultur hör onekligen till de mest värdeladdade frågorna i detta land. Kastar man sig i denna heteld är risken för att misstolkas stor. Man riskerar också att bli offentligen bespottad och etiketterad som främlingshatare, rasist och t o m nazist.

Som en av dessa debattörer har jag i olika sammanhang råkat ut för den sortens vrångbilder. Ens belackare är då mer intresserade av att teckna ett personporträtt, där man riktar in sig på tidigare händelser och göromål i ens liv, vilka människor man pratar med osv, istället för att sakligt bemöta ens argument. Måhända kan en viss biografi vara på sin plats. Men alltför ofta sker det onyanserat och ensidigt, där väsentliga fakta medvetet utelämnas. Och skulle ens argument tas i beaktande så görs allt för att sammankoppla dessa med de mest suspekta åsikter, grupper och individer - ungefär som om vänsterkritik av kapitalism skulle fösas samman med stalinistisk kritik av densamma. Guilt by association kallas denna ohederliga taktik.

Till en början kändes det psykiskt påfrestande att utsättas för det. Efterhand vänjer man sig dock, särskilt om man medvetet ändrar sitt tänkesätt att inte ta det alltför personligt och tolka det alltför negativt. I vilket fall har mina och andras erfarenheter kring detta endast stärkt min tro på det fria ordet, det som för oss närmare sanningen, som för mig är drivkraften. Tankens och ordets frihet sammanhänger emellertid med ansvar och konstruktiva argument, vilket förhoppningsvis kommer att framgå i texten. Liksom det förhoppningsvis kommer att framgå hur klena argument etablissemanget använder sig av, hur man med orwellianskt nyspråk missbrukar begrepp för att vrida samhället åt det håll man önskar.

Att medvetet reducera begrepps verkliga betydelse, där t ex krav på språktester för att få medborgarskap görs till rasism, innebär i slutändan att även ord som björkängar, ärtsoppa, midsommar och andra typiskt "svenska företeelser" blir kodord för nazism och rasism. Och det – att lägga beslag på ord och begrepp, att omdefiniera och förvanska deras verkliga innebörd i syfte att smutskasta och tysta människor – har alltid varit ett av totalitarismens fundament. I de gamla Öststaterna betecknades till slut krav på individens frihet som fascism.

Hursomhelst – med tanke på den beskrivna risken – vill jag härmed klargöra vissa för mig grundläggande ståndpunkter, varav mycket säkert är självklarheter för många. Dessa har vuxit fram efter många års sökande och famlande. Ett sökande som inleddes kring puberteten i samband med min fars hastiga bortgång och som ännu inte är fullbordat. Vissa trådar har jag dock lyckats väva ihop. Min kritik gäller inte bara den lingvistiska biten, begreppsmissbruket. I lika hög grad värjer jag mig mot den utbredda kravlösheten, hyllandet av rotlösheten, den okontrollerade invandringen samt uppluckrandet av rekorderliga normer och värderingar.

Det började för ungefär 20 år sedan i anarkistiska och antirasistiska kretsar, som lärde mig konsten att inte följa strömmen. Det underliga inom denna subkultur, emellertid, var att medan vårt nuvarande ekonomiska blandsystem förkastades ville man gärna ta del av allt som systemet har att erbjuda, inte minst bidragen (framför hederligt arbete). Även drogglorifieringen och den allmänt osunda inställningen till kroppen och själen förde mig vidare till motpolen, fascistiskt orienterade kretsar, som lärde mig att livsglädje aldrig växer ur ett förvekligat liv, mållöst och själfattigt.

Dock fanns flera invändningar även häremot, särskilt den tyskorienterade. En viktig sådan avser lebensraum-tanken som rymmer imperialism och exploatering av andra länder och dess befolkningar (jfr USAs imperialism idag). Istället förordar jag varje folks rätt till sin egen kultur och identitet, dvs ett respekterande av andra kulturer, seder och traditioner. Under denna period kom jag också till insikten att det är fel att döma människor utifrån deras kollektiva tillhörighet såsom etnicitet. Istället bör man ha i baktanken att varje människa är en unik individ med sina särskilda kvalifikationer och egenskaper. (Åtminstone har man den skyldigheten i det enskilda mötet med någon ur en annan grupp, medan det av praktiska skäl kan vara svårt att ständigt tänka så i alla situationer. Människan har ett behov av att strukturera och organisera sin värld, och i detta ingår social kategorisering.)

Att vi alla är individer med olika egenskaper och ambitioner har med tydlighet framkommit i de sammanhang jag varit inblandad i genom årens lopp. Utöver nämnda subkulturer har jag vänner och bekanta inom mc-världen, ravekulturen, bodybuildingsfären, för att nämna några. Att vi är ense i vissa och oense i andra frågor anser jag bara vara berikande. Det är inget skäl till att frånsäga bekantskapen med varandra. Att skilja på sak och person är elementärt. (För ungefär 70 procent av mina barndomskamrater har det gått allt annat än bra, med droger och kriminalitet. En gemensam nämnare i samtliga fall har varit frånvaron av fadersgestalten, den manliga auktoriteten.)

Flertalet av mina vänner är således på sitt vis avvikande från det som hos samhällets huvudfåra anses vara ”normalt”. Vid universitetet har jag stiftat bekantskap med andra avvikare. Alltifrån stalinister till den råaste sortens nyliberaler i Nozicks och Milton Friedmans anda. Rent parentetiskt kan nämnas att då jag första gången öppnade en akademisk bok, så sent som vid 25-årsåldern, fick jag huvudvärk, en åkomma som annars besöker mig ytterst sällan. Numera, fyllda 33, kan jag ta mig igenom flertalet texter relativt smärtfritt. I början var det mycket stimulerande att få ta del av nya tankar och idéer. Mina horisonter vidgades. Än idag kan jag i det mesta snappa upp en och annan värdefull tanke. Men oftare fylls jag med avsmak inför desto mer, där man analyserar sönder allt till förbannelse. Utan att komma fram till något annat än sådant, som onekligen bidrar till samhällets sönderfall.

För mig gäller fortfarande, att två plus två är fyra!

Livet är en sociologisk resa där vi ständigt relaterar och förhåller oss till andra människor, men också till lagar, värderingar, normer, begrepp osv. Vidare är livet en ständig läroprocess, fullärd blir man aldrig. Ur detta följer att fullkomlighet inte går att uppnå, vare sig på det individuella eller samhälleliga planet. Det perfekta samhället existerar alltså endast i fablernas värld. Blott i fablerna finner vi också den perfekta (över)människan, Zarathustra. Varken nazismen eller kommunismen förstod detta. Inte heller har den fullödade kapitalismen eller mångkulturalismen, som jag återkommer till, greppat detta.

Snabba och omvälvande samhällsomvandlingar måste därför ifrågasättas. Eftertänksamhet krävs. Införandet av kapitalism i forna Sovjetunionen och Öststaterna över en natt räcker för att bekräfta påståendet. Härmed också sagt att jag har en konservativ – eller kanske snarare realistisk – ådra. Det är ju inte särdeles mycket av det nuvarande som jag vill bevara varför termen realist kan te sig mer adekvat än konservativ. Jag knyter denna realism till pragmatism, som förenklat innebär att det som inte fungerar i praktiken bör betraktas med skepsis.

Det är troligt att flertalet människor föredrar lugnet, förutsägbarheten och den därmed medföljande tryggheten. Anthony Giddens har förtjänstfullt behandlat dualiteten mellan förändring och trygghet. Han noterar att rutiner är det kitt som håller samman vardagslivet. Först när människorna fråntas sina rutiner blir de medvetna om hur viktiga de är. Somliga av oss klarar av modernitetens snabba förändringar, flexibiliteten och globaliseringen. Andra har betydligt svårare för det. De trivs med den ontologiska tryggheten, det trygga, igenkännbara och förutsägbara. Den ökade stressen som många upplever på arbetsmarknaden, utbredningen av depressioner, känslan av rotlöshet och avsaknad av konkreta rättesnören, bekräftar Giddens resonemang.

Förutsägbarheten och det normala är för många förknippade med ord som tråkigt, statiskt, stelt. Men snarare är det väl så, att det i det förutsägbara och normala ryms så mycket oförutsägbarhet, spänning och dynamik som många söker. Människan är ju enormt komplex liksom de samhällen vi lever är i komplexa och komplicerade.

Personligen ser jag förändringar som både spännande och utmanande. Jag uppskattar mångfald inom en rad områden. Musikaliskt inspireras jag av alltifrån klassiskt till hårdrock och folkmusik, särskilt den irländska. Jimmie Hendrix, Phil Lynnot, Wagner och Elvis Presley, alla har de har skapat mästerstycken som berikat mitt liv. På samma sätt eggas jag av en rad författare med vitt skilda bakgrunder och inriktningar, såväl etniskt som åsiktsmässigt.

Tekniskt och materiellt har samhället utvecklats. Socialt var det emellertid bättre förr på flera plan (om än inte alla). Normmässigt likaså. Dörren kunde lämnas olåst, cykeln fick stå och man var i allmänhet hyggligare mot varandra än vad som är fallet idag. Inte minst inom mitt arbete med ungdomar som hamnat på glid, ibland valt detta, märker man hur normer och värderingar har förskjutits på ett synnerligen illavarslande sätt. Mycket snabbt dessutom. Behandlingsassistenter och lärare som jobbat med ungdomar i 20-30 år förtäljer detta. Bara för 10-15 år sedan fanns ett annat slags "moral" än dagens (även bland kriminella).

Man respekterade kvinnan på ett helt annat sätt än idag då epitetet hora är frekvent förekommande även hos vanliga skolungdomar. Då ansåg kriminella det vara fel att förse barn med knark. Idag florerar det hos ungdomar och barn ända ner i 10-årsåldern. Vid ett handgemäng fanns en hederskodex som sa att det var nog när motståndaren fallit till marken. Och skulle man tampas med varandra så gjorde man det en och en, man mot man. Förvisso fanns undantag, men idag har undantagen blivit normaltillstånd. Det är numera okej att vara flera och misshandla någon på det fegaste sätt. Det är numera ganska vanligt att ge sig på åldringar, handikappade och äldre.

Några undersökningar om människor tyckte/tycker att det var bättre förr kommer inte att göras. De styrande har ju bestämt sig för att den nuvarande "utvecklingen" är den rätta. Däremot har undersökning efter undersökning visat att såväl gamla som unga upplever otrygghet. Dessa upplevelser och de berättelser jag hört är för mig tillräckliga för att inta en kritisk hållning till den nuvarande tron på att vi enbart har en frihetsorienterad våg framför oss. Vilket föranleder frågan: klarar individen av att (på ett ansvarsfullt sätt) hantera all den frihet som erbjuds henne?

Dagens samhällskonstruktörer – politiker, debattörer, tyckare, liberaler m fl – menar att det råder ett motsatsförhållande mellan å ena sidan frihet och å andra sidan trygghet och säkerhet. Devisen "frihet under ansvar" är beaktansvärd. Men det tycks uppenbart att missbruk av den kräver betydligt mer av konsekvens och handfasthet än vad som är fallet idag, där oacceptabla beteenden urskuldas på de mest makabra sätt med hänvisning till att det är samhällets fel. Att ge efter för den ståndpunkten, där (den vuxne) individen fråntas sitt ansvar, skapar blott förakt hos den som rationellt lever på att missbruka friheten.

Rollo May, den humanistiskt orienterade filosofen, har framkastat den värdefulla tanken att frihet kräver trygghet. Så kräver friheten att vistas säkert på gator och torg lag och ordning. May noterar förvisso att trygghet och säkerhet är frihetens motsats, "men ett visst mått av trygghet och säkerhet är ändå nödvändigt för att det överhuvudtaget skall kunna finnas någon frihet". (Det bör understrykas att May sannerligen inte förespråkar hårdare tag av den kaliber som görs i föreliggande text.)

Samhället bör sålunda agera hårdare när det gäller medveten olaglig verksamhet. Hårdheten kombinerad med norm- och attitydförändring är en förutsättning för att återskapa förtroendet för demokratin och rättsstaten. Förslappandet får annars folk att längta efter den auktoritära kraften.

Det utbredda knarkandet hos ungdomar är bara ett bland många symtom på urholkandet av frihetsbegreppet. Själsvåld framkallad på konstgjord väg förväxlas här med frihet, närmare bestämt individens frihet att själv bestämma över sitt liv och leverne. Inget fel i det. (Jag ställer mig bakom den vuxna individens fria val över sitt liv, även då livet självt står på spel, t ex när det gäller frågan om eutanasi för den obotligt och lidande sjuke. Förutsättningen är att man är medveten att fatta rationella beslut.) Men många ungdomar i färd med att skapa sig en identitet har inte förmågan att sortera bland all vålds-, drog- och sexglorifiering som sköljer över dem; det omfattande knaprandet av så kallade lyckopiller är bara ett tecken på det. Medan 60- och 70-talens drogglorifiering mest kan ses som ett "firande" av emancipationen från de gamla, "förtryckande strukturerna" är dagens missbruk ett sätt att söka tröst för det existentiella tomrum som detta "förtryck" förmådde att fylla med mening.

Vi såg tidigare att den ontologiska trygghetens förutsägbarhet är viktig för flertalet människor. Sannolikt är den högst relevant även för dagens "frigjorda" ungdomar. Som exempel kan pekas på den så kallade rajvkulturen, som av somliga forskare anses gå i bräschen för dagens emancipation. De gamla hippideviserna peace, love and understanding utgör grundkomponenter för rajvarna.

Men tillvaron är inte något man kan dansa sig igenom. Den timslånga dansen som rajvarna kör i ett sträck från tidig kväll till förmiddagen nästa dag kan ses som ett sätt att slippa konfronteras med realitetens mödor. Man dissocierar sig från verkligheten. Genom dansen undkommer man den.

Musiken saknar text – om livet, kärleken, framtiden och annat som vanligtvis ingår i andra musikgenrer (visserligen är klassisk musik och viss jazz textlös men de kräver betydligt mer av mental ansträngning för att kunna avnjutas). Därmed slipper ungdomen tänka. Även musiken i sig stimulerar denna tankens frånvaro. Den är monoton och förutsägbar. Grunden är alltid en tung och taktfast baskagge. Slingorna enkla och medryckande. Avsaknaden av text och själva musikens solida grund, särskilt i kombination med drogerna som förknippas med den, är så ett substitut för det enkla och förutsägbara. Det trygga.

Resonemanget syftar inte till att döma dessa ungdomar som endast söker en fast grund att stå på. Precis som vi andra.

Kärnfamiljens upplösning är förmodligen den viktigaste strukturen som fördärvats. Och för mig som ser den trygga familjen som samhällets bas är detta beklämmande. I Dagens Nyheter nyårsaftonen 1997 beskriver Lars Trägårdh och Henrik Berggren, som sedermera blev kulturchef för DN, ärligt och utan skrupler det uppsåt man har när det gäller familjen:

"Vad som kännetecknar det svenska samhället mest av allt är inte kollektivism, utan en allians mellan stat och individ som på ett enastående sätt förlöst individerna från beroendet av familjen och civilsamhällelig "välgörenhet"… Särskilt intima relationer, inom familjen, med vänner, inom den lokala gemenskapen framstår som bedrägliga därför att den beroendeframkallande kärleken subtilt men obevekligt urholkar friheten… Inte minst undergrävs den individuella självständigheten av barn-föräldrarelationen som genom sin assymetriska utformning utmanar hela idén om individuell frihet. Först kräver barnen en omvårdnad, tillsyn och emotionell insats som påtagligt inskränker den egna rörelsefriheten och som inte kan återgäldas förrän barnen blivit vuxna och föräldrarna gamla. Och senare i livscykeln följer den omvända risken: att "ligga till last", föräldrarnas förnedrande beroende av barnen under ålderdomen" (mina kursiveringar).

Trägårdh/Berggren vill alltså reducera människans komplexitet vad avser känslor och tankar till djurens nivå, där man helt och hållet bryter banden med ungarna efter att de vuxit till sig. Att det finns andra konstellationer än den traditionella kärnfamiljen och att staten blandar sig i vissa angelägenheter kan det förvisso finnas skäl för. Så är det inte bra för ett barn att växa upp med föräldrar som ständigt grälar och inte förmår skänka en stabil, harmonisk och kärleksfull uppfostran. Men att – som nu görs – bara lösa upp utan att komma med konstruktiva lösningar, och ändå på fullt allvar tro sig vara progressiv, är inte tecken på annat än att upplösandet sker för upplösandets skull.

Familjefrågan leder även in på homosexualitet som idag accepteras av de flesta, även undertecknad. Andreas Carlgren, generaldirektör på Integrationsverket, ställer emellertid ofantligt högre krav på samhället och dess heterosexuella majoritet: "Så länge ett land inte älskar sina homosexuella kan vi inte vara säkra på att nya koncentrationsläger inte byggs" (Aftonbladet 970209). Carlgren uttrycker här det (post)moderna synsättet enligt vilket vi anmodas att älska inte individer, våra nära och kära, utan abstrakta fenomen såsom "mänskligheten". (Analogt är man inte längre medborgare i ett specifikt land utan "världsmedborgare", rotlös och kringflackande. Medborgarskapstanken liknas vid ett kalsongbyte, utan substans och mening.)

En homosexuell man jag för några år sedan träffade på en föreläsning ställde sig frågande till varför ”elitbögarna”, som han kallade dem, offentligen måste manifestera sin sexualitet i olika spektakel, där ministrar förnöjsamt tågar med istället för att ägna sig åt viktigare frågor, det de är valda för. Svaret tycks ligga i den homosexuella kulturimperialismen, som inte bara använder sin mäktiga lobbytaktik inom vårt lands gränser. Den söker även påtvinga andra, ofta fattiga och i andra hänseenden mindre utvecklade länder att anamma synen att det är naturligt att två människor av samma kön skaffar barn. Här berörs alltså frågan kring homoadoptioner.

År 2002 röstade riksdagen för homosexuellas rätt att prövas för adoption, trots att samtliga sakinriktade instanser, bl a Adoptionscentrum, var emot. Många adopterade menade att de redan haft tillräckliga identitetsstörningar. Dels förlusten av de biologiska föräldrarna, dels uppväxten i ett land där man till utseendet skiljer sig från ens omhändertagare, de adopterande. Samhällsomstörtarna bortsåg även från det normmässigt viktiga, att den trygga och harmoniska familjen måste vara samhällets fundament. Beslutet manifesterar tillståndet i den svenska demokratin – lobbying och osaklighet framför saklighet och analytisk precision.

Feminismen har på ett förtjänstfullt sätt uppmärksammat kvinnors ojämlika villkor. En allvarlig konsekvens är emellertid reducerandet av föräldraskapet till arbetsmarknad. Det hävdas att föräldraskapet är ett "obetalt hemarbete". Vilket på samma gång är att bortse från de känslor, den kärlek och omtanke som annars varit förknippat med privilegiet att få barn. När man belastar en familj och inte minst kvinnan med tunga ord (bördor) som dessa, och när man tvingar henne att anpassa sig till arbetsmarknaden på mannens mer konkurrensinriktade villkor, är det inte konstigt att betydligt fler kvinnor än män faller in i nedstämdhet och fysisk och psykisk utmatning, av samhället döpt till utbrändhet.

Feministers och så kallade queerteoretikers avoga inställning till biologiska och evolutionspsykologiska apsekter måste ifrågasättas. Ty arv och miljö kompletterar varandra. Mannen och kvinnan har olika biologiska och genetiska förutsättningar, vissa saker går inte att tukta med den kulturella piskan. Den radikalfeministiska dogmatismen liknar den religiösa. Exempelvis anser båda att man med kulturen kan forma människors sexuella läggning. Religiösa tror att homosexualitet kan "botas" med kulturella knep såsom exorcism. Vilket påminner om feministers och queerteoretikers påståenden om att vi enbart socialiseras in i våra mans- och kvinnoroller.

Feministerna tenderar att bortse från att alla världens samhällen och kulturer haft en traditionell könsuppdelning, även innan man började ha kontakt med varandra, via vandringar, resor och sedermera böcker, skrifter, radio och tv. Det faktum att det sett ut på detta sätt är en mycket stark indikation på att uppdelningen bottnar i biologiska och evolutionspsykologiska betingelser, som sedan har så att säga kulturaliserats, alltså implementerats i kulturen. Det är således ingen världsomspännande manlig konspiration som legat bakom denna naturliga uppdelning, något man ibland får intrycket av när man hör feministers argument.

Härmed inte sagt att kvinnan ska förpassas till spisen. Hon ska givetvis ha samma möjligheter som mannen att förverkliga sig själv. Syftet med ovannämnda var snarare att visa på brister på i feministers argument, vilket kan leda till negativa följder för kvinnan. Och mannen, för den delen.

Familjens upplösning är inte ensamt om att leda till samhällets kollaps. Skolan är ett annat tragiskt exempel. Där har man lyckats undergräva all form av auktoritet. Barn och ungdomar ska inte längre betrakta den vuxne, läraren, som en vägledande auktoritet utan som en jämlike. De nihilistiska pedagogerna tycks sätta likhetstecken mellan att vara en auktoritet och att utöva ett auktoritärt beteende. Vilket ju är två vitt skilda saker (auktoriteten är en god förebild medan den auktoritäre ingjuter skräck). Man hävdar käckt att redan på de gamla grekernas tid var ungdomar rebelliska och uppstudsiga mot de vuxna. Vad de inte beaktar är att i det antika Grekland, och fram till bara några årtionden sedan, påverkades ungdomar inte av massmedier, tv-våld, knarkande och porrfixerade idoler, sjuka kroppsideal m m. Flera faktorer som inte fanns på grekernas tid är alltså allestädes närvarande idag, och påverkar ungdomen i negativ riktning.

År efter år slås nya "rekord" i antalet skolungdomar som inte kan läsa och skriva. Det går ut i livet utan de nödvändigaste instrumenten för att hantera livet. Begreppen mångfald och tolerans, som de matats med, ger då föga tröst inför framtiden.

Undersökningar visar att Finland och andra, relativt sett, etniskt homogena länder som Japan och Korea, uppvisar betydligt bättre skolresultat rakt igenom än svenska skolbarn. En förklaring ligger i språkproblematiken, där en lärare i Sverige kan ha fullt sjå med att försöka få eleverna att begripa vad hon överhuvudtaget säger. Sådana problem fanns inte för några årtionden sedan. Detta eftersom invandrare såsom italienare, ungrare, greker och jugoslaver liksom flyktingar, t ex judar från koncentrationslägren eller norska och finska krigsbarn, helt enkelt nödgades att lära sig svenska. Deras inlemning i det svenska samhället har också fungerat avsevärt bättre än vad den gör för många invandrargrupper idag.

Till detta kommer att om en lärare ingriper mot t ex mobbning riskerar han åtal för detta. På många skolor har det också gått så långt att lärarna inte vågar ingripa eftersom det finns gäng som sprider skräck omkring sig. Så talar rapporteringarna om att många skolor tvingats stänga eller anställa väktare och så kallade skolvärdar för att upprätthålla ordningen.

På en skola i Rosengård i Malmö angrep sådana ungdomar byggnadsarbetarna som var där för att restaurera skolan (Sydsvenskan 23/1, 28/1 och 30/1 2003). Arbetarna tvingades utstå både sten- och snöbollskastning. En av dem misshandlades svårt och bygget lades ner. Emellertid vägrade skolledningen ta till tydliga sanktioner mot ungdomarna. Istället anmodades arbetarna att lära sig konflikthantering! Enligt rektorn, kuratorer och nihilisterna var alltså arbetarna i viss mening skyldiga till händelsen. Den nihilistiska passiviteten legitimerade ett oacceptabelt beteende. Arbetet då. Ja, det kunde återupptas efter ungefär en vecka. Denna gång med väktare som säkerställde ordningen och ett par miljoner extra i merkostnader för de redan hårt belastade skattebetalarna.

Andra exempel visar att ungdomar i skolåldern vandaliserat grundläggande samhällsfunktioner. I Göteborg tvingas ambulansförarna numera bära skottsäkra västar när de beger sig ut i förorterna eftersom de riskerar att beskjutas och misshandlas. I Stockholm och Malmö har flera busslinjer ställts in pga beskjutning och stenkastning. Händelser som på sin höjd föranlett undanskymda notiser i tidningarna.

När ungdomarna, som i ovannämnda fall, inte får reella konsekvenser av sitt handlande kombinerat med nedvärdering av alla auktoriteter, vill de som vuxna inte heller veta några begränsningar. Brottsligheten talar härvidlag sitt tydliga språk. Enligt statistik från Interpol, är Sverige nu det klart brottstätaste landet i Norden vad gäller grov brottslighet; gäller även jämfört med flera europeiska länder. I Sverige begås till exempel fler mord och misshandelsfall per 100 000 invånare än i våra nordiska grannländer Danmark, Finland och Norge sammanlagt. Följande statistik är från Interpols hemsida (www.interpol.com). Statistiken är från år 2001 i samtliga fall utom Norge där statistiken är från år 2000. Den är beräknad per 100 000 invånare:

Mord:
· Sverige: 10,01 st
· Danmark: 3,72 st
· Norge: 2,66 st (statistik från år 2000)
· Finland: 1,71 st

Våldtäkter och andra grova sexuella övergrepp:
· Sverige: 102,84 st
· Norge: 66,59 st (statistik från år 2000)
· Danmark: 51,07 st
· Finland: 23,18 st

Grov misshandel:
· Sverige: 667,82 st
· Norge: 77,43 st (statistik från år 2000)
· Finland: 40,71 st
· Danmark: 24,08 st

Stöld:
· Sverige: 7484,02 st
· Norge: 4676,67 st (statistik från år 2000)
· Finland: 3441,26 st
· Danmark: 3404,13 st

Även jämfört med USA, som i vanliga fall pekas ut som ett mycket våldsamt land, är brottstätheten högre i Sverige. Det begås till exempel 10,01 mord per 100 000 invånare i Sverige, medan siffran I USA är 5.61. Sverige överträffar USA i samtliga ovan nämnda brottskategorier. Visserligen finns felkällor t ex vad avser definitioner av mord, men oavhängigt av detta är situationen ytterst alarmerande. Symptomatiskt nog har den ändå inte tagits upp av media. Man lallar på som om inget hänt. Allvarligt är också att det finns det indikationer på att staten medvetet mörklägger och vinklar beträffande brottsutvecklingen. Psykologiprofessor Sten Levander, som är verksam vid BRÅ har enligt flera medier (020405) hävdat att "censur utövas för att rapporter ska passa regeringen".

I Sverige är det alltså tyst. Istället har brotts- och våldsutvecklingen tagits upp utomlands. I t ex danska Jyllands-Posten (030709) återfanns en artikel där man talade om att Sverige blivit ett "brutalt och laglöst land". På ledarplats (030721) menade JP att en viktig förklaring till att inget görs är att I Sverige finns för litet av yttrandefrihet.

Vilka orsaker som ligger bakom att mängden brott tycks stå i paritet med antalet invandrare ska här bli osagt. Man kan dock konstatera att Sverige, som relativt sett tagit emot i särklass störst andel invandrare av de nordiska (och även de västeuropeiska) länderna, inte ställer alls samma krav på dem som man gör i andra länder, t ex vad avser just brottslighet. I Danmark och Finland är det avvisning som gäller för asylsökande som begår brott, även vid mindre förseelser. I rapporten Fri, trygg och vilsen sammanställd av bland andra Åke Daun, professor i etnologi, uttrycker många (utomeuropeiska) invandrare besvikelse över den svenska kriminalpolitiken. Den anses ha varit alltför slapp. En trolig förklaring till detta är att majoriteten av de skötsamma invandrarna – närmare 90 procent av dem begår inte brott – anser att deras kriminella landsmän drar vanära över hela deras respektive folkgrupp.

Honnörsordet tolerans, som implementerats i samhället, är en av de enskilt viktigaste förklaringarna till den situation som har skapats. Vi anmodas ju att ha toleransen som en våra mest primära grundregler. Tolerans handlar om att bejaka det avvikande och ha överseende och förståelse med sådant vi inte gillar.

Men ska det ske även in absurdum, eller ska vi sträva mot den gyllene medelvägen där rättigheter motsvaras av skyldigheter och ansvarstagande? Har t ex en idol för miljontals barn och ungdomar skyldighet att ta ansvar för sina uttalanden, eller ska han bara ha rätten att vräka ur sig att knark är bra och ändå vara tolererad som en bra förebild i form av fortsatt uppmärksamhet? Häromåret skickade en populär svensk tidning, som vänder sig till barn i tioårsåldern, med en bilaga om hur oralsex bör utföras. Även det ett sjukdomstecken.

Christopher Lasch visade oss att toleransen blivit en ursäkt för apati; demokratin hotas inte av människors förmenta fördomar men av den utbredda likgiltigheten. (Det kan noteras att fördomar numera sammanblandas med fakta. I t ex Finland begås relativt flest knivdråp i Europa. Men det betraktas av "de toleranta" som en fördom. Att invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken viftas likaså bort som en fördom. Analogt är det en fördom är att Sverigedemokraterna skulle ha ett mer rasistiskt förflutet än flera riksdagspartier. Faktum är ju att sossarna och f d centerpartiet har en historia av såväl sterilisering som rasbiologiska tankegångar.) Man skulle också kunna säga, vilket redan antytts, att en (värde)nihilism har brett ut sig. Vilket på intet sätt bringar ordning och reda i människors tankesystem, snarare kaos.

Mångkulturalismen verkar med begreppet tolerans som täckmantel. Mångkultur kan definieras som avståndstagande från samhället som en sammanhållande kulturell gemenskap. Särskilt allvarligt är att den upphöjts till statsbärande ideologi. Nihilismen närs av detta. Är det rätt att invandrare ska kunna få svenskt medborgarskap utan att kunna ett ord svenska eller inte ha minsta kunskap om grundläggande svenska samhällsförhållanden, t ex synen på jämställdhet mellan könen, vilket är fallet idag?

Ett annat exempel ur den svenska verkligheten gäller en heroinförsäljande invandrare, som varit här i tre år och skaffat sig barn med en svensk kvinna. Han döms till fängelse, men inte avvisning trots att rätten anser det vara stor risk för fortsatt knarkhandel efter frigivningen. Man resonerar nämligen som så, att han ju blivit far och därmed skaffat sig anknytning till sina barn. Men kan en sådan far vara en god förebild för sitt barn? Nihilisterna svarar ja på dessa frågor, ty i deras värld motsvaras inte rättigheter av skyldigheter. I deras värld finns inga moraliska rättesnören. Endast "toleransen" ska vägleda.

Inom varje nation måste istället en övergripande kulturell referensram råda till vilka invandrare måste anpassa sig. Det gäller sådant som synen på jämställdhet mellan könen, att man inom offentlig myndighetsutövning såsom polisyrken har enhetlig uniform (och inte t ex turban eller slöja, som är på väg att införas), att man följer etikettsregler som vänta på sin tur i kön, håller avtalade tider, skiljer på sak och person osv.

De otaliga kulturella inslag som finns hos människor i deras privata sfär ska staten emellertid inte lägga sig i. Kontentan är alltså att en någorlunda enhetlig kultur måste råda på det offentliga planet medan mångfalden i livsstilar och levnadssätt är förpassad till det privata. Att två människor av olika "raser" eller etniska grupper beblandar sig med varandra ska inte fördömas, vare sig av enskilda grupper, individer eller staten. Lika litet ska staten medverka till att undertrycka åsikter, hur vidriga dessa än är. Det fria meningsutbytet reglerar sig själv enär de starkaste argumenten vinner.

Mångkultur existerar redan på det globala planet. Vi bebor en värld av självständiga och suveräna stater med sina specifika kulturer och särdrag. I Europa hotar EU/EMU-projektet denna särprägel, där införandet av likformiga gurkor bara är ett bland flera tokiga exempel på kulturell homogenisering. Globalt sett är det kapitalismens tentakler – som ej ska förväxlas med en sund och balanserad marknadsekonomi – som anmodar likriktning. Nationalstatens död blir nationalismens bröd, som Öivind Österud har uttryckt saken. Vidare har han visat på sambandet mellan nationalism och demokrati, där den nationella arenan fungerar som en gemensam diskussions- och värdegrund.

Nationalismen har två sidor, en positiv och en negativ. I Sverige tas endast den negativa upp. Kulturdepartementet har i en rapport (ds 1996:74) talat om den svenska kulturella gemenskapen i termer av "omänskliga konstruktioner" som måste "atomiseras" och "lösas upp". Ytterst är detta ett angrepp på den svenska demokratin.

I Sverige finns inte någon gedigen nationalismforskning enär det politiskt korrekta inte tillåter det. I andra länder däremot, inte minst i Storbritannien finns en flora av litteratur. Särskilt bör nämnas den välrenommerade Anthony D Smith. Han menar att nationen och nationalismen inte blott är en konstruktion och något subjektivt men att det är objektiv realitet. Nationen ger goda förankringspunkter för identiteten och utgör på så sätt en källa till trygghet (jfr Giddens ontologiska trygghet, som nämndes tidigare). Det nationella är sålunda en identitetsfaktor viktig inte minst för att hålla samhällen ihop, att få människor att känna delaktighet och solidaritet, betala skatt och på andra sätt bidra till att upprätthålla en gemensam standard och välfärd.

Denna nationalism har inget med rasism eller nazism att skaffa. Istället bör det framhållas att nationalismen bidrog till att nazismen besegrades under andra världskriget. Nationell frihetslängtan var en enande kraft hos de allierade. Som bekant gav Wilhelm Moberg prov på att det går alldeles ypperligt att vara nationalist och samtidigt ivrig förkämpe mot nazism.

Nationalism innehåller även andra komponenter än de ovannämnda. Den är lika med känslor för Sverige vilket har att göra med den abstrakta och emotionella delen. Mer konkret är den en tro på en svensk värderingsgrund, som baserar sig på det civiliserade samtalet – vars anor sträcker sig bakåt till vikingarnas rådslag – där man lyssnar och tar hänsyn till (var)andras argument. I denna kulturella värderingsgrund ingår bl a antivåld, att stå för sin sak och att vårda begrepp som hederlighet, ansvarstagande och ärlighet.

Nationalismen är också ett värnande av svensk natur, historia och kultur.

Den historiska länken är främst tillägnad folket, som på åkrar och i skogar kämpat i sitt anletes svett för att skapa och upprätthålla det land som vi känner som Sverige. Svensk historia kan emellertid inte skrivas utan dess kungar, som på olika sätt drivit på utvecklingen.

EU-bygget, individualiseringens och globaliseringens lovsång till trots, känner de flesta människor ett behov av kollektiv tillhörighet (vilket inte står i motsats till att man samtidigt kan bevara sin individualitet och sjävständighet). Nationalismen fyller denna funktion. Den är för samarbete mellan nationer men motsäger sig den (ny)liberala/kapitalistiska globaliseringen som alltmer likformar världens kulturer och nationer på samma gång som demokratin och politikens spelregler urholkas.

Samma globalisering reducerar också världens nationer till en enda gigantisk arbetsmarknad där strävan efter ökad konsumtion är det primära, och där uppdelningen av fattiga och rika sannolikt kommer att öka. I en värld där konsumtion och ökad tillväxt är vägledande finns det ingen plats för kulturella, sociala och historiska aspekter, dvs det nationella. Snarare verkar det som om avnationalisering, historielöshet och rotlöshet är förutsättningarna för den slit-och-släng-mentalitet som är konsumtionens kännemärke.


Parentetiskt bör det nämnas att jag sannerligen inte är odelat positiv till allt "svenskt". Den så kallade svenska avundsjukan är föga tilltalande. Journalisten Ulf Nilsson har förvisso egenskapen att bre på lite extra när han säger nåt. Likväl ger han utmärkta exempel på avundsjukan i tidskriften DSM – Debatt, Sanningssökande, Mediakritik – (nr 3/03), som för övrigt varmt rekommenderas. Ett vårdbiträde inom vården brukade av ren hygglighet ägna lite extra tid åt de gamla vårdtagarna, de som byggt landet. Men hon tvingades snart sluta. "De yngre frös ut henne."

Många känner säkert igen sig, där man inte kan glädjas genuint åt andras insatser och förtjänster. Jantelagen jämlikhetstanke tillåter inte avvikelse.

Ivrarna för det mångkulturella talar om berikning. Men paradoxalt nog har närvaron av invandrare lett till att det i Sverige införts odemokratiska metoder liknande dem som tillämpades i länder som dessa människor flytt ifrån. Jag ska här koncentrera mig på en av de centrala punkterna: bestraffning av avvikande åsikter, dvs yttrandefrihetsbrottet "hets mot folkgrupp".

Ett exempel härom utspelade sig i skånska Bunkeflostrand, där en familj vände sig till "sin" lokalpolitiker med invändningar mot att två barnrika muslimska familjer skulle flytta till området. Politikern, som väl snappat upp rådande trender och trodde att hon agerade för en god sak, polisanmälde paret för just hets mot folkgrupp – i stället för att bemöta deras oro med argument. I mars 2002 utdelades straffet, hundra dagsböter för nämnda brott.

En riksomfattande undersökning (Lange/Westin 1993) har visat att 70 procent av svenskarna anser att man inte kan uttrycka kritik mot invandringspolitiken utan att bli kallad rasist! Det har alltså skapats ett samhällsklimat där människor drar sig för att säga vad man tycker. Trots att staten har till uppgift att stimulera den öppna och fria diskussionen. Och trots att åsiktsfriheten är grundlagstadgad.

Att få kritisera det västerländska samhällets och kristendomens brister är för de flesta givet. Likaså är det okontroversiellt att hävda att vita män styr mycket av skeenden och händelser i samhället. Men när det gäller kritik av andra kulturer och religioner såsom islam stöter man ofta på patrull. Liksom det kan vara prekärt att granska judiskt inflytande i samhället. Trots att en av sociologins huvuduppgifter är att granska maktstrukturer. Makt i sig är inte är fel, och diskussionen om hur makt används måste få vara fri. Emellertid riskerar en sådan granskare alltså att dömas för hets mot folkgrupp.

Brottet är dock en chimär eftersom några objektiva kriterier inte kan utmejslas av staten/rättsväsendet. Det handlar nämligen om en individs subjektiva tolkning av en utsaga. Det som uppfattas som stötande för en individ behöver inte alls vara det för en annan. Att alla inom en etnisk grupp skulle känna sig kränkta av ett påstående riktat mot kollektivet är nonsens. Ett sådant påstående är abstrakt medan däremot en direkt kränkning av en specifik – namngiven och utpekad – individ är konkret. Således kan endast individer men inte hela grupper kränkas. Det finns redan åtskilliga lagar som skyddar individen mot kränkningar och mobbning.

Grundläggande för en rättsstat är frånvaron av godtycklighet samt välavgränsade definitioner, t ex beträffande folkgrupp. Så är emellertid inte fallet idag. Ett bland många exempel gäller just urholkningen av begreppet folkgrupp. Ett minimikriterium för "folkgrupp" har tidigare varit förmågan till reproduktion. Andra egenskaper handlar om ett gemensamt språk, en gemensam kultur, historia etc. Numera omfattas även homosexuella av den, trots att de – precis som exempelvis blondiner och flintskalliga vilket också är biologiskt betingat – redan tillhör olika etniska grupper och nationaliteter. Till detta kommer att svenskar med ljus hudpigmentering inte har möjlighet att i praktiken åberopa detta brott varför likheten inför lagen är urholkad (se artiklarna Hetslagen, Underkänd samt Bilaga under rubriken "Artiklar" på denna hemsida).

Hetslagen kan alltså närmast liknas vid en gummilag. Den är ett verktyg för tystande av kritiska röster.

Och när så är fallet måste varje anhängare av det fria ordet reagera. Paradoxalt nog är det ofta liberaler som strävat efter och fått igenom kraftiga begränsningar av yttrandefriheten. I april detta år gick ungliberalernas ordförande med en anmälan till JK för att någon en i en debatt yppat något han ogillade. Och i en debatt i Aftonbladet för några år sedan, där jag motsade mig fler begränsningar av yttrandefriheten, fick jag ett svar av en uttalad liberal, om att förnekande av nazisternas förintelse av judarna borde förbjudas. Vad det nu hade med saken att göra begrep jag ej. Inte heller förstod jag varför han inte, i konsekvensens namn, krävde att förnekande av folkmord på armenierna, romerna, indianerna eller andra folkgrupper i så fall också borde förbjudas.

Invandring är en förutsättning för att man inom en nationalstat ska kunna tala om mångkultur eller snarare mång/multietnicitet. Invandring kan vara antingen positiv eller negativ för ett land och dess befolkning. Sker den under tvång medelst påtvingad kolonisation såsom med Amerikas indianer, då gäller det senare.

Riksdagsledamoten Nalin Baksi (numera Pekgul) och Greger Hatt har i skriften "(s) 2000 - en antologi av unga sossar" dock missuppfattat detta. Man skriver: "Sverige behöver Världen mer än Världen behöver Sverige. Och i de flesta länder där ursprungsbefolkningen har isolerats från yttre influenser och segregerats har det lett till deras undergång. Amerikas indianreservat är det främsta exemplet på det." Vidare uppmanas de som "vill undvika 'för mycket mångkulturellt'" att ”meditera över dessa indianreservat". Som Thomas Guur inskärpte (Svd 980507) så var det "inte isoleringen utan tvärtom mötet med invandrarna som ledde till indianernas undergång”.

Baksi/Pekgul m fl tycks inte förstå att det är skillnad mellan kulturbärare och kulturyttringar. De invandrande kulturbärarna i fallet Amerika, dvs européerna, hade ur indianernas synpunkt inte mycket av godo att tillföra. Hade indianerna däremot endast fått ta del av deras kulturyttringar – såsom tankar, idéer, vapen m m – hade historien sett annorlunda ut.

Inte heller tycks man förstå att en begränsad och kontrollerad invandring inte är detsamma som att isolera sig. Finland och Japan är tydliga exempel på hur man tagit till sig andra kulturyttringar, inte minst tekniskt, för att sedan modifiera dessa för inhemska förhållanden. Även Sverige m fl länder har varit framgånsgrika på många områden utan att andra länders kulturbärare varit närvarande. Ett frivilligt kulturutbyte har ständigt pågått. Fallet indianerna lär oss sålunda att Baksi/Pekguls resonemang kring om man kan få "för mycket mångkultur" alltid måste ligga hos ett ursprungslands befolkning att avgöra.

Arbetskraftsinvandring såsom skedde i Sverige under 50- och 60-talen var företrädesvis positiv. Beträffande genuin flyktinginvandring, som måste skiljas från anhöriginvandring och ekonomisk migration, så har Sverige moralisk skyldighet att hjälpa. Men ett mer adekvat sätt att göra det än vad som varit fallet är via den så kallade genomströmningsprincipen, som alltmer förespråkas av FN. Principen innebär att man bereder plats för en grupp flyktingar och erbjuder dem vila, sjukvård och eventuellt utbildning till dess att förhållandena i deras hemländer har stabiliserats. Därefter återvänder de med förnyade krafter för att ta itu med återuppbyggnaden av sitt land. På så sätt bereds plats för en ny flyktinggrupp vilken ges samma möjlighet.

Intressant att notera är att invandringsförespråkarna brukar använda Finland som argument när de hävdar att invandringen inte bidrar till ökad arbetslöshet, som i sin tur orsakar till brottslighet. Periodvis har ju Finland haft högre arbetslöshet än Sverige. Om de vore konsekventa i sitt resonemang skulle de givetvis också hävda att brottsligheten borde vara densamma som eller till och med högre i Finland än i Sverige. Vilket alltså inte är fallet.

Härtill kan fogas att Finland och andra mer etniskt homogena länder kan tackla sin arbetslöshetsproblematik på ett kvalitativt annorlunda sätt än Sverige. Ty man slipper diskussioner kring etnisk diskriminering; man slipper införa kvoteringsliknande åtgärder och kan alltså bibehålla ett system baserat på sakliga meriter och formell kompetens vid anställningar; företag som redan är tyngda av byråkrati slipper upprätta krångliga mångfaldsplaner; och företag behöver inte leva i oro för att kunna stämmas av staten på sexsiffriga belopp, vilket i många kommer att leda till konkurs för den lilla företagaren om denne inte följer de av staten påtvingade mångfaldsplanerna.

Inte heller skapar fackförbund i sådana länder nationella handlingsplaner syftande till att bekämpa så kallad strukturell rasism. Begreppet är ett skuldbeläggande av den inhemska kulturen och befolkningen eftersom samma strukturer/system tidigare fungerat bra för dem. (Självfallet kan byråkratin uppfattas som krånglig även för de infödda.) I Sverige har fackförbundet Byggnads dessutom stolt proklamerat den storvulna planen att man ska motverka "högerextremismens" framväxt i Europa. Vilket måste te sig besynnerligt för den hantverkare, som genomgick sin utbildning med den mindre pretentiösa ambitionen att försörja sig själv och sin familj med något man gillar att göra.

Den offentliga välfärden skärs ner år efter år. Vård, skola och omsorg försämras. Dagligen kommer rapporter om nedskärningar. Vilket tydligt talar emot invandringsförespråkarnas mantra att Sverige är ett rikt land, och att skattebetalarna därför kan fortsätta bekosta omfattande invandring. Sverige berikar andra folk till priset av ökande kostnader och mindre välfärd, som universitetslektor i ekonomi Lars Janssons slutsats lyder i hans bok Mångkultur eller välfärd? (2002). Boken har bemötts i huvudsak av smutskastning och nedtystande.

Nedskärningarnas tid är alltså över oss. Östergötlands landsting fattade i slutet av oktober beslut om att 50 sjukdomar/sjukdomsrelaterade tillstånd, bl a prostatacancer och godartade tumörer, fortsättningsvis ska bekostas av patienterna själva. Andra landsting har aviserat att man tänker göra likadant. En av våra tidigare finansministrar Kjell-Olof Feldt sade rätt ut att detta var den svenska sjukvårdens sammanbrott (TV4 Nyheterna 30/10).

Några dagar tidigare berättade medierna om 87-årige Arvid Hansson som av sitt vårdhem fått beskedet att hans dagliga ägg till frukost måste skäras ner till ett halvt ägg. Arvid, som arbetat hela sitt liv och gjort rätt för sig, kände sig förvisso kränkt. Men hans solidariska sinnelag och tappra moral fick honom att sansa sig: "Jag har alltid ätit ett ägg om dan, men äventyrar det landets finanser får jag naturligtvis avstå." Jämför detta med Mona Sahlin, Gudrun Schyman och andra hycklare vilka stolt proklamerat att det är häftigt att betala skatt men gång efter annan försöker fuska med avdrag och dylikt!

Pensionspengarna beräknas vara slut om 30-40 år. Forskare och politiker vet inte hur problemet ska lösas. Vissa talar om ökad invandring, men då bortses från att även dessa åldras och så småningom ska ha pension. Ett ekorrhjul, sålunda. Kanske skulle man istället kräva motprestationer av socialbidragstagare i form av arbete inom vården? Eller låta vapenvägrare tjänstgöra inom vården, vilket väl kanske kräver återinförande av allmän värnplikt?

Statens taktik har emellertid varit att överlåta en del av förvaltningen av pensionspengarna till den enskilde medborgaren (PPM-systemet). Vi tvingas sätta oss in i aktiemarknadens spekulationskarusell. Detta globala lottospel, där de med tur får en anständig ålderdom och de med otur inte får det, innebär att staten slipper ta ansvar för sina medborgare. Även nedmonteringen av nationalstaten och talet om individualisering och världsmedborgaskap, som kombineras med flosklern att rasismen – detta missbrukade begrepp – hotar och undergräver samhället, bör ses i ljuset härav. Måhända är det en ny socialdarwinism som pådyvlas oss.

Mina vänner är av allehanda härkomster. Liksom flera av mina arbetskamrater har ursprung i vitt skilda delar såsom Libanon, Makedonien, Serbien, Bolivia. Min flickvän har rötter i forna Tjeckoslovakien. Dessa har stärkt min insikt att inte döma människor på kollektiv grund. Genom mitt jobb med utåtagerande ungdomar vilka dömts till vård har jag också fått nöjet att göra ett flertal hembesök hos människor med ett annorlunda levnadssätt än det svenska. Det har alltid varit ett trevligt bemötande och intressanta möten. Såväl mitt jobb som dessa besök har gett mig insikter som de flesta ivrare av mångkulturen inte har. Men som de ändå envist pläderar för. Jag är alltså i praktiken mer "mångkulturell" än de flesta förespråkarna av denna ideologi.

Samtidigt låter jag inte min realistiska ståndpunkt gå förlorad. Liksom i andra sammanhang där frågor kring solidaritet kommer till ytan – t ex skattefördelning och vad man själv kan bidra med för samhällets bästa – undrar man över hur försörjningsvillkoren ser ut. Inte minst med tanke på att det inte är ovanligt att vissa intagna, såväl svenskar som de med annan bakgrund, skryter med att de minsann inte ska arbeta utan leva på samhället när de kommer ut. (Argument och dialog är ett av de viktigaste redskapen jag har i mitt arbete med ungdomar. Dialog och en icke-kränkande, icke-auktoritär attityd är viktigt för att kunna skapa bärkraftiga relationer. På så sätt kan man förhoppningsvis påverka ungdomarnas tänkesätt.)

Mångkulturalisterna underskattar den etniska dimensionen. I sin naivitet tror de att alla som söker sig hit också kommer känna lojalitet med det svenska samhället. Den i vissa fall självvalda segregationen talar häremot. Islamistiska grupper är inte ensamma om att fördöma mycket av "västerlandets synder". Efter World Trade Center har vi sett vilka uttryck lojaliteten kan ta sig. "Kubasvensken" som ställde upp mot den "västerländska demokratin" är bara ett exempel. I Storbritannien känner tvåtredjedelar av muslimerna mer samhörighet med islam än med det land de bor i. Rapporter har inkommit om att såväl etniska svenskar som svenska medborgare med ursrprung i muslimska länder har rest utomlands för att delta i militärliknande träningsläger. Syftet har varit att förbereda sig för jihad, det heliga kriget. Fienden är västerlandet/USA och sionismen.

Etnicitet är alltså problematiskt. Även för mig. Kulturellt och intellektuellt definierar jag mig själv som svensk. Jag är född och uppvuxen här och behärskar det svenska språket bättre än det finska. Jag tänker och drömmer på svenska och har mer kännedom om svensk kultur och historia än den finska. Dock är jag i många stycken lika fängslad av båda kulturerna liksom Nordens natur för mig är den mest storslagna. Men emotionellt, i själ och hjärta, är och förblir jag finländare, en Suomalainen.
Den finska sisun, segheten och kämparandan, fängslar mig. Liksom den var en viktig del för de tappra soldater som med framgång slogs för Finlands frihet mot en till synes överlägsen fiende under andra världskriget. Min farfar, Edwin Järvenpää, är en sann hjälte, inte bara för mig personligen. Även de åtta utmärkelserna, undertecknade av Mannerheim och Kekkonen själva, vittnar om detta. (Bilden på Edwin vid 82-års ålder är tagen sommaren 2003.)

Det bör ha framgått att jag avfärdar utopier, vare sig det gäller den sociala utopin om att vi alla är stöpta i samma form eller den (ny)liberala som gör gällande att vi alla är egoister som ständigt agerar rationellt och målinriktat. Den råa, individinriktade kapitalismen synes dessutom påtvingas andra kulturer med följden att mångfalden på jorden ersätts av ett homogent övergripande system. Vad jag vill ha sagt är att dessa påståenden accepteras, de föranleder inga repressalier, krav på avståndstagande etc. Värre blir det alltså när man avfärdar tron – utopin – på det mångkulturella samhället.

Såväl i teorin som i praktiken har jag så att säga testat (den moderna) liberalismen, givit den en ärlig chans. Några övertygande argument för otyglad liberalism har jag emellertid inte funnit. Rent generellt verkar det vara så, att liberalismen i dess olika skepnader – förutom den klassiska – över en natt vill lösa upp det som tagit århundraden, i vissa fall årtusenden, att färdigställa. Sådant som normer, begrepp, kodsystem, lagar och värderingar vilka skapat ordning och reda och gjort världen begriplig i en annars kaotisk tillvaro. Förvisso finns det skäl att ifrågasätta saker och ting, det är viktigt. Men när upplösandet sker för upplösandets skull, där få eller inga välgrundade rättesnören ersätter de tidigare, är det dags att reagera.

Ty två plus två är fyra.

 

I fysisk mening kommer vårt samhälle att bestå. Förvisso kommer exempelvis utbredningen av hyperghetton liknande dem i USA – där vatten och el saknas, laglöshet råder, dit polisen inte vågar sig in och samhället inte bryr sig – sannolikt att bli ett vanligare fenomen.

Vad som bekymrar är alltså det norm- och värdemässiga förfallet, förlusten av den ideologiska grundbulten, där man inte ens kan diskutera civiliserat längre. Även den etniska dimensionen inger farhågor. Liksom det att nationella regeringar hamnat i underläge gentemot det internationella kapitalet, att den så kallade marknaden dominerar över demokratin. Det är inte för inte som sociologer talar om det så kallade tvåtredjedelssamhället där en tredjedel föds in i fattigdom, våld, droger och kriminalitet medan den övriga befolkningen arbetar och lever under hyfsade förhållanden.

Det är alltså ett i stora delar pessimistisk samhälle som jag tror är i antågande. För egen del och för min blivande familj ser jag visserligen på framtiden med tillförsikt (utbildning, stresshantering, bra matvanor, motion m m bidrar till detta). Men jag oroas för framtiden och de försämrade livsvillkor som väntar stora grupper. Jag känner med de åldringar som ligger och dör till stanken av sin egen urin. Jag oroas för de svaga, de ansvarstagande, den famlande ungdomen, dvs de som får lida pga av fega och hycklande politiker styrda av utopiskt tänkande, ja-sägeri och politisk korrekthet.

Min ambition är att dokumentera vad som hände(r) i Sverige kring millennieskiftet. Och försöka implementera synsättet att världen inte är svart och vit, men att det finns en rad nyansskillnader däremellan. Det måste också tillstås, att känslan av att fylla en uppgift i ett för mig meningsfullt sammanhang inte ska underskattas.
John Järvenpää, Göteborg i november 2003

 

/ Artikeln Reaktionär från 2005, som finns under Artiklar,  sammanfattar bra JJs ståndpunkt idag (red anm).