För mer info - kontakta: info@resonproduktion.com. Under lŠnken "Artiklar" finns material som författaren haft infört i diverse dagstidningar. Vissa av dem knyter an till de ämnen som tas upp i boken. Invandring och demokrati
Inledning
| Tabuering av tankar och idéer löper som en röd tråd genom den västerländska historien. Inte sällan har idéernas förkunnare på olika sätt utsatts för övergrepp. I antikens Grekland dömdes Sokrates till döden för spridande av gudlösa villoläror bland ungdomen. Ändamålet helgar medlen, löd mottot under den spanska inkvisitionens förföljelser av kättare. Fritänkarna
Copernicus och Galileis helt korrekta iakttagelser om jordens position i
universum förkastades och bannlystes av den kyrkliga makten på
1500- och 1600-talen, i en tid då kyrkans makt över tanken var
absolut och inte tillät avvikelser från dogmerna. Under samma
period bedrevs omfattande jakt på, och likvidering av, tusentals påstådda häxor. Seklet därpå blev Voltaire och en rad upplysningsfilosofer landsförvisade för sina tankar om samhällsformationen.
Under 1900-talet har totalitära stater i Europa ägnat sig åt likartade processer, i mer organiserad och byråkratiserad form. I 1930-talets Sovjet bedrevs de så kallade Moskvaprocesserna i vilka omkring två miljoner människor arkebuserades på felaktiga och förfalskade vittnesmål. Med Stalins vetskap upprättades arbetsläger där miljoner klentrogna avrättades. Varje tidning granskades, och varje tanke var, fram till Sovjetunionens sammanbrott, antingen legitimerad eller förbjuden. Oliktänkande ansågs många gånger lida av mentalsjukdom. Efterhand har det visat sig att flera "avvikare" egentligen var intellektuella och insiktsfulla. I Nazityskland inrättades koncentrationsläger. Miljontals människor mördades under denna period baserad på imperialistiska övermänniskoideal. Men även i demokratiska stater har liknande procedurer, (mass)mord undantaget, ägt rum. I USA pågick under 1950-talets inledande år en intensiv kampanj mot människor med påstådda kommunistsympatier. Perioden kallas McCarthyismen, och det har efterhand visat sig att många individer stämplades på oriktiga och t o m falska grunder vilket medförde förlust av jobb, yrkesförbud, trakasserier och social utstötning. I vår samtid har den norske dokumentärfilmaren Odd Lindberg i åtta år tvingats till landsflykt p g a sina avslöjanden av norsk säljakt. I januari 1999 avskedades den tjänsteman som under sin granskning av EU-kommissionen avslöjade ekonomiskt fusk. Ett av det sena 1900-talets mest flagranta exempel på undertryckande av åsiktsfrihet är den iranska regimens fatwa mot den brittiske författaren Salman Rushdie. Historikern och fredsforskaren Wilhelm Agrell behandlar frågan om FN-deklarationens reella värde i boken De omänskliga rättigheterna (1998). Texten kan ses som en skildring av vår tids alla mer eller mindre statligt sanktionerade övergrepp, där förkärleken för snygga formuleringar premieras framför det praktiska utövandet av dem. Politisk korrekthet Motiven till detta dogmatiska förtryck har varit av skiftande slag. Ett gemensamt drag finns där dock, nämligen att de styrande, och med dem lierade, strävat efter att legitimera och därmed upprätthålla sin ideologiska föreställning om hur respektive samhälle ska styras och utformas. Inställningen baserar sig på en hög grad av vad som inom respektive samhälles ledande skikt uppfattas som politiskt korrekt tänkande. Under 1900-talet har fenomenet periodvis uppmärksammats i USA där den också givits beteckningen political correctness. I Encyclopædia Britannicas Year Book -92 ges en definition av politisk korrekthet som fritt kan översättas med "en lös sammansättning av feminister, marxister, multikulturalister och alternativa som försvarar sina gemensamma vänsterpositioner beträffande ras, sexualitet, familj, social klass, miljö och liknande frågor". Frågan som denna bok avser att behandla spänner dock över hela det politiska fältet, från vänster till höger. En mer adekvat och precis definition av politiskt korrekt agerande krävs sålunda, vilket den i Sverige verksamme professorn i socialantropologi, Jonathan Friedman, som lett kurser i ämnet, har gett (DN 980118): "Argument fördöms på moraliska grunder utan att logiskt analyseras. Den fria diskussionen försvinner, och ersätts av associativa tankekedjor." Påståenden reduceras till att bedömas som "goda eller dåliga". (Fördelen med denna definition ligger i dess värdeneutralitet, att den inte har någon politisk eller ideologisk anknytning.) Med "associativa tankekedjor" avses stigmatiseringsmetoden "guilt by association", som förekommer på två sätt. Ett är att märka ord och utnyttja ords laddningar för att ge associationer till en extremistisk och/eller våldsinriktad individ, grupp eller åsiktsriktning, som redan är märkt. Det andra är att direkt påtala eller påskina någon form av samröre mellan en debatterande person eller förening och redan märkta. I ställer för att ärligt bedöma en utsaga blir det viktigare att fråga vem X är och hur X kan identifieras. Individer, ord och begrepp positionsmarkeras sålunda, en indelning i gott och ont sker. På ett behändigt sätt slipper de politiskt korrekta då anföra sakargument, hur väl underbyggt meningsmotståndarens resonemang än är. Margareta Svan vid Umeå universitet har under fyra års tid studerat invektiv. Hon har kommit fram till att bruket av skällsord har två huvudområden - "det tas till i affektivt laddade situationer och kan ingå som en del i maktutövning" (Metro 971015). Litteraturvetaren Göran Hägg (1998:67) talar om "guilt by association" som ett skamgrepp. En omvänd, men ofta närstående teknik för att avfärda meningsmotståndares logiska och praktiska invändningar består i att se till att ens idéer är "ordentligt kopplade till eller hopblandade med allmänt omhuldade moraliska principer, viktiga progressiva strömningar i tiden, politiskt korrekta minoritetsintressen [...]" (s 102). Från västeuropeisk horisont är det brukligt att fästa uppmärksamheten på hur demokrati och yttrandefrihet kvävs annorstädes, i andra världsdelar. I samband med 50-årsjubileet av deklarationen om de mänskliga rättigheterna utgav Aftonbladet i december 1998 en bilaga vari chefredaktörerna Rolf Alsing och Anders Gerdin prisade denna som "moraliskt förpliktande för alla som har makt över andra". Vidare anfördes att vi inte kan "blunda för vidrigheter och illdåd som begås i andra länder", t ex angår det oss "att det inte finns någon åsikts- och yttrandefrihet i Kina". Emellertid är boken du nu håller i din hand inriktad på svenska förhållanden med tyngdpunkten lagd på censur av tankar och åsikter såsom ovan skisserats, d v s hur åsiktsförtryck av de skiftande slag kan yttra sig. Sent omsider har ämnet börjat beröras i vårt land. I boken Politisk korrekthet på svenska (1998) skisseras bilden av hur politisk korrekthet kommit att påverka och drastiskt förändra det svenska debatt- och samhällsklimatet. En rad namnkunniga personer från universitets-, medie- och politikervärlden ger där sin uppfattning om den politiska konformismen och hur den hotar demokratin. Ett genomgående tema är att "medan pluralismen och humanismen alltmer högljutt prisas i högtidstalen och på kultursidorna, så blir det verkliga åsiktsspektrat allt smalare", som bokens redaktörer Per Landin och Pierre Kullbom skriver på konvolutet. Tabun skapas i demokratins och godhetens namn, och för att inte framstå som "ond" gäller det att hålla tungan rätt i mun. "Att tänka fritt är inte förbjudet, men att tänka rätt har närmast blivit ett samhälleligt påbud." Politisk korrekthet är som framgår ovan inget nytt fenomen. Olika vindar har under skilda tidsperioder dominerat samhällsklimatet. I 1930-talets Sverige ansågs det, i likhet med Nazityskland, politiskt korrekt att vurma för rasbiologi. Kritik av såväl rastankar som nationalsocialism förekom dock, som Vilhelm Mobergs Rid i natt! (1941). Det var förenligt med tron på det fria ordet att yttra sig mot politisk korrekthet, det föranledde inga allomfattande krav på avståndstagande, utfrysning, stämpling, även om sådana tendenser givetvis förekom. En studie av fenomenet politisk korrekthet ökar förståelsen för hur konformism och likriktning uppstår i ett samhälle. Den visar också på hur dess mekanismer i allmänhet påverkar demokratiska grundvalar, åsikts- och yttrandefriheten samt den jämlika, sakliga och fria debatten, liksom även själva tekniken för de demokratiska besluten. Tesen som drivs i förevarande text är att politisk korrekthet verkar ovanligt slagkraftigt i det svenska samhället. Den finns invävd i samhällsstrukturen, likt en vålnad osynliggjord och omedveten för det absoluta folkflertalet. Det finns därför anledning att konkretisera företeelsen, rikta fokus mot det. Syfte Denna bok är ett försök att sociologiskt belysa ett fenomen som i mycket hög grad har påverkat det svenska samhället, såväl demografiskt som socialt, kulturellt, politiskt, ekonomiskt - och demokratiskt. Vid senaste valet berördes frågan knappast alls. Kulturgeografen Roger Andersson, av regeringens demokratiutredning tillsatt att granska den svenska invandrar- och integrationspolitiken under 1990-talet, noterade en tid efter valet att politiken "totalt havererat" (DN Debatt 990221). Det handlar således om invandringen och de under senare år idogt använda begreppen "mångkultur" eller "mångfald". Den mångkulturella inriktningen är ett led i en av de största och mest genomgripande omvälvningar som svenska politiker beslutat om. Syftet - att belysa den förda invandringspolitiken, den härtill knutna debatten samt mångkulturalismen - sammanhänger med att visa hur den politiska korrekthetens mekanismer fungerar och vilka konsekvenser detta för med sig för den svenska demokratin. Kort och gott, en granskning av hur Sverige fungerat som pluralistisk demokrati under perioden 1988-2001. Häri ligger att söka illustrera på vilket sätt invandringen, politikers och nästintill samtliga mediers inställning till denna, har påverkat den svenska demokratin. Uppgiften inbegriper att redogöra för det svenska debatt- och samhällsklimatet. En del i detta är att lyfta fram och jämföra argument framförda från två motparter i den aktuella frågan. Den ena sidan är anhängare av hög eller fri invandring och mångkulturalism, och har givits beteckningen "förespråkarna". Den andra sidan intar en mer kritisk hållning, och har därför fått benämningen "kritikerna". Ambitionen är att söka få en bild av de båda parternas uppfattningar kring vedertagna demokratiska principer, synen på solidaritet, laglydighet och rättsstatens principer. Dessutom granskas de för givna tagna demokratiska minimivariablerna åsikts- och yttrandefrihet respektive allsidighet, mångsidighet och nyansering i den allmänna debatten. Boken kretsar således kring synsätt på den svenska flykting-, invandrar- och invandringspolitiken, hur debatten, massmedierapporteringen och politiken har bedrivits, vilket betraktas i förhållande till vedertagna demokratiteorier. De frågeställningar som i första hand avhandlas är följande: Vilka slags argument har anförts från parternas sida och hur förhåller sig dessa till "verkligheten" - demokratiska ideal, siffror, statistik, fakta, sakligt, pragmatiskt? Hur har den fria åsiktsbildningen och pluralismen i den svenska debatten fungerat? Vilka slags strategier har svenska myndigheter, politiker och massmedia tillämpat när det gäller motverkande av rasism och diskriminering? Hur har massmedier, etablissemang och myndigheter sett på förhållandet mellan majoritetsbefolkning och etniska minoriteter med avseende på rasism, diskriminering och handlingar/beteenden kopplade till dessa? Frågor om huruvida den förda politiken har överensstämt med medborgarnas syn, dvs legitimitetsaspekter, vägs in i bilden. |