Välkommen till

"Det finns saker som man måste göra, annars är man ingen människa utan en liten lort." [Jonatan i Astrid Lindgrens roman Bröderna Lejonhjärta]

Reson Produktion vill nyansera bilden av skeenden och händelser i samhället samt motverka försvagningen av den svenska demokratin. Reson Produktion är partipolitiskt obunden.

Sidan uppdaterad 2007-04-30

Gäller Valet 2006 samt Böcker (där nya titlar tillkommit) i menyn till vänster. Under Artiklar har lagts ut en text om vad som väntar med Mona Sahlin som ny partiledare för socialdemokraterna. I maj byter sidan utseende och namn, ytterligare flera böcker läggs ut liksom nya artiklar och kläder, samt en programförklaring.

Inom kort, i maj, kommer Reson Produktion att ligga på adressen www.reaktion.nu. Det är fortfarande problem av administrativ karaktär som försenar saken. Till dess görs inga uppdateringar och gammalt stoff som det härnedan ligger kvar.

Vi ber om ursäkt för dröjsmålet,

Redaktionen

2006 års mest nedtystade bok!

I januari 2006 släpptes John Järvenpääs bok Politisk korrekthet. Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering (246 s, Reson Produktion, ISBN-nr:91-631-7620-3; nedan kan laddas ned ett Tillägg till boken). Den har skickats till de flesta större tidningars kulturredaktioner men ingen har anmält den. Åtminstone en recension av en sociolog har refuserats. Redaktionernas nedtystande är begripligt med tanke på att JJ visar hur de själva bidrar till den likriktning vilken omgärdar mångkulturalismen som varande enbart berikande.

Trots nedtystandet, som bekräftar den av JJ förda tesen om dikotomisering där invandringsrelaterade ämnen ska beskrivas så enkelt som bara möjligt och utan nyanser, har ett stort intresse visats för boken. Den har sålt i flera hundra exemplar. Och dess 45-sidiga inledning, som kan laddas ned gratis (nedan), har laddats ned av hundratals personer, som i sin tur har spritt den vidare. På så sätt har tusentals fått ta del av inledningen.

Sammanfattning av Politisk Korrekthet

År 2006 har av regeringen utropats till Mångkulturåret. Mångkulturalismen är en ideologi som kan definieras som avståndstagandet från samhället som en sammanhållen kulturell gemenskap och värdegrund. Den är alltså delvis en normupplösande eller oikofobisk ideologi. Filosofen Roger Scrutons begrepp oikofobi - avogheten mot den egna värdegrunden - används flitigt i denna bok.

Läs mer!


Boken är laminerad, har färgomslag och är limbunden av högsta kvalitet. Ladda ned inledningen av boken (samt omslaget med baksidestexten) i pdf-format! Sprid gärna vidare!

Boken har artikelnr 007. och kostar 150 kronor inklusive moms och frakt. (OBS! För beställningar utanför Sverige tillkommer 50 kronor i frakt per beställning.) För tio ex betalar man endast 1000 kr inkl moms och frakt. Boken kan även beställas hos välsorterade bokhandlare, men hamnar då omkring 200 kronor.

Likvid för boken/böckerna sätts in på Postgiro/Plusgirot:
415 61 97-8 (Reson Produktion). Glöm inte namn och adress!

Med vänlig hälsning,
Reson Produktion

John Järvenpää har till sin bok Politisk korrekthet (nedan förkortad PK) skrivit ett ganska omfattande Tillägg och förtydliganden (pdf-format). Nedan följer ett av de viktigaste avsnitten ur detta.

Sverige avskaffar ett av demokratins fundament – rätten att utifrån ett politiskt perspektiv kritisera vissa företeelser

I PK (s 209-218) tas upp fallet Åke Green, Ölandspastorn som i en predikan uttryckt sig negativt om den homosexuella livsstilen. Han åtalades i tre rättsinstanser och friades slutligen av Högsta domstolen, HD, i november 2005.

Jag jämför denna dom med fyra ungdomar, vilka utifrån ett politiskt perspektiv, på en skola spridit ett flygblad med ett innehåll som var ganska likt (men mildare än) Greens predikan, som bl a talat om homosexualitet som en ”abnormitet”. Ungdomarna fälldes i tingsrätten men friades av hovrätten, som hänvisade till HDs friande av Green. Härvid noterar jag att HDs dom är oklar ifråga om huruvida man i politiskt orienterade sammanhang får uttrycka sig negativt om vissa företeelser knutna till specifika kollektiv.

Fallet med ungdomarna, som tillhör en politiskt inkorrekt organisation med s k högerextrema åsikter, togs upp av HD. Den 6 juli 2006 fällde en oenig HD, tre mot två justitieråd, dem för hets mot folkgrupp. Straffet blev skyddstillsyn, villkorliga domar och dagsböter. Det förhållandevis milda straffet förringar inte på något sätt konsekvenserna av domen. HDs utslag är prejudicerande och innebär en kraftig begränsning av yttrandefriheten, en hörnsten i varje demokratiskt samhälle.

Försvarssidan hävdade att avsikten med att dela ut flygbladet i skolan var att initiera debatt, något som HD delvis instämde i. Riksåklagare Stefan Johansson, som drev ärendet, ansåg att följande ordalydelser utgjorde missaktning för gruppen homosexuella och därmed också hets mot folkgrupp: 

Samhället har på några få årtionden svängt från ett avståndstagande från homosexualitet och andra sexuella avarter till ett omfamnande av denna avvikande sexuella böjelse. Din antisvenska lärare vet mycket väl att homosexualitet har en moraliskt nedbrytande effekt på folkkroppen och kommer villigt att försöka framhäva det som något normalt och bra. [---] Berätta att HIV och AIDS tidigt framträdde hos de homosexuella och att deras promiskuösa leverne har varit en av dom främsta orsakerna till att denna moderna pest fått fäste. [---] Berätta att homosexlobbyn i sina organ även försöker avdramatisera pedofili och fråga om denna sexuella avart borde legaliseras (HD-dom, Mål nr B 119-06).

Utifrån gällande lagstiftning och dess förarbeten kommer HD fram till att dessa avsnitt sammantaget tillvitar homosexuella en ”vanhedrande åsikt”. Detta hänger samman med ett resonemang om att en minoritetsgrupps ”goda namn och rykte” inte får kränkas. Flygbladets innehåll utgör ett ”angrepp på deras rättigheter” och det bidrar inte ”till någon form av allmän debatt som kan medföra framsteg i umgänget mellan människor…”.

RFSL, Riksförbundet för sexuellt likaberättigande, ett av de mäktigaste organen för homosexlobbyn, har under många år strävat efter att inskränka yttrandefriheten. I anslutning till domen uttalade sig dess vice ordförande Anna-Karin Skantz. Hon tangerade detta med gott namn och rykte, när hon påstod att det är ”är bara att byta ut ordet ’homosexuell’ mot till exempel ’jude’ eller ’svart’ så ser man genast att uttalandena är lögnaktiga och kränkande…” (DNs nätupplaga 060706).  

Skantz påståenden om lögn har inget stöd vare sig av HD eller av riksåklagaren, vilka inte förnekat att flygbladets innehåll skulle vara osant. Inte heller har Skantz stöd av faktiska förhållanden. Det är ovedersägligt att hiv och aids tidigt spreds bland hos homosexuella, som enligt många rön har en promiskuös livsstil. Därmed kan det inte uteslutas att homosexuella bidragit till att sprida smittan. Att homosexualitet är en sexuell avart är likaså sant, statistiskt sett.

Vad gäller frågan om pedofili finns det forskning som visar på en kraftig överrepresentation från homosexuellas sida (PK, s 119, 211f). Det synes som om Skantz inte vill att sådana fakta ska få föras fram. De är sannerligen inte ämnade att upprätthålla homosexuellas ”goda namn och rykte”.

HDs dom tycks innebära att en minoritets ”goda namn” inte får kritiseras, åtminstone inte i ett politiskt (inkorrekt) sammanhang, men däremot i ett religiöst. I det första fallet baseras kritiken på fakta, i det andra på en bibeltext. Draget till sin spets kan homosexuella fortsätta vara överrepresenterade när det gäller övergrepp mot barn, och det kan – får – inte ifrågasättas den politiska vägen, den väg som kan förhindra dessa övergrepp.

Låt oss knyta detta till att HD noterar att en debatt bör ”medföra framsteg i umgänget mellan människor”. Detta görs inte med flygbladet, enligt HD, som då främst beaktar vissa av homolobbyns perspektiv framför det förgripna barnets perspektiv. Att verka för en avdramatisering av pedofili, såsom homolobbyn gjort (PK, s 217) verkar enligt domen medföra ”framsteg i umgänget mellan människor” i större utsträckning än rätten att få kritisera denna avdramatisering.

HD har alltså inte förnekat att flygbladets innehåll skulle vara osant. Man har endast tagit ställning till om dess innehåll var ”omotiverat kränkande” och ”missaktande”, och kommit fram till att så var fallet.

I PK (s 203-218) argumenteras för att i princip vad som helst kan uppfattas som missaktande, och att det inte kan utmejslas några objektiva kriterier för att avgöra vad som är det. Härvidlag citerar jag juris professor emeritus Jacob Sundberg. Han menar att bestämmelsen hets mot folkgrupp har ”påfallande parallellitet” till ”den rättsteknik som odlades i DDR”. Där tillämpades bestämmelsen ”hets mot staten” för att döma och fängsla kritiker av det kommunistiska systemet. Lagen var ”helt godtycklig” i händerna på myndigheterna. Den svenska hetsparagrafen med dess uttryck ”missaktning” skapar enligt Sundberg en liknande godtycklighet, varför den kritik ”som brukade riktas mot DDR låter sig tydligen lika väl riktas mot Sverige” (PK, s 218).          

Det är svårt att inte tolka HD-domen på annat sätt än att Sverige har avskaffat en av de mest grundläggande demokratiska rättigheterna: rätten att utifrån ett politiskt orienterat sammanhang sprida fakta, upplysa om och kritisera vissa företeelser knutna till specifika kollektiv. Hur har då reaktionen blivit på detta? En närmast kompakt tystnad.

I en normalt fungerande demokrati skulle invändningar följa, inte minst på ledarsidorna. En granskning av de största dagstidningarna de närmast följande dagarna efter domen visar att endast en kort notis, i Dagens Nyheter (060707), påtalar domens allvarliga konsekvenser. Den är inte en huvudledare utan skriven av enskild skribent, Malin Siwe. Hon konstaterar att domen är gör det svårt att i praktiken uttrycka misshagliga åsikter, vilket är ett bakslag för det demokratiska samhället. 

Liberala Göteborgs-Postens ledarredaktion nämnde inte ens domen. Att denna tidning på sin debattsida hänvisar till Voltaires devis om yttrandefriheten visar på det hyckleri som många av dagens liberaler antagit. Dagens liberala ideologi har, för att hänvisa till den norske sociologiprofessorn Sigurd Skirbekks 2005 utgivna bok Dysfunktional Culture, en ”totalitär potential” i sig. Andra intellektuella såsom Kevin McDonald, Christopher Lasch, Jonathan Friedman och Zygmunt Bauman är också inne på denna linje.

Emellertid kommer domen sannolikt att överklagas till Europadomstolen. Som nämnts ville två av justitieråden ”hellre fria än fälla” med motiveringen:

Med beaktande av det skydd för yttrandefriheten som kommer till uttryck såväl i 2 kap. 1 § första stycket 1 och 12 § andra stycket regeringsformen som i artikel 10 Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som sedan den 1 januari 1995 gäller som lag här i Sverige, finner vi att det inte kan anses föreligga tillräckliga skäl för en fällande dom. De tilltalade skall därför frikännas från ansvar.

Göran Lysén, professor i folkrätt, menar att domen ”självklart” kommer att underkännas av Europadomstolen. ”Om värre saker inte sades än de citerade, så blir det snart väldigt tyst i Sverige” (DN 060708).

Överåklagare Sven-Erik Alhem, som handhar s k hatbrott,  trodde dock inte att EU skulle underkänna domen (ibid). Han berättade att homosexuella ringer honom varje vecka och berättar att de inte vågar gå på bio på kvällarna för att det kan vara farligt. ”Om de så bara snuddar vid sin partners hand får de stryk. Det om något visar att samhället har ett starkt behov att skydda minoriteters rättigheter.”

Alhem lutar sig alltså inte mot undersökningar, attitydmätningar och polisanmälningar när han argumenterar för sin sak (eller snarare uttrycker sig kategoriskt – ”får stryk” istället för ”riskerar att få stryk”). De telefonsamtal han istället hänvisar kan mycket väl vara arrangerade av homolobbyn, som på så sätt vill öka trycket på lagstiftarna och rättsväsendet. Så fungerar lobbying överallt i välden.

Vidare sammanblandar Alhem framförda åsikter med våldshandlingar. Likt många andra av samtidens politiskt korrekta förutsätter han att ett fritt meningsutbyte med automatik leder till våld. Snarare är historien full av belägg för att inskränkningar av yttrandefriheten leder till våld. /JJ, juli 2006

Exemplet med dessa ungdomar är ingalunda unikt, vilket såväl JJs bok som hans tillägg visar. För den som inte orkar läsa dessa alster kan nedanstående två fall ge en vink om den pågående utvecklingen inom EU. Dess staters uppgift är att skydda sina medborgare, deras rätt att tänka, tala och agera fritt (så länge man inte fysiskt skadar andra).

Statens uppgift är också att försvara individens rätt att nyttja den negativa friheten, dvs rätten att avstå från av staten påtvingade tankemönster, jippon och beteenden, exempelvis sådana som är knutna till mångkulturalism och homosexuella evenemang. Emellertid är tendensen inom EU den motsatta. Den som inte okritiskt anammar nämnda tankar och beteenden kan räkna med att straffas.

I slutet av juli avhölls en s k gay pride-festival i den skotska staden Glasgow. Homosexlobbyn krävde att stadens olika yrkeskårer skulle vara med i spektaklet. Brandchefen vid Cowcaddens brandstation nappade på detta, och kommenderade ut sina egna brandmän för att i brandmansuniformer dela ut flygblad med propaganda för den aktuella sexualiteten ifråga. Nio brandmän vägrade dock. Detta klassades som en ordervägran, och deras överordnade anmälde dem till en disciplinnämnd.

Företrädare för homosexlobbyn i Skottland hävdade att brandmännen bidrog till att degradera ”skotska lesbiska och bögar” till ”andra klassens medborgare”.

Fergus Ewing, politiker inom Skotska nationalistpartiet, kontrade med att det är otroligt att brandmännen anmälts: ”Brandmän har rätt till sina egna privata åsikter. Sedan när blev flygbladsutdelningar vid en gaytillställning del av en brandmans arbete och plikt?”

I mitten av september straffades de. Förutom skriftliga varningar till alla och löneavdrag för en av dem, tvingas de genomgå s k ”mångfaldsträning” där de ska lära sig mer om homosexfrågor.

Det andra fallet gäller den 14-åriga skolflickan Codie Stott. Den 13 oktober rapporterade den brittiska tidningen Daily Mail att hon arresterats efter att hennes lärare tillkallat polis. Orsaken var att Codie ville avbryta ett påbörjat grupparbete som hon gjorde tillsammans med fem asiater, varav endast en talade engelska. Under arbetet talade emellertid alla asiater sitt språk. Codie bad då sin lärare om att få byta grupp eftersom hon ansåg att hon inte kunde göra sig förstådd. Hennes lärare blev mycket upprörd, och tolkade Codies agerande som rasistiskt. Codie fick klart för sig att polis skulle kopplas in.

En vecka efter händelsen hämtades hon av polisen i Swinton. Där hölls hon i förvar i tre timmar, blev fotograferad och tvingad att lämna fingeravtryck.    

Codie själv menar att hennes beslut att lämna gruppen inte haft med ”rasism” att göra, utan endast med de komplikationer som uppstår då man tvingas arbeta i en grupp med icke språkkunniga. Antony Edkins, rektor på skolan, sade till Daily Mail: ”En anklagelse av allvarlig natur gjordes angående en rasligt motiverad anmärkning av en elev mot en grupp av asiatiska studenter som är nya i skolan och landet.”

Fallet är nu under utredning och skolan kommer eventuellt gå vidare med saken, vilket i så fall för Codies del kan resultera i åtal eller annan bestraffning, utöver den redan utövade kränkningen.

Under menyn Uppsatser har lagts ut några alster utöver uppsatserna Personrån och etnicitet och Den politiska korrekthetens teori och praktik. Vid Lunds universitet har lagts fram och godkänts en c-uppsats i sociologi/kriminologi av Petra Åkesson med titeln Vi krigar. Den behandlar invandrarungdomars inställning till personrån, och har beröringspunkter med nyssnämnda uppsats om personrån av John Järvenpää, som underkändes på politiskt korrekta grunder.

En annan uppsats är från USA. Där lade i mars de två professorerna John J Mearsheimer och Stephen M Walt fram uppsatsen med titeln The Israel Lobby, en titel som ger en vink om dess kontroversiella innehåll. De två kommer fram till att USA har åsidosatt sina egna intressen för att istället främja staten Israels intressen. Följden har bl a blivit att USAs relationer med den muslimska världen har försämrats, vilket äventyrat landets säkerhet.

I Tio tabubelagda tema i invandringdebatten argumenterar den norske sociologiprofessorn Sigurd Skirbekk mot de främsta tabun vilka styr invandringsdebatten.