div.html

Artiklar 2003

· Hetslagen, yttrandefriheten och rättssäkerheten

· Begreppsmissbruk: Våldtäkt visavi diskriminering

Hetslagen, yttrandefriheten och rättssäkerheten
Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter (SHK) riktar i Expressen 10/11 skarp kritik mot svensk lagstiftning. Sverige anses inte uppfylla FNs rasdiskrimineringskonvention. Paragrafen hets mot folkgrupp bör därför skärpas. Artikelförfattarna skriver förvisso att paragrafen står i konflikt med en av demokratins grundpelare: yttrandefriheten. Likväl förordas hårdare tag eftersom "inte vilka uttalanden som helst" kan "tolereras i en demokrati".

Mot detta kan invändas med att några objektiva kriterier rörande hets mot folkgrupp inte kan utmejslas av staten/rättsväsendet. Ifrågavarande brott handlar nämligen alltid om en individs subjektiva tolkning av en utsaga. Något som uppfattas som stötande för en individ behöver inte alls vara det för en annan. Det är föga troligt att alla individer inom en etnisk grupp skulle känna sig kränkta av ett påstående riktat mot kollektivet. Ett sådant påstående är abstrakt medan däremot en direkt kränkning av en specifik - namngiven och utpekad - individ är konkret. Enligt detta synsätt kan alltså endast individer men inte hela grupper kränkas. Inom den liberala demokratin finns som bekant redan åtskilliga lagar som skyddar individen mot kränkningar och trakasserier.

Nu gäller ju dock hetsparagrafen varför även andra synpunkter måste tas upp. SHK vill stärka rättssäkerheten. Grundläggande för en rättsstat är frånvaron av godtycklighet samt välavgränsade definitioner, t ex beträffande folkgrupp. Så är emellertid inte fallet idag. Ett bland många exempel gäller just urholkningen av begreppet folkgrupp. Ett minimikriterium för "folkgrupp" har tidigare varit förmågan till reproduktion. Andra egenskaper handlar om ett gemensamt språk, en gemensam kultur, historia etc. Numera omfattas även homosexuella av den, trots att de - precis som exempelvis blondiner och flintskalliga vilket också är biologiskt betingat - redan tillhör olika etniska grupper och nationaliteter.

En annan viktig aspekt, som SHK bortser ifrån, gäller hetsparagrafens tillämpning. Trots att paragrafen är neutralt utformad i så måtto att den i teorin kan åberopas av samtliga folkgrupper, visar praktiken att så ej är fallet. Säpo (1997:70) hänvisar till anmälningar om "hets mot svenskarna" samt nedsättande uttalanden om "den svenska folkgruppen". Enligt anmälarna borde dessa uttalanden "juridiskt behandlas på samma sätt som hets mot de övriga folkgrupperna och därmed kunna betraktas som hets mot folkgrupp. De juridiska möjligheterna att gå vidare inom rättsprocessen med en sådan anmälan är i dag obefintliga, eller mycket små." I en BRÅ-rapport från 2001 (nr 7, s 31) noteras att anmälningar rörande kränkande uttalanden mot etniska svenskar inte saknas "men de har avskrivits av olika skäl". Författarna går inte in på vilka dessa skäl kan vara. Likheten inför lagen är alltså urholkad.

Yttrandefriheten är en grundlag. Och det är en mänsklig rättighet att få uttala sina tankar. Att få kritisera det västerländska samhällets och kristendomens brister är för de flesta givet. Likaså är det okontroversiellt att hävda att vita män styr mycket av skeenden och händelser i samhället. Men när det gäller kritik av andra kulturer, religioner och etniska grupper stöter man ofta på patrull. Analogt är det prekärt att kritisera politiken kring invandringen. En riksomfattande undersökning (Lange/Westin 1993) har visat att 70 procent av svenskarna anser att man inte kan framföra kritik mot invandringspolitiken utan att bli kallad rasist. Det har alltså skapats ett samhällsklimat där människor drar sig för att uttrycka sina åsikter. Vilket sannolikt kommer att förstärkas om SHK får igenom sin strävan efter skärpt lagstiftning på området.

Staten ska värna det fria ordet och inte medverka till att undertrycka åsikter, hur vidriga dessa än är. Däremot ska handlingar beivras. Ytterligare begränsningar av yttrandefriheten medverkar till att monopolisera "sanningen", vilket John Stuart Mill och andra demokratiteoretiker varnar för. Det fria meningsutbytet reglerar sig själv enär de starkaste argumenten vinner. Att följa SHKs råd utan att beakta ovannämnda fakta vore därför ett olyckligt steg, i riktning mot totalitarism.
John Järvenpää, november 2003

(Artikeln refuserades av Expressen, som även hade möjlighet att korta den till insändare. Men icke. Istället har tidningen under veckan berett plats för flera inlägg mot yttrandefriheten, vilket framgår av nedanstående tillägg.)

Tillägg 1: SHK skriver att paragrafen hets mot folkgrupp inte fungerar som avsett, särskilt vad gäller "tryckta skrifter och andra massmedier". Med sistnämnda förmodas i detta avseende antagligen Internet. Båda fallen innebär emellertid att en person själv måste söka upp dessa skrifter eller platser. Och i båda fallen har man möjligheten att avstå från att läsa vidare.

Tillägg 2: Dagen efter SHKs artikel publicerade Expressen en debattartikel av David Gotthold, universitetsstudent och distriktsordförande för liberala ungdomsförbundet i Östergötland. Gotthold dömde ut Färjestads f d hockeytränare, Gunnar Johansson, som uttalat sig om att homosexualitet och ishockey inte passar ihop. Detta, menade Gotthold, var fördomsfullt och homofobiskt medverkande till "ett debattklimat där man till slut kan säga vad som helst..."

Gotthold vill gärna se att hockeyspelarna åker runt i rosa dräkter på isen. Vidare hävdar han att de homosexuella utgör 10 procent av befolkningen (undersökningar visar dock att endast att två-tre procent är det), och att "vi är en köpstark grupp. Vi konsumerar mycket, ligger i framkant när det gäller trender och fungerar utmärkt som omslagspojkar om det är nåt ska lanseras. Vi skulle ge mer glamour åt hockeyn, och det tycker nog till och med Gunnar Johansson vore bra." Tvärtom så finns det all anledning att tro att konsumtion, trender och glamour är ovidkommande för Johansson, han är intresserad endast av duktiga hockeyspelare.

Gotthold har en vision om ett samhälle där man inte beaktar sexuell läggning utan ser till individen. I samma andetag bortser han då från att de homosexuella (gaylobbyn) har fokuserat på sig själva mer i grupptermer än som individer. Vilket bekräftas av att de numera räknas som folkgrupp i lagens mening.

Slutligen uppmanar Gotthold Johansson att sätta sig i utvisningsbåset om han inte ber om ursäkt och tar tillbaka sina uttalanden.

Gotthold visade inte med ett endaste citat vad Johansson sagt, vilket blivit ett allt vanligare tillika ohederligt debattknep vid sidan av att man istället för saklig polemik förespråkar förbud. En titt på Expressens sportbilaga från 10/11 visar att Johansson bl a sagt att han "inte har ett dugg emot dem [homosexuella]". De "är lika mycket värda som alla andra människor", men det skulle vara "väldigt svårt" för en homosexuell att klara sig eftersom hockey är "kampsport eller machosport". Även Tre Kronors förre guldcoach, Curre Lindmark, ställde sig tveksam till homosexuella, även om han trodde att det kanske finns ett litet fåtal inom sporten som är det.

Statens egen ombudsman för homosexuella, HomO Hans Ytterberg, rasade över Gunnars Johanssons yttranden. Han hotade med att dra in statligt stöd till svenska idrottsklubbar: "Kan de inte leva upp till grundläggande principer om mänskliga rättigheter ska de inte ha en krona." (I Expressen 16/11 skrev Linda Skugge att hon stödde Ytterbersgs hot. Hon frågade också: "Varför är det så här? Varför får en hockeytränare och expertkommentator sitta och säga homofobiska saker i teve?") En vink om vad dessa "grundläggande principer" handlar om - för det är inte så enkelt som att man bara ska acceptera homosexualitet, vilket det absoluta flertalet gör - har getts i Aftonbladet (970209) av Andreas Carlgren, generaldirektör på Integrationsverket: "Så länge ett land inte älskar sina homosexuella kan vi inte vara säkra på att nya koncentrationsläger inte byggs".

På isen råder ofta hårda och tuffa tag. I stridens hetta vräker spelarna ur sig både det och det andra. David Gotthold och Hans Ytterbergs liksom många av dagens liberaler vill alltså inskränka en av liberalismens grundidéer, rätten att yttra sig. Agerandet är i linje med den rådande med tidsandan, där det som tidigare var rätt blir fel och vice versa.

Tillägg 3: Lördagen den 8 november meddelade TT att gaylobbyn fått till stånd en indragning av världskända reaggeartisters skivor eftersom dessa uttrycker "homofobi".

Tillägg 4: ur boken Invandring och demokrati, som visar på det godtycke som redan råder med avseende på yttrandefrihetsbrott:

En "föreläsning" vid Umeå universitet i december 1997 slutade med att både "föreläsaren", Dan Berner, och den dåvarande doktoranden, Karolina Matti, fälldes för hets mot folkgrupp respektive medhjälp till brottet. Bland andra statsvetaren och tidigare DN-redaktören Svante Nycander visade att det förestående åtalet, förutom att det karakteriserades av godtycklighet och juridiska definitionsproblem (vad är hets?), allvarligt hotade yttrandefriheten. Brottet hets mot folkgrupp har sedan 1948, då paragrafen tillkom, genomgått en förskjutning. Då den innan omfattade hot, förtal eller smädelse krävs det i dag inte längre "att en viss ras eller folkgrupp utpekas. Man kan numera dömas för att man har prisat den egna rasen utan att ha sagt något om andra raser eller grupper." Nycander ansåg att förundersökningen borde läggas ner.

(Nycander i Politisk Korrekthet (1998:109ff). Nycanders iakktagelse ar riktig såtillvida att det numera kan tolkas som hets mot folkgrupp om man blott uttrycker sig positivt om den egna etniska gruppen. Nycander missar dock att redogöra för den väsentliga skillnaden, att detta enbart gäller individer tillhörande den vita eller nordiska rasen. I DN (971223) uttalar sig Cafer Uzunel, tjänsteman hos DO, angående Umeå: "Det är alltid svårt att direkt peka ut om en replik kan vara hets mot folkgrupp [...] Genom att bara tala väl om den vita rasen och inte säga något illa om andra, kan det i alla fall betraktas som ringaktning mot andra." TV-profilen Alice Bahs utsaga i Aftonbladets söndasbilaga (980927) där hon sade sig vara "stolt över att jag är svart", faller sålunda inte in under benämningen "hets mot folkgrupp". Komikern Chris Rock understryker att han är stolt och svart, och att världen vore så mycket tråkigare utan svarta, som gör allt coolare än vita. Som exempel frågar han sig vad musikgruppen Spice Girls vore utan en svart tjej? "Tre vita jävla brudar som knappt kan sjunga." (ABs söndagsbilaga 990829). Michael Alonzo ledde fram till sommaren 1996 den av Civildepartementet initierade kampanjen Ungdom mot rasism. Alonzo har tidigare utmärkt sig som sångare i rockbandet "Stockholms negrer". Han anmäldes då för hets mot folkgrupp efter framförande av texter som "Fy fan svenska flicka" dedicerad till "alla, blonda vackra, blåögda, jävla kräk", eller låten "Död åt alla blonda präktiga vikingar". Dåvarande justitiekansler Harald Dryselius beslutade dock att avskriva ärendet med motiveringen att det rörde sig om en "konstnärlig framställning" (JK-beslut 861203). Sedan 1997 har motsvarande tillmälen gentemot invandrare lett till fällande domar mot utgivare av så kallad vit-makt musik. Hets bedöms med olika måttstockar.)

"Det är viktigt att samhället markerar sitt avståndstagande", meddelade dock åklagare Björn Ericson till en rad medier. Åtalet, det Ericsson ansåg vara brottsligt, grundade sig på Berners åsikt, att han "meddelat att han sympatiserar med nationalsocialismen". Historikern Heléne Lööw, som doktorerat på svensk nationalsocialism och föreläser i ämnet, vittnade i tingsrättsförhandlingarna per telefon: "En fällande dom skulle göra det svårt att i fortsättningen forska om exempelvis hets mot folkgrupp." Själv har hon i studiesyfte delat ut nazistiskt material till sina studenter. Därmed torde hon också ha gjort sig skyldig till hets mot folkgrupp (GP 980803).

[---] GP-journalisten Per Nygren gjorde under rubriken "Inför lagen är vi alla olika" (GP-kultur 980507) en jämförelse mellan Dan Berner, finansmannen Peter Wallenberg och politikern Birgit Friggebo. De senare har uttalat sig i samma ordalag som Berner. "Svartingarna i Afrika är inte kompetenta att styra sitt land eftersom deras utvecklingsnivå ligger 150 år efter oss", har Wallenberg sagt inför miljontals TV-tittare. Likartat har Birgit Friggebo yttrat: "Det finns någon tradition eller någonting som gör att kosovoalbaner är mer benägna att snatta och stjäla cyklar och tvätt än andra." Berner inför åtta studenter: "Jämför vi oss med afrikaner så har dessa aldrig lyckats skapa en civilisation över huvud taget."

Nygren påtalar att ingen anmälan inkom mot de förra. Han noterar också att en rad opinionsbildare och ledarskribenter som försvarade Wallenbergs rätt att yttra sig nu hyllade överåklagare Björn Ericsons beslut att väcka åtal mot Berner och Matti. Nygrens genomgång av materialet inför rättegången visar på "bristen på konkretion i polisens förhör". Intrycket som gavs var "att åklagaren på förhand bestämt sig för att väcka åtal i syfte att tillfredsställa den opinion" som irriterats över att en nazist tillåtits föra fram sin åskådning. Nygren synar en rad av Berners uttalanden och ställer frågan: "Är det vettigt att bekämpa sådana åsikter och fördomar - varav en del känns igen från herrarnas omklädningsrum och damernas hundpromenader - med åtal?"

I Fri Information (6/98) gör Eva Bergqvist en systematisk genomgång av Berners 22 yttranden som åtalats, en granskning som visar på problematiken med etniska och "rasliga" aspekter. Den övergripande frågan är mot vilken folkgrupp påståendena kan tänkas vara riktade. Berner: "Kan ni verkligen undgå att se att korruptionen blir värre och värre utslaget på fyra års perioder oavsett vilka som styr. Det här samhället är på väg neråt." Bergqvist framhåller att kritik av svenska regeringar hör ett samhälle till, och att det förhoppningsvis även fortsättningsvis ska förbli så. Berner: "Den vite mannen är ingen krigare. Han är mer intresserad av [...] 'Tre kronor' och 'David Letterman Show' än förstörandet av vårt blodsarv." Bergqvist: "Yttrandet måste onekligen betraktas som föraktfullt mot dagens vite man, å andra sidan har det i 1990-talets Sverige aldrig varit straffbart att tala illa om vita, speciellt inte om vita män."

Om Berners påstående "Våra kvinnor blir våldtagna av kulturberikare från andra raser. Mångkulturella ungdomsgäng sprider skräck omkring sig", noterar Bergqvist att de flesta ungdomsgäng som begår allvarliga brott de facto består av olika etniska grupper, samt att våldtäkter enligt statistiken bevisligen är vanligare bland första eller andra generationens invandrare, speciellt vid gruppvåldtäkter. Fri Information har vid andra tillfällen hänvisat till Hans Klette, professor i straffrätt, som i en rapport visat att av 24 män dömda för gruppvåldtäkt var 21 utländska medborgare. (Se även DN 970603; av rapporten framgår inte om övriga tre var av svensk eller utländsk härkomst.)

Däremot "är Berners påstående om raser och våldtäkter fel eller åtminstone missvisande, vilket väl beror på nynazisternas rasliga fixering." Detta eftersom åtminstone de senaste årens våldtäkter utförts av individer tillhörande nationaliteter och folkgrupper "som traditionellt anses tillhöra den vita rasen, t ex syrianer och kosovoalbaner". Eftersom ingen ras utpekats av Berner är det tveksamt att döma för hets mot folkgrupp, resonerar Bergqvist.

Om Berners förnekande av förintelsen refereras till att riksdagen så sent som den 7 maj 1998 beslutat att det inte ska vara straffbart att förneka förintelsen. I Konstitutionsutskottets motivering (KU 1997/98:32) kan man bl a läsa att "Också påståenden som allmänt uppfattas som huvudlösa och stötande måste enligt utskottet få föras fram i den allmänna debatten [...]." Även Justitieutskottet har kommit fram till samma bedömning (1996/97:JuU7). Om åklagare Ericssons ståndpunkt att ändå åtala Berner för hets mot judar, konstaterar Bergqvist att Berner och hans meningsfränder ljuger eller åtminstone är vilseledda, men att riksdagen som sagt bestämt att rätten att fara med osanning ska vidhållas.

"Det är naturligtvis varken kunnigt eller smart att förneka förintelsen, men straffbart är det inte. Det är för den delen inte heller straffbart att förneka Estoniakatastrofen, Koreakriget, ryska revolutionen eller Stockholms blodbad, om man nu vill väcka negativ uppmärksamhet."

Bergqvist skriver vidare att det tar emot en hel del att försvara yttrande- och åsiktsfriheten för nynazister.

"Men det är ingen konst att tala sig varm för demokratiska friheter, när det gäller debattörer och skribenter med politiskt korrekta åsikter och trendkänslig förmåga till anpassning. Gällde friheterna endast den självutnämnda moraliska eliten, behövdes inget grundlagsskydd. Det är tvärtom de förhatliga åsikterna, de provocerande uttalandena och de kontroversiella skrifterna som behöver värnas i en sann demokrati. [Alla] skall ha rätt att framföra sina åsikter utan att rättsapparaten genom finter och trixande lyckas rubricera det som hets mot fiktiv folkgrupp. [---] Olagliga gärningar skall klart kunna definieras. [---] Domarkåren skall följa lagens anda och bokstav och inte låta sig påverkas av politiskt korrekta trendsättare. Sverige avlägsnar sig allt snabbare från grundläggande demokratiska krav och accepterar metoder som hittills endast förekommit i totalitära stater."

Efter straffskärpningen i hovrätten, refererade Nygren (GP 981208) åklagare Ericsons två huvudskäl till belåtenhet. Dels straffskärpningen, dels att rätten tog hänsyn till Berners uttalanden om förintelsen. Ericson medgav att "ett direkt erkännande till nazismen" bör "vara brottslig". I juli 2000 fastställdes domen slutligen av Högsta domstolen. Således är det i juridisk mening kriminellt att, som Berner gjort, uttrycka sin ideologiska åskådning..."

Demokraten en dumbom
Den 12 december samlade socialdemokraternas partisekreterare Lars Stjernkvist samtliga riksdagspartier till ett möte om hur man ska bemöta Sverigedemokraterna (sd), som i likhet med andra partier planerar att genomföra en informationskampanj på landets gymnasieskolor. I fjol gav Skolverket sd rätten att göra så, detta sedan anmälare försökt stoppa dem.

Stjernkvist menar att mötet varit mycket konstruktivt. På socialdemokraternas hemsida klargjorde han strategin som sammanfattades i tre punkter: "Att aldrig ha parlamentarisk samverkan med antidemokratiska partier som fått platser i valda församlingar, att inte tacka ja till debatter i TV och radio då det endast gynnar dessa krafter samt att säga nej till att låta antidemokratiska krafter synas och verka bland våra barn och unga i skolmiljön."

Den första punkten, att av principskäl aldrig samverka även om exempelvis en kommuns budget skulle krascha för det, står det givetvis s fritt att själva välja. Frågan är om väljarna ställer sig bakom ett sådant beslut. Punkt två, att inte debattera mot sd med motiveringen att "det endast gynnar dessa krafter" betyder att Stjernkvist anser att sd har rätt i sina argument. Och om sd nu vore antidemokratiska, vilket det i så fall åligger Stjernkvist att visa, så är innebörden att den antidemokratiska ideologin är starkare än den demokratiska. Vilket förstärks med den sista punkten - att dessa krafter inte ska få verka och synas - innebärande att Stjernkvist anser att folk blir antidemokrater bara av att höra en förment antidemokrat yttra sig. Antidemokraten har en enorm hänförelsekraft som "den dumme demokraten" inte kan motstå.

Gymnasieskolelever är förvisso unga, men att klassa dem som barn oförmögna att hantera budskap av diverse slag verkar vara ett simpelt knep från Stjernkvists sida. Måhända är de mer påverkbara än vuxna, men att de inte skulle klara av att hantera budskap från exempelvis sd eller KPMLr är nonsens. I så fall klarar de ju inte av s heller. Dessutom har Skolverket alltså klargjort att politiska partier inte ska nekas tillträde.

Kontentan av Stjernkvists resonemang är således att antidemokratin är starkare än demokratin och att demokraten är en dumbom. Talar han för hela det socialdemokratiska partiet?
John Järvenpää
(texten var införd i Sydsvenskan 031228, då i en kortare version)

Tillägg: Verkligheten hinner dock ikapp även socialdemokraterna som tvingats ta upp invandringsfrågan. I Malmö har s "starke man" Ilmar Reepalu nyligen föreslagit invandringsstopp, vilket är samma linje som sd förespråkar. På DN-debatt den 13 januari varnade LO för arbetskraftsinvandring. Man menade att fri arbetskraftsinvandring driver upp konkurrensen med följden att lönerna hålls nere och därmed orsakar ökade sociala klyftor (tanken har tidigare framförts av sd). LO hänvisade även till ett uttalande från statsministern som varnat för "social turism", dvs ett utnyttjande av det svenska välfärdssystemet - också detta har sd tagit upp. Och s har nyligen lagt förslag på att asylansökningar inte längre ska kunna kan överklagas hur många gånger som helst, ett system som sd kritiserat i många år.

DOs elitistiska syn
I Göteborgs-Posten (6/12) hävdar diskrimineringsombudsmannen, DO, Margareta Wadstein att adventsljusstakar "inte är så oskyldiga som de ser ut", att "anhopningen av kristna symboler och budskap kan vara besvärande" för t ex judar och muslimer. Varifrån DO fått sin uppfattning förtäljer inte artikeln. Klart är dock att hon inte frågat nämnda grupper, vilket förslagsvis görs med en opinionsmätning.

Däremot har jag, som arbetar på ett behandlingshem, flera arbetskamrater och intagna ungdomar med muslimsk bakgrund. De störs inte alls av att vi julpyntar med ovannämnda pinaler. Snarare tycker man det är mysigt.

Detta är inte första gången DO är i farten. För ett tag sedan påstods att almanackan med dess högtidsdagar är uttryck för s k strukturell diskriminering. Inte heller då hade hon på fötterna. Vilket man borde ha ifråga om såpass viktiga frågor som den sociala ordning och den värderingsgrund vårt samhälle vilar på. Och som DO verkar vilja lösa upp med sitt elitistiska synsätt, där makten talar om för folket hur saker ska vara. Folket begriper nämligen inte själva, och de har inte förmågan att prata om sina livsvillkor med sina arbetskamrater.

I ett land som Sverige präglat av stark centralmakt och jantelagens konformism får statens synsätt reella känningar. I synnerhet när man vet att man riskerar att stämplas som rasist innebärande konsekvenser för karriären/försörjningen. Medborgarna räds att säga vad de tycker och tänker. Samhället blir tystare och tråkigare.

DO tolkar i princip allt "svenskt" som diskriminering. Utifrån den premissen blir allt som är skapat utifrån svenskarnas sätt att strukturera världen diskriminerande. Att inte ha siesta på dagarna är då kränkande mot alla med latinamerikanskt och sydeuropeiskt påbrå. Liksom män från kulturer med "machohållning" kränks av att ha kvinnor som chefer. Kösystem och väntan på sin tur i tvättstugan är stötande mot vissa arabiska och afrikanska kulturer där först till kvarn får mala. Maorier från nya Zeeland och sydafrikaner torde känna sig besvärade av att Sverige har högertrafik. Listan kan göras oändlig. Och visst låter det absurt. Men DOs utgångspunkt är absurd. Dessutom när den rasismen eftersom vissa tolkar det som att det är invandrare och inte DO/staten som vill undergräva svenska traditioner.

Statens syn på diskriminering har ofta ingen hållbar grund hos andra kulturer (och inte heller hos svenska kvinnor vilket den nyligen presenterade undersökningen om föräldraledigheten visade, där kvinnorna ville vara hemma med sina barn trots att staten enträget försökt ändra på detta). Exempelvis visar antropologin att det inom vissa kulturer är i sin ordning att anställa sina egna släktingar framför mer välmeriterade personer. Familj och etniska band premieras i många invandrarkulturer. Vilket - med DOs syn - torde innebära att vårt individinriktade samhälle är diskriminerande mot dessa folkgrupper och kulturer.

DOs syn på diskriminering delas sannolikt alltså varken av flertalet invandrargrupper eller de infödda svenskarna. Den är en byråkratisk konstruktion som underminerar samhället.
John Järvenpää (denna text var införd i Sydsvenskan 031214, i en något kortare version)

Tillägg: Andra absurda exempel. Hinduer är med DOs synsätt kränkta för att frysdiskarna i mataffärerna och på arbetsplatserna är fyllda med mat gjorda på olika sorters djur. Muslimer besväras av att de flesta kvinnor inte döljer sitt ansikte, sitt hår eller sin kropp utan istället är lättklädda bärandes exempelvis kjol. Solen skiner inte lika mycket här som söderut, vilket väl åtminstone indirekt är diskriminerande mot mörkhyade invandrare innebärande att dessa måste ges gratis solkort.

Om det nu vore så att DO har rätt, att judar och muslimer känner sig besvärade av adventsljusstakar och dylikt - strider inte detta i så fall mot bilden av att dessa grupper/dessa religioner skulle vara toleranta? DO bör vara försiktigare när hon ger sig i kast med dessa känsliga frågor.

Att "värna" det fria ordet
I Sydsvenskan den 27 april återfinns en artikel i vilken påstås att rasistisk och konspirationsteoretisk propaganda säljs via nätbokhandeln AdLibris. Bl a omnämns min bok Invandring och demokrati. Artikeln baserar sig på tidskriften Expo som säger sig värna demokrati och yttrandefrihet mot rasism. Eftersom jag inte läst de andra böckerna som berörs i artikeln varken kan eller vill jag uttala mig om dem. Emellertid uttalar jag mig generellt för det fria ordet. Jag vill även klargöra vissa saker angående min bok, där bl a Expo tas upp.

I boken visar jag att Expos nyssnämnda plattform har klara brister, att man i själva verket motverkar det fria ordet och det antirasistiska arbetet. Så vägrar Expo erkänna att rasism är ett universellt fenomen, dvs förekommande inom alla folkgrupper och att även svenskar/vita kan drabbas av det. Följande citat, som även återfinns i boken, ger en fingervisning: "Att känna eller t o m tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt [...] Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande" (skrivet av en av Expos grundare i tidskriften Creol nr 1/96). Trots omfattande kritik har Expo ännu inte tagit avstånd från detta uttalande. Och så länge som man inte gör upp med sitt förflutna och erkänner att rasismen är en styggelse som kan drabba alla folkgrupper och "raser", även vita, är det svårt att ta deras antirasistiska plattform på allvar.

I socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning Frihet (nr 4/02) får en av Expos nuvarande chefredaktörer frågan om debatt ska föras med Sverigedemokraterna: "Nej, det tycker jag inte. Då ger man dem politisk legitimitet och det är precis vad de vill." Han förtäljer vidare att sexuellt avvikande, i detta fallet pedofiler, inte heller ska ges denna så kallade legitimitet.

I Norge, Danmark och andra länder där yttrandefriheten värnas på ett kvalitativt annorlunda sätt än i Sverige för man gärna debatt med invandringskritiker och dito partier. I Norge har även ett flertal forskare i boken Gode förmål - galne fölger? (Cappelen Akademisk förlag, 2003) pläderat för en diskussion med kritiker av den förda invandringspolitiken. Man anser också att dessa har viktiga synpunkter att tillföra diskussionen.

Ifråga om pedofili - som är avskyvärt - bör Exporedaktören upplysas om att det ständigt pågår en diskussion, om än fiktiv och postum, med de grekiska demokratifilosoferna varav vissa hade dragning åt just pedofili. Till skillnad från redaktören förmår dagens demokratiteoretiker emellertid att hålla isär grekernas övergrepp från deras idéer. Därför tycker man också det vara intressant att föra det postuma samtalet med dem, att fästa vikt vid och analysera deras idéer.

Härutöver bör Expos påtryckningar mot AdLibris nämnas. Det är skrämmande att man lyckas sätta sådan press på AdLibris vd att denne häver ur sig att det skulle finnas en åsiktskontroll av böcker som saluförs via företaget: "Den slank igenom kontrollen", säger han i artikeln om en bok. Dessutom anför han att gränsen för vad som säljs går vid när en bok "inte håller för en faktagranskning". Ja, i så fall borde merparten av AdLibris sortiment tas bort. Ty flertalet böcker såsom Sagan om ringen, Bibeln och Koranen, är byggda på fiktion och håller därmed inte för en faktagranskning. Min bok, däremot, är väl underbyggd. Den har massor med källhänvisningar och forskningsrön och håller således för en faktagranskning.

Hursomhelst är det uppenbart att Expo inte instämmer i det som jag visar i min bok, att det finns demokratiska brister i det svenska samhället idag. Men är det skäl för att trycka på AdLibris att rensa bort boken ur sortimentet? Det enda rimliga skälet till att man vill göra så, är att man anser att bokläsarna i detta land inte förmår att kritiskt granska och tolka innehållet i en bok. Och det, att dumförklara människor, har alltid varit en grundbult i det totalitära agerandet.
John Järvenpää

(Texten, som här är något längre än ursprunget, refuserades av Sydsvenskan i maj 2003. Den fanns i två varianter, en avsedd för debatt och en för insändare, varav den ena hade följande slutkläm: "Menar Expo allvar med sin plattform, så måste man sluta dumförklara människor samt sluta agera åsiktspolis och istället bemöta argument med argument. Man bör också lämna sitt ensidiga synsätt vad gäller rasism och erkänna att det faktiskt finns hos alla folkgrupper, inte bara hos svenskar/vita. Till dess bör den svenska journalistkåren förhålla sig kritisk till de uppgifter som Expo förmedlar.")

Begreppsmissbruk: Våldtäkt visavi diskriminering
Häromåret tilldömdes en homosexuell man 800 000 i skadestånd av sin arbetsgivare. Orsaken var att han pga av sin sexuella läggning ansåg sig ha blivit nekad befordran och därmed gått miste om högre lön. I dagarna har den före detta högskoleläraren Mohsen Hakim utöver förlorad arbetsinkomst tilldömts ett skadestånd på en halv miljon kronor. Hakim hade blivit felaktigt behandlad av sin arbetsgivare, vilket enligt honom själv och Diskrimineringsombudsmannen, DO, bl a kunde knytas till hans invandrarbakgrund. På Aftonbladets debattsida 14 juni jämför Hakim diskriminering med våldtäkt.

Det är givetvis oerhört förnedrande och kränkande att utsättas för diskriminering. Att jämföra den med den fysiska våldtäkten mot kvinnor (även män kan drabbas) är emellertid att devalvera innebörden av våldtäkten. Denna är både ett fysiskt och psykiskt övergrepp som förnedrar en kvinna på det mest vidriga sätt. Vid en våldtäkt är själva övergreppet ett objektivt kriterium för att en människa utsattas för kränkning. Den typen av diskriminering som Hakim varit med om är av mer subtil art. Den innehåller mer av subjektivitet, dvs ens egna känsla av att man blivit kränkt. Detta har för forskarna ständigt varit ett problem när man dryftat diskriminering. För att "lösa" problemet har makthavarna kullkastat ett av rättsstatens fundament, den att man är oskyldig till motsatsen bevisats. Numera är man - inom diskrimineringsärenden - skyldig till diskriminering till motsatsen bevisats. Det åligger alltså t ex en arbetgivare att bevisa att man inte har haft ett diskriminerande uppsåt vid ett anställningsförfarande.

Hakim noterar vidare att det krävs ett enormt mod för att samla kraft för att anmäla diskriminering. Emellertid är det ju så, att statsmakten/DO uppmuntrar dem som känner sig diskriminerade att anmäla. DO talar stolt om att en arbetsgivare kan tvingas punga ut med sex-siffriga belopp till den diskriminerade. Hon rentav önskar fler anmälningar. En tyngre back-up än ens egen statsmakt kan man inte ha. Och då är det väl snarare så att man kanske lockas av att göra en anmälan.

Hakim menar att tiotusentals människor dagligen utsätts för kränkningar som den han drabbades av. Säg att många av dessa väljer att anmäla. Det blir en process där alltså motparten, t ex företagaren måste bevisa sin oskuld. Vilket kommer leda till att många (små)företagare kommer att gå under. Man kan även undra om det är riktigt att skattebetalarnas redan hårt ansatta pengar, med nedskärningar inom flera offentliga sektorer, går till att driva dessa kostsamma ärenden med utbetalande av saftiga skadestånd.

Ett säkrare, mer objektivt sätt att motverka diskriminering är att införa kön- och namnlösa arbetsansökningar. Vid själva intervjun kan antingen bandspelare användas eller en oberoende medbedömare närvara för dokumentations skull.

Mohsen Hakim fick en halv miljon i skadestånd. Vilket är långt mer än de kvinnor som utsatts för våldtäkt (i egentlig mening) kan räkna med. Det är också långt mer än den som suttit felaktigt häktad för ett brott och på så sätt kanske fått hela sitt liv, sitt rykte och sin karriär förstörd. Att Hakim fått upprättelse är riktigt. Emellertid finns det all anledning att se över om de skyhöga beloppen verkligen är i paritet med det upplevda brottet. Det finns även anledning att diskutera i vilken utsträckning staten ska tvinga arbetsgivare att anställa människor på etnisk och/eller könsmässig grund.
John Järvenpää

Tillägg: Delar av denna text var införd i Aftonbladet 030620, som en replik en Hakims artikel, då under rubriken Våldtäkt värre än diskriminering. Efter publiceringen har andra uppgifter tillkommit. Dessa stöder inte påståendet att det är riktigt att Hakim fick upprättelse. För mer information - Fri Information nr 2 - 2003, artikeln "Tumskruvarna dras åt"!

Eva Bergqvist skilde sak från person
Eva Bergqvist dog den 27 oktober efter en kort tids sjukdom. Hennes hastiga bortgång har dock inte uppmärksammats på det sätt som det anstår en hjältinna av hennes kaliber. Snarare har karaktärsmord - dvs att inte omnämna henne och därmed göra henne till en icke-person - präglat även kretsar som verkligen borde vörda hennes minne bättre. Ty hon var en oerhört viktig person, som i över tio års tid hållit den kritiska och insiktsfulla lågan vid liv. Under denna period ansvarade hon för tidskriften Fri information som bjöd oss på en av de skarpast formulerade invandringskritiken i detta land. Det var förvisso ett sidoprojekt för henne då hon hade fullt upp med andra saker såsom sin läkarklinik, sin familj, sin hund, sin post som kommunalråd och skrivande av böcker.

Eva var inte bara engagerad i invandringsfrågan, som hon ju av en slump blev bekant med då en flyktingförläggning placerades vid hennes husknut. Hon gick också igenom propositioner och riksdagsbeslut på en rad områden. Hon pekade på galna analyser. Och många gånger förutsåg hon kollaps inom ett flertal områden. Vid tidpunkten för hennes död var hon t ex i full färd med färdigställandet av sin bok om krisen inom svensk sjukvård. Ironiskt nog meddelades några dagar senare att Östergötlands landsting beslutat att inte längre bekosta ett 50-tal sjukdomar, bl a prostatacancer och godartade tumörer, utan att patienterna själva ska svara för kostnaderna. Andra landsting har aviserat att man tänker göra likadant. Vilket fick förre finansministern Kjell-Olof Feldt att säga att den svenska sjukvården nu har drabbats av sammanbrott (TV4 Nyheterna 30/10).

I boken "Allt det här är mitt", sa kommunalrådet (1988), visade Eva hur politikerna i Hallstahammar dribblade bort närmare 100 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar. Till ingen nytta. Och långt innan näringslivet och andra organ uppmärksammade de sedermera införda mångfaldsplanerna på arbetsplatser och dylikt predikerade hon att antalet anmälningar om diskriminering kommer att öka lavinartat (vilket skett). Och att i synnerhet småföretagare, som redan är hårt ansatta av byråkratiskt krångel, kommer att få det än svårare med all mångfaldsbyråkrati.

Detta är bara några exempel. Genomgående i hennes texter var alltså kritiken mot politikers inkompetens. I övrigt kännetecknades de av känslan för ansvar, ärlighet och hederlighet. Eva tog alltid ställning för den svenska demokratin. Hon oroade sig för de tydliga tecknen på undergrävandet av likheten inför lagen liksom försvagningen av åsikts- och yttrandefriheten på vilket hon gav mängder av exempel.

På flertalet hemsidor med invandringskritik på menyn har hennes bortgång emellertid inte nämnts med en stavelse. Vissa av dem såsom Nationaldemokraterna hade förmodligen inte mycket till övers för henne som person eftersom hon tagit ställning för Sverigedemokraterna. Ändå gav hon plats åt NDare, t ex Thomas Johansson, att skriva långa artklar i tidskriften. Även skribenter från andra organ har beretts utrymme. Varför? Jo, för att dessa personer oavsett politisk hemvist hade vettiga resonemang som Eva ansåg vara värda att tryckas och spridas. Hon hade alltså den viktiga förmågan att lägga känslorna åt sidan och låta förnuftet styra. Hon kunde skilja person från sak.

I ett nationellt och traditionellt sinnat beteende ingår hedrande av vördnadsfulla insatser. Till och med Evas meningsmotståndare i Kolbäcks kommunfullmäktige, varav vissa har blivit fällda av regeringsrätten pga av Eva, har lovordat henne som aktiv, kunnig, envis och välformulerad (Västmanlands Läns Tidning 031028). Men den demokratiska nationalismen har inte gjort det.

Evas bortgång har osökt lett in på de interna stridigheter som alltid tycks ha genomsyrat de folkliga och nationella rörelserna. Som om det inte vore nog med riksdagspartiernas, mediernas och andra makthavares andliga terror riktad häremot. (Målet för dem är ju avnationalisering, historielöshet och rotlöshet, vilket gynnar den globala kapitalismen. Gränslös konsumtion förutsätter att banden bakåt och känslomässig nostalgi klipps av.) Nationellas smutskastning av varandra tar sig olika uttryck. Det handlar om spridande av falska uppgifter som att den och den är brun eller liberal, kristen eller ateist, paranoid och konspirationsteoretiker osv. En historik tillbakablick visar att interna stridigheter bland Amerikas indianer bidrog till att deras undergång påskyndades...

Det kan dock se annorlunda ut. Föreningen Blågula frågor har ju en dokumenterad bakgrund inom socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet medan Fri information startades av aktiva moderater. Trots skiljelinjer på väsentliga punkter har de båda genom åren närmat sig varandra. Man har utkristalliserat gemensamma punkter och respekterat varandras åsikter. Men framförallt har man betraktat varandras kritik som komplement till varandra. Det handlar om sunt förnuft och att uppträda korrekt och hyggligt. Blågula frågor och Fri Information lär oss att det alltid finns två sidor av saken. Att ett parti, en organisation eller förening har en något annorlunda syn på sakernas tillstånd är alltså inte skäl för att smutskasta det.

Även på individnivå är det vanligt att personer ägnar sig åt det beskrivna problemet. Det kan som sagt handla om spridande av illvilliga rykten. Eller att man åtar sig en uppgift men sedan helt enkelt struntat i det. Den skisserade bilden reser frågan vad detta elakartade beteende beror på. En sociologisk förklaring säger "den svenska avundsjukan", som bottnar i Jantelagens jämlikhetstanke enligt vilken man inte ska tro att man är något. En evolutionsbiologisk förklaring säger att det handlar om hormonstinna hannar i maktkamp vilka med alla medel söker nå toppen. En psykoanalytisk förklaring säger att det är med idéer som med ens barn, man gillar sina egna bäst. Säkert finns en rad andra förklaringar.

Visst ska man kunna argumentera mot uppfattningar som man inte delar. Men att därifrån också ta steget till smutskastning av personer är illa. Att istället föra en mer sansad och konstruktiv dialog ger mer energi över till det väsentliga, att få Sverige på fötter igen. Endast den sittande regimen gläds över den interna splittringen. Att härska genom att söndra har alltid gillats av makten. Eva Bergqvist hade förmågan att skilja person från sak - en synnerligen viktig överlevdnadsmekanism.
John Järvenpää, november 2003

Tillägg: Efter Evas bortgång den 27 oktober 2003 skrev Reson Produktion följande om hennes gärning:

Eva Bergqvist, redaktör för tidskriften Fri Information, har gått ur tiden. Eva var enormt produktiv. Förutom tidskriften, sin familj och hund drev hon sin läkarklinik i Kolbäck, hon verkade som kommunalråd och skrev böcker som kritiskt granskade makthavares inkompetens. Hennes analyser utgick alltid från vad som är bäst för samhället. Ofta handlade de om urholkningen av den svenska demokratin, åsikts- och yttrandefriheten. Således var hon en nagel i ögat på makten, vilket ledde till att hon inom dessa kretsar blev smutskastad och hatad. Men vi andra som lärt känna henne, antingen genom hennes texter eller personligen, vet att hon stod för ett sällan skådat civilkurage. Hon hade integritet och självständighet. Hon vågade gå emot strömmen. En ytterst viktig personlighet har lämnat oss. Men hennes kampanda lever vidare. Tack för det Du gav oss, Eva!