div.html

Artiklar 2005

· Reaktionär: när förhatliga begrepp får en positiv klang

· Den sexköpande domaren och den klanderfria läraren

· Återkalla medborgarskapet vid grova brott

· HomO(lobbyn) rensar ut evolutionsteori

· Statsvetare: tre implicita förbud styr svensk invandringsdebatt

Fem i eller fem över tolv
Svenska medier brukar berömma sig för att kritiskt granska bristen på yttrandefrihet i andra länder. Dock har man inte lyft fram dessa brister i vårt eget land.

Här förs ingen diskussion om långsiktiga konsekvenser av invandringen - t ex att muslimerna under de närmaste decennierna sannolikt kommer att föröka sig i sådan takt att de kan rösta till sig majoritet i riksdagen och införa sharia.

Med en röst förklarar istället politiker och media att invandringen är berikande. Detta innebär att nedvärdera den svenska ursprungsbefolkningen, som tydligen inte anses förmögen att berika sitt eget land. Till detta kommer att argumentet om berikning ter sig märkligt också från ekonomisk synpukt.

Statsvetarprofessor Tommy Möller har om invandringen konstaterat att "Det finns en tyst överenskommelse bland de etablerade partierna att hålla frågan borta från dagordningen" (AB 020215). Statsvetaren Christan Fernández har i Sydsvenskan (041220) pekat på tre underförstådda förbud som styr svensk invandringsdebatt.

Det första förbudet gäller generaliseringar, där sådana "avfärdas som fördomar, stereotyper och nidbilder".

Detta är, menar Fernández, "i sig en fördomsfull uppfattning om vad en generalisering är". Generella mönster är nämligen ett sätt att få ett helhetsgrepp om verkligheten, bl a med hjälp av statistik. I andra sammanhang används också generaliseringar för att beskriva exempelvis sjukfrånvaro och budgetunderskott, resonerar Fernández.

Det andra förbudet som han pekar på är "förbudet mot svåra ställningstaganden".

Att ställa svensk syn på jämställdhet mot islams kvinnosyn är ett sådant ställningstagande som "genast placerar" den som framför det "i samma fack som antimuslimska och rasistiska debattörer".

Det tredje förbudet är "förbudet att tala om skyldigheter".

Även om politikerna ständigt talar om att rättigheterna måste motsvaras av skyldigheter så betyder det i praktiken ingenting. Ett exempel som stödjer Fernández är att i Sverige tilldelas invandrare medborgarskap utan minsta krav på motprestation, som att kunna ett ord svenska.

Utländska journalister och ledarskribenter har dock fått upp ögonen för vad som sker här. I synnerhet har flera danska ledar- och kulturskribenter pekat på att Sverige blivit ett land utan yttrandefrihet i denna för landet avgörande fråga. Kritik har även inkommit från Slovakien, Polen, England och USA till följd av hur svenska domstolar tillämpar paragrafen hets mot folkgrupp. Med anledning av domen mot pastor Åke Green, som i somras dömdes till en månads fängelse med just hetsparagrafen för att han citerade och tolkade Bibeln, har amerikanska myndigheter kontaktat Sveriges ambassadör i Washington.

I december inlämnades en protest från den amerikanska myndigheten för säkerhet och samarbete i Europa. Myndigheten har i uppdrag att övervaka att frågor om mänskliga rättigheter enligt Helsingforsavtalet följs. Dess ordförande, kongressledamoten Christopher H Smith, ser domen som ett hot mot religionsfriheten i både Sverige och andra länder, rapporterade tidningen Världen idag (041209). Ingen större dagstidning har rapporterat om detta.

Kanske lättar det litet på samvetet att istället uppmärksamma brister i andra länder...

Förutom att granska bristen på yttrandefrihet har det amerikanska tv-bolaget Fox News nyligen gjort ett reportage om den katastrofala situationen i Malmös invandrartäta stadsdelar. Man tog upp att brandmän och ambulanspersonal inte vågar sig in i dessa stadsdelar av rädsla för att bli attackerade, något som även gäller vissa områden i Göteborg och Stockholm.

Inte ens i ett ghettoområde som Harlem i USA torde det vara så illa att räddningspersonal blir attackerad. I krig är sjukpersonal alltid fredad. Men inte i Malmö. Inte i Sverige år 2005.

På samma sätt som Sverige kritiserar andra länder för dess brist på yttrandefrihet och hur galet det kan stå till i dessa länder, har andra länder alltså nu börjat granska Sverige utifrån dessa grunder. Samtidigt fortsätter svenska politiker att prisa det mångkulturella samhället. Det är samma politiker som skaffar sig förmåner på folkets bekostnad, ofta sätter sina barn i skolor utan invandrare och bosätter sig i områden utan invandrare.

Om klockan är fem i eller fem över tolv får framtiden utvisa. Emellertid måste politiker och media öppna upp för en redig diskussion, där alla får komma till tals och alla argument kan komma fram. De bästa argumenten bör sedan vägleda politiken.
John Järvenpää, (Svic, Sverige i Centrum, nr 1/05)

Reaktionär - när förhatliga begrepp får en positiv klang
En rad begrepp används idag för att tysta systemkritiker. Rasist, antisemit, islamofob, homofob och konservativ är exempel på detta. "Reaktionär" är ett annat av de skällsord som används flitigt av samtidens så kallade progressiva, såväl liberaler som socialister. Enligt dessa är utvecklingen alltid linjär, där varje förändring i det stora hela anses leda till något bättre. Nostalgiska tillbakablickar, värnande av seder och traditioner anses däremot vara förkastliga. Att hävda att det var bättre förr gör man bara inte.

Även sådant som fungerar bra ska numera ändras, i utvecklingens namn. Annars är man gammalmodig, reaktionär. Förändringarna gäller alltifrån banaliteter till för samhället grundläggande element. Exempel på det förra utgörs av uppdelningen av posten i två kontor, i det ena uträttas betalningsärenden, i det andra själva postärendena. Exempel på det senare utgörs av Gudrun Schymnas utropande av kärnfamiljens död häromåret, något som blivit allt populärare.

I Aftonbladet den 2 februari 2005 spann ledarskribenten Åsa Petersen vidare på det temat under rubriken En reaktionär familjepolitik. Hon ondgjorde sig över ett uttalande av moderatledaren Fredrik Reinfeldt om att föräldrar borde få större "utrymme för att vårda kärleksrelationer och samtidigt ta föräldraansvar". Petersen ansåg uttalandet vara "flum" och tolkade det så att moderaterna tycks vilja "sno kristdemokraternas roll som den traditionella kärnfamiljens försvarare".

Anhängarna av kärnfamiljens död framkastar dock inga rekorderliga alternativ till vad som skulle vara bättre än att barn får växa upp i kärleksfulla och harmoniska förhållanden med sina biologiska föräldrar. Deras syn på utveckling får på så sätt en klang av att förändring är ett mål i sig, ett självändamål.

Den liberale ledarskribenten PM Nilsson skrev i Expressen den 5 juni under rubriken Reaktionär ungdom. Han hyllade ungdomars rätt att göra revolt mot det etablerade, det invanda. Därefter ställde han sig oroad frågan: "Men vad händer med legitimiteten i ungdomsupproret när det etablerade inte är förtryckande utan står för sådana värden som tolerans, mänskliga rättigheter, öppna gränser och demokrati? Är ungdomsupproret då fortfarande gott i sig?"

Som exempel på detta att ungdomar gör revolt mot vad Nilsson betecknar som goda värden anger han det "rungande nej som nu skakar EU" eftersom det är ett "ungdomens nej mot den rådande ordningen". I de franska och holländska folkomröstningarna sa nämligen majoriteten av 18-24-åringarna nej. Närmare 60 procent röstade nej i Frankrike och 55 procent i Nederländerna. I de svenska folkomröstningarna om EU-frågor har ungdomarna likaså sagt kraftfullt nej. 1994 var de unga den största nejsägarna till EU med 55 procent. I euro-omröstningen 2003 sa hela 60 procent nej.

"När ungdomen säger nej är det mossigt att säga ja", skriver Nilsson och blottar därmed sitt förakt för den vishet och auktoritet som ålderdom alltid har ansetts medföra. Han fortsätter:

"Just vad gäller det europeiska projektet kunde man ju annars tro att ungdomar skulle älska det. Frihet att röra sig över hela kontinenten, att fritt ta jobb i 25 länder och plugga överallt är ett, ja, varför inte säga - radikalt projekt. Och att förkasta detta projekt, dess frihet, mångkulturalism, tolerans, dess garantier av lika rättigheter oberoende av om du är polack eller svensk eller muslim eller holländare, är inte det i grunden reaktionärt? Kan ungdomen vara reaktionär i sitt uppror? Ja, absolut, särskilt i dag."

Nilssons syn på demokrati och frihet handlar om att det anses reaktionärt att inte ställa upp bakom upplösandet av nationalstaten (den arena inom vilken demokratin bäst kan förverkligas), nedmonterandet av den offentliga välfärden och urholkandet av kärnfamiljen som samhällets grund till förmån för s k kallade alternativa livsstilar. Hans syn på tolerans och mångkultur inbegriper att invandringen ska vara fri där arbetare ställs mot varandra med lönedumpning och försämrade livsvillkor som följd. Ställd mot dessa fakta framstår begreppet reaktionär i positiv dager. Vilket förstärks av de progressivas tolkande av allt traditionellt som varande ont.

Nilsson redogör sedan för flera globala exempel på vad han anser vara reaktionära uttryck. I Japan tycker ungdomar att det är dags för Japan att sluta skämmas för kriget. De tycker nämligen att Japan befriade Asien från de vita rasisterna och att Nanking-massakern 1937 är ett kinesiskt påhitt.

En annan ungdomsrörelse, Nasji , tågar i Ryssland. Men den riktar inte ett uppror mot Putins nyauktoritära stat utan tvärtom mot strävan att göra Ryssland till "en normal europeisk demokratisk stat", skriver Nilsson. Rörelsen är patriotisk, den vill återupprätta Rysslands nationella ära och bekämpa liberaler. Den samlade 60 000 ungdomar vid firandet av andra världskrigets slut i början av maj.

Nilsson jämför dessa uttryck med de västeuropeiska ungdomarnas och menar att det finns "ingen anledning att friskriva just de unga från den europeiska nationalismens återkomst".

Det nationella är alltså ont, reaktionärt. Vad Nilsson inte förtäljer är att ungdomarna vid det ryska firandet hyllade de miljontals ryska soldater som stred mot nazismen, ett faktum som i sig visar att nationalism inte är synonym med nazism. Men sådana nyanseringar passar inte Nilssons världsbild enär han, i ett slags revisionistisk anda, anser att det var USA som befriade Europa. (I en krönika från 040606 påstår han lakoniskt att invasionen av Normandie 1944 "inledde" Hitler-Tysklands fall, varmed han alltså bortser från Stalingrad och andra betydande slag.)

Detta är i konsekvens med hans och de (ny)liberalas och de nykonservativas synsätt, att USA idag därför har rätt inleda krig för att "befria" andra länder från vad man definierar som despoti , dvs att länder inte ansluter sig till USAs syn på demokrati. Denna syn går hand i hand med den kapitalistiska globaliseringen som alltmer likformar världens kulturer och nationer, dvs suddar ut den kulturella mångfalden, på samma gång som den traditionella demokratin och politikens spelregler urholkas. Samma globalisering reducerar också världens nationer till en enda gigantisk arbetsmarknad där strävan efter ökad konsumtion är det primära och där uppdelningen av fattiga och rika sannolikt kommer att öka. Det bör framhållas att nykonservatismen har föga med traditionell konservatism att göra.

När Nilsson kritiserar de ryska ungdomarna för att de inte vill förvandla Ryssland till en "normal europeisk demokratisk stat" inställer sig frågan om vad han menar med detta. Visserligen finns det skäl att kritisera Ryssland, där sådant som exempelvis valen inte tycks vara helt fria, enligt nyhetsrapporteringarna.

Men är det så mycket bättre i Sverige och övriga EU på denna punkt? I Belgien har en rad åtgärder vidtagits för att kväsa det största partiet Vlaams blok, som tvingats byta namn till Vlaams belang (se artikeln 9 november under Diverse). Och i Sverige har det största partiet utanför riksdagen, Sverigedemokraterna, utsatts för en rad politiska attentat. Varken PM Nilsson eller andra ledarskribenter har reagerat på något av detta. Inte heller har en endaste riksdagspolitiker reagerat. Tystnaden och passiviteten legitimerar våldet.

Till detta kommer att tusentals EU-medborgare varje år kastas i fängelse för sina åsikters skull. Fler kommer det att bli om EU-parlamentet lyckas driva igenom sin nya s k ramlagstiftning som medför att yttrandefriheten stryps än mer. Inom EU avskedas duktiga arbetare för att de hyser åsikter som av EU-eliten stämplats som misshagliga. Är det denna sorts "normala" europeiska demokrati som Nilsson vill att Ryssland ska efterlikna?

Liberala och progressiva krafter hävdar att utvecklingen inte går att hejda, att den är nästintill determinerad. Nästan all utveckling i modern tid bygger emellertid på politiska beslut, varför det resonemanget inte håller. Tron på att utvecklingen är determinerad går stick i stäv med den demokratiska tanken enligt vilken beslut ska fattas på rationella och sakliga grunder och inte utifrån tron att förändring i sig är bättre, att det är ett självändamål att förändra.

Begreppet reaktionär har vissa likheter med skällsordet konservativ. Den kanske största likheten gäller motståndet mot snabba förändringar. Istället krävs eftertänksamhet för att säkerställa att kaoset inte tar över. Med kognitiv (psykoterapeutisk) terminologi handlar denna attityd om att tanken ska föregå handlingen. De progressiva å sin sida är mera präglade av att känslan ska styra handlingen. Sex- och konsumtionshysterin liksom dokusåpastjärnornas bekräftelsemani är de främsta uttrycken för denna attityd. På politisk nivå kan nämnas Sveriges och många andra länders regeringar, vilka vill ratificera förlaget till den nya EU-konstitutionen utan att vara insatta i vad den egentligen innebär (att den nu ligger på is förändrar inte detta faktum). Till och med experterna anser den vara alltför krånglig.

Känslan är hos den reaktionäre och konservative riktad mot det långsiktiga såsom nationen, traditionen, arvet och familjen, medan känslan för den progressive konsumenten är riktad mot det kortsiktiga, materiella ting och ytliga relationer.

Det finns dock avgörande skillnader mellan den reaktionära och konservativa attityden. Den största torde vara att den konservative vill bevara det befintliga systemet, oavsett hur det ser ut. Den reaktionäre förkastar detta, då det i princip innebär att ett struktur- och normlöst samhälle ska bevaras. Den reaktionäre blickar tillbaka och tar med sig det bästa av det gamla in i framtiden. Det är inget självändamål att bevara allt bestående.

En fransk tänkare från 1800-talet lär ha sagt något i stil med, att inte vara reaktionär är ofrånkomligt eftersom endast ett lik kan undgå att reagera då maskarna förtär det.

I vår tid förtärs rekordeliga normer, principer och värderingar i rasande fart. Ett axplock visar att här och nu handlar det reaktionära därför om att värna traditionell demokratisyn där saklighet och rationalitet ska prägla de politiska besluten. Att vara reaktionär handlar om en tro på meritokratiska principer om att individens kvalifikationer och meriter premieras framför exempelvis kvoteringsliknande åtgärder.

Reaktionär är att ta avstånd från absurda tolkningar av de mänskliga rättigheterna där skyldigheterna har definierats bort och där i princip allt kan tolkas som en kränkning med följden att det fria ordet och det fria sanningssökandet kvävs. Värnandet av yttrandefriheten har på så sätt blivit reaktionärt, liksom det blivit reaktionärt att ta ställning mot att människor ska slippa tvingas förlora sina arbeten och fängslas för sina åsikters skull.

Att vara reaktionär berör viljan att bevara nationen som den arena inom vilken dess folks intressen tillvaratas på bästa sätt. Reaktionär blir därmed ett ställningstagande mot det centraliserade och elitistiska EU-projektet som i grunden är okontrollerbart och främjar nomenklatura av gammalt Sovjetsnitt.

Att vara reaktionär är att omhulda traditioner och seder såsom värnandet av den traditionella synen på famljekonstellationen mamma-pappa-barn. Det handlar om att se män och kvinnor som unika i sin biologiska särart. Att se könsskillnader som något berikande och kompletterandes varandra i livet, inte som stridande motsatser.

Att vara reaktionär är att vårda begrepp som lag, ordning och trygghet, vilka i sig är förutsättningar för frihet; ty utan trygghet på gator och torg - ingen frihet. Andra begrepp tillika egenskaper i det reaktionära bagaget utgörs av stolthet, mod, ansvar, ärlighet och hederlighet.

Att vara reaktionär är att reagera.
Det är att leva.
John Järvenpää, juni 2005

Tillägg: Blågula frågors redaktör Janne Milld har i omkring 40 år provat på diverse politiska hemvister. Han har smakat på olika ideologier. Den för mig hittills mest fascinerande tanken som Milld framkastat härvidlag är hans klargörande av att vara reaktionär. Vilket han spinner vidare med att "jag skulle vilja vrida klockan tillbaka" eftersom "det Sverige vi har idag är ju inte det Sverige som jag vill ha. Det var bättre förr."

Han utvecklar detta med att på 1960-talet stod Sverige som ett föredöme för hela världen då det talades om "den svenska modellen".

"Vi tillhörde världens rikaste länder och hade ett trygghetssystem som inte överträffades någonstans. Kanske är det så att inte någon gång under världshistorien, inte någonstans på jorden, har ett helt folk haft det materiellt bättre än vad svenska folket hade det under andra halvan av 1900-talet."

Detta ställer Milld mot dagens situation där Sverige ligger långt ned i OECD:s statistik över BNP per invånare - efter både Danmark, Norge och Finland. Han konstaterar vidare det faktum att sedan 1950-talet har brottsligheten ökat explosionsartat. År 1950 var antalet anmälda brott mot brottsbalken 162.000, år 2000 var siffran uppe i över en miljon. Det betyder en nära 7-faldig ökning på 50 år.

I Sverige, skriver Milld vidare, förekommer nu typer av brott som vi tidigare aldrig hörde talas om:
- hedersmord
- gängvåldtäkter
- misshandel av lärare
- mord och våld i skolor
- grov sexmobbing, utfört av småpojkar
- hot mot arbetsförmedlare och socialarbetare
- hot mot domare och åklagare
- brutala rån mot handikappade
- angrepp på gravida kvinnor
- skarpskytte mot folksamlingar, av portade nattklubbsgäster

Till Millds iakattagelser kan tilläggas att folk i gemen var friskare förr, det förtärdes betydligt mindre piller av olika slag och den allmänna stressen var mindre. Mot beskrivna bakgrund är det inte särskilt svårt att ställa upp på att det på många plan var bättre förr. Inte tekniskt sett, men norm- och värderingsmässigt (se även artikeln 2+2=4). Millds tänkesätt fick mig själv att utveckla ovannämnda ställningstagande för det reaktionära vari ett par resonemang tangerar det Milld tog upp i sin text./JJ

Reson Produktion erbjuder nu den snygga t-shirten Reaktionär vilket står tryckt över hela bröstet (se bild). Storlekar: m, l, xl. Pris: 140 kr inkl moms och porto; för 5 ex och uppåt gäller 100 kr styck. Insättes på postgiro: 415 61 97-8.

Den sexköpande domaren och den klanderfria läraren
Den 25 maj beslutade JK att inte låta avskeda justitierådet i Högsta domstolen, Leif Thorsson, som erkänt att han begått en olaglig handling genom att köpa sex av en ung man. Thorsson kan alltså lugnt sitta kvar som domare och påverka rättspraxis i landet då de ärenden som behandlas i HD är prejudicerande.

Senare detta år ska pastor Åke Green upp i HD för att han har uttalat sig negativt om den homosexuella livsstilen, den livsstil som nämnda justitieråd praktiserar. Det är möjligt att justitierådet klarar av att hålla isär sitt privatliv och leverne från denna viktiga dom som berör yttrande- och religionsfriheten. Säkert är det dock inte. Lika litet som det är säkert att homosexuella som får adoptera barn inte förgriper sig på barnen i betydligt högre utsträckning än heterosexuella par som adopterar. Att homosexuella är överrepresenterade vid övergrepp mot barn är ett faktum fastslaget av forskare, något som redovisas i artikeln Homolobbyn under luppen (se menyn till vänster).

En annan aspekt knuten direkt till fallet Thorsson gäller den rådande synen i Sverige enligt vilken vissa åsikter anses vara skäl för utstötning, uteslutning och avkedande medan kriminella handlingar såsom i fallet med justitierådet inte leder till någon åtgärd. Den erkänt duktige läraren Rickard Jomshof blev i december 2004 för tredje gången av med sitt arbete som lärare. Orsaken har i samtliga tre fall varit att han är medlem i Sverigedemokraterna, vilket lett till kampanjer som initierats av element som ogillar detta. Några anmärkningar på Jomshofs yrkesutövande har inte funnits. Och uppenbarligen har han inte blandat in sina politiska åsikter i undervisningen. Detta framkommer i t ex artikel i Smålands-Posten 050114, där det även framgår att Jomshof "har ett hundraprocentigt stöd bland de elever som han undervisar".

I Sverige har Malin Siwe som en av ytterst få journalister rapporterat om Jomshof då han ett par år tidigare blev av med sitt arbete, även då pga sina åsikter. Siwe noterade att det är lagvidrigt att avskeda någon på denna grund (krönika i gratistidningen Metro 020215; fallet har även tagits upp i en krönika i danska Berlingske Tidende 050219, av den tidigare ministern Karen Jespersen). Efter att Jomshof inför sommaren 2005 för fjärde gången blivit av med sitt lärarbete, lämnade Inga-Lena Fischer på ledarplats i Blekinge Läns Tidning (050604) ett "gott råd" till Jomshof: "Byt åsikt eller yrke. Helst det förra."

Analogt uppmanades kommunister i 30-talets Tyskland att byta åsikt liksom individualister uppmanades byta åsikt under Sovjetkommunismen. Som bekant fanns i dessa samhällen gott om kuggar, bl a på tidningarnas redaktioner, som gärna spred dylika budskap vilka var politiskt korrekta för sin tid. Att i alla lägen vara makten till lags har för lismarna alltid varit en dygd.

Fallet med justitierådet Thorsson och fallet med läraren Jomshof visar hur vitt skilda synsätten är i Sverige när det gäller kriminella handlingar visavi åsikter vilka av makten har klassificerats som misshagliga.
John Järvenpää maj, 2005

Dagen efter denna text skrevs meddelades det att HD-domaren ska arbeta i Lagrådet med att granska nya lagförslag. Emellertid kan även detta ifrågasättas då en sådan tjänst innebär särskild noggrannhet och aktsamhet vad gäller t ex definitioner av folkgrupp, något som Lagrådet hittills har slarvat med i frågor relaterade till yttrandefriheten. Som exempel kan nämnas att man frångått tidigare kriterium för vad som avses med folkgrupp och numera inkluderar även homosexuella (i lagparagrafen hets mot folkgrupp), trots att de redan finns representerade i varje land och inom varje "ras". Dessutom, vilket åtskilliga gånger har framhållits på denna sida, kan svenskar inte åberopa hetsparagrafen innebärande att likheten inför lagen har undergrävts.

Återkalla medborgarskapet vid grova brott
Föreställ dig att ett antal hus bredvid ditt hem brinner ner till grunden och att flera av grannarna blir bostadslösa. Du låter en av de drabbade få bo hos dig i väntan på att det ska ordna upp sig. Snart märker du emellertid att städningen missköts och än värre, att saker börjar försvinna i ditt hem. Misstankarna riktas mot din gäst. Tyvärr besannas de också. Du tar upp det till diskussion men snart återupprepas beteendet. Låter du gästen stanna eller avhyser du honom? Detta är den grundläggande frågan i följande text.

Under senare år har flera lantbrukare rånmördats i landets södra delar. I Småland har en taxichaufför avrättats och ett otal kvinnor har gruppvåldtagits runtom i Sverige. Hösten 2003 mördades utrikesminister Anna Lind. I höstas dödades blott 14-årge James Waite med ett knivhugg i bröstet, efter att attackerats av ett gäng på 5-8 personer. Förövarna har i samtliga dessa fall utländsk bakgrund, alltifrån från forna öststaterna till Balkan, Mellanöstern eller Latinamerika.

Statistiken visar att det hos vissa invandrargrupper råder en kraftig överrepresentation vid grova brott. Det har dock visat sig svårt att diskutera invandrarrelaterad brottslighet. Ingen vill skällas för rasism. Vi såg det förra våren då diverse debattörer ondgjorde sig över att Brottsförebyggande rådet, BRÅ, höll på med en kartläggning av invandrares brottslighet. Edna Eriksson var en av dessa debattör. Hon försörjer sig på att åka land och rike runt och tala om invandringens positiva förtjänster (uppgifter från hennes egen hemsida). När frågan om den planerade undersökningen dryftades I TV4s morgonnyheter sade hon frankt att det inte spelar någon roll om så 90 procent av invandrarna begår brott. Det är ändå fel att kartlägga och diskutera den, ansåg hon.

Liknande åsikter framfördes nyligen av flera debattörer då frågan kom upp på dagordningen i och med ett förslag från folkpartiet om att utvisa kriminella invandrare. (Inför förra riksdagsvalet krävde partiet språktest för invandrare som vill få medborgarskap. Efter valet förverkligades dock inte förslaget vilket gör att det nya utspelet bör ses som röstfiske.) Detsamma gällde efter att Robert Aschberg i TV3s Insider låtit visa ett reportage om invandrares brottslighet. Programmet anmäldes för hets mot folkgrupp.

Det är svårt att tolka dessa uttalanden och anmälningar på annat sätt än att de som framkastar dem motsätter sig öppen och fri forskning liksom fri debatt. Edna Eriksson kommentar om att det inte skulle spela någon roll om så 90 procent av invandrarna begick brott är en elitistisk uppfattning som saknar stöd hos såväl svenskar som invandrare. Det torde också vara ett svårslaget rekord i politisk korrekthet.

Etnologiprofessor Åke Daun kom häromåret ut med rapporten Fri, trygg och vilsen (2001). I den ger flera invandrargrupper uttryck för att svensk kriminalpolitik varit alldeles för slapp. Landsmän som begår brott borde utvisas, anser många. Förvisso tillämpas utvisning men det ska väldigt mycket till innan så sker. Sverige är i internationell jämförelse "snällast". I exempelvis Danmark och Finland gäller utvisning för asylsökande också vid mindre förseelser. Den 15 mars avkunnades även en historisk dom av Danmarks Högsta domstol. Då dömdes de danskfödda kusinerna Hizir och Ferhat Kilic till fängelse i åtta respektive tio år och därefter utvisning ur Danmark för mordet på den italienske 19-årige turisten Antonio Currà. Mordet skedde i Köpenhamn sommaren 2003 då kusinerna var 16 och 17 år gamla. Till Berlingske Tidende sade åklagaren Henning Fode om domen att: "Den visar, att man inte kan begå kriminella handlingar här i landet och vara säker på, att man får fortsätta att uppehålla sig här."

Ser vi till Dauns rapport ligger det nära till hands att tolka resultaten som att den stora majoriteten invandrare som sköter sig ser sig själva som bra representanter för sin respektive etniska grupp. Omvänt är de som begår brott dåliga representanter.

Dauns studie visar alltså att invandrare anser det vara i sin ordning att utvisa kriminella landsmän. Deras önskan står emellertid ofta i kontrast med Utlänningslagen. Den som skaffat medborgarskap, vilket är lättast att erhålla i Sverige av alla västeuropeiska länder, kan helt enkelt inte utvisas enligt denna lag. Kritik har dock riktas mot detta. I samband med debatten om hedersmord för ett par år sedan föreslog t ex Elisabeth Frietz, den mördade Fadime Sahindals advokat, att medborgarskapet borde återkallas "för dem som inte klarar av att leva efter svenska lagar och regler".

Även för en utlänning, en person utan medborgarskap, är skyddet starkt. I synnerhet om personen haft permanent uppehållstillstånd, PUT, sedan minst fyra år när åtal väcktes eller varit bosatt i Sverige i minst fem år. Då krävs det "synnerliga skäl" för utvisning. Anknytning såsom vistelsetid och familjeförhållanden samt levnadsomständigheter räknas hit.

Högsta Domstolen, HD, gav 1996 prov på hur man resonerar kring detta. Fallet gällde en gambier med PUT som upprepade gånger åkt fast för heroinförsäljning. HD bedömde att risken för återfall var stor. Men då mannen skaffat barn med en svensk kvinna fick han stanna, för barnets skull. HD tog alltså inte hänsyn till att andra barn kom till skada pga mannens heroinförsäljning. Även om han själv kanske inte sålde till barn, så är det ett välkänt faktum att knark går genom olika led och slutligen hamnar också hos barn. I förorter har tio-åriga heroinmissbrukare påträffats. Beträffande hans eget barn kan det ifrågasättas om han överhuvudtaget kan betraktas som en god far. HDs prejudikat signalerar om en slapphet som kriminella utnyttjar. Det man sår får man skörda.

Vidare stadgar Utlänningslagen att en utlänning som kommit till Sverige innan han fyllt 15 år "och som när åtal väcktes hade vistats här sedan minst fem år får inte utvisas" (Lag 1994:515). En 19-årig, eller för den delen en 26-årig, utländsk mördare - utan medborgarskap - kan således inte utvisas eftersom han kom hit som 14-åring. Trots att han bott i Sverige mindre än halva sitt liv.

Röster har alltså höjts för att utvisning av vuxna utlandsfödda som begår grova brott bör tillämpas skarpare, inte bara för dem PUT utan också för dem med medborgarskap. Sannolikt står en bred folkmajoritet bakom denna uppfattning.

För grovt kriminella utlandsfödda ungdomar blir frågan knivigare. Ungdomars ansvarstagande kan inte jämföras med den vuxnes. Men i mitt arbete med ungdomar mellan 16-20 år dömda till LSU, lagen om sluten ungdomsvård, har jag genom åren stött på alltför många som föraktar den svenska "snällismen". De vet att man inte kan dömas för något innan 15 år, på sin höjd leder brott till samtal med sociala myndigheter. Vid dessa samtal är det, enligt vissa ungdomar, inte ovanligt att av taktiska skäl beskriva sig själva som offer för omständigheterna, vilket skapar sympati hos socialsekreteraren som skolats in i tänkandet att kriminalitet är samhällets fel. Dessa ungdomar ser kriminalitet som ett yrke, ett sätt att skaffa sig status och respekt. Vilket förstärks av att man idag kan få vip-kort till krogarna enbart genom att vara "yrkeskriminell". De räds inte av fängelsestraff, snarare ses det som statushöjande.

I de större städerna finns ett stort antal unga lagöverträdare som är på väg att värvas av etablerade kriminella ligor. Flertalet bor i så kallade fattiga områden, vilket betyder hög andel invandrare. Situationen i Malmö och Stockholm skiljer sig inte nämnvärt från den i Göteborg. Tusentals kriminella fostras alltså i "fattiga områden".

Fattigdom kan visserligen till en viss del förklara kriminalitet. Jämfört med de länder varifrån många invandrarungdomar och deras föräldrar härstammar ifrån är fattigdom dock inget relevant begrepp. Inte heller är det relevant som måttstock på Sverige där det sociala skyddsnätet - trots alla nedskärningar - står sig väl vid en internationell jämförelse. Mat, bostad, gratis tand- och sjukvård samt skolgång garanteras för alla ungdomar. Flertalet ungdomar i nämnda områden begår heller inte brott. Slutligen förklarar fattigdomsmodellen inte illdåd som gruppvåldtäkter, misshandel, dråp och mord. Sådant handlar om normupplösning, inte fattigdom. Fokus måste alltså läggas på normer, moral och värderingar, inte på fattigdom.

Statistiken visar att majoriteten av de ungdomar som döms till LSU eller LVU, lagen om vård av unga, återfaller i brott. Stödjande åtgärder måste därför sättas in på tidigt stadium. Redan på låg- och mellanstadiet kan skickliga lärare se vart det barkar hän för vissa barn. Vi är dock inte där idag. Situationen är som sagt att ungdomar liksom vuxna invandrare ibland medvetet väljer den kriminella banan. På dem biter vare sig normer eller dagens straff.

En konsekvensbetonad väg för att få bukt med dessa kriminella och den allmänt rådande (o)ordningen ligger i återkallande av medborgarskap. Att riskera det är egentligen inget konstigare än att man kan bli av med sitt körkort eller sin läkarlicens om man missköter sig. Avsaknad av medborgarskap innebär mistande av en rad rättigheter samt att utvisning kan komma ifråga, något kriminella är väl medvetna om.

De politiskt korrekta invänder gärna med att svenskar också begår brott. Man bortser då från att det svenska samhället, liksom varje samhälle, har ett särskilt ansvar för sin ursprungsbefolkning, i detta fall den svenska folkgruppen tillsammans med samer. Fängelser byggda med svenska skattemedel är först och främst avsedda för dessa individer (planerna på att bygga flera nya fängelser pga importerad brottslighet pekar återigen på ett systemfel). Av naturliga skäl kan svenskar inte heller utvisas. De politiskt korrekta menar vidare att det är fel att utvisa människor som rotat sig här. Men en myndig person som upprepade gånger begår brott kan inte sägas vara rotad. Snarare är han en "motborgare" mer än en medborgare.

Det ligger i varje samhälles intresse att se till att rättigheter motsvaras av skyldigheter. Som läget är nu råder istället den rättighetsinriktade "snällismen" i dubbel bemärkelse. Dels är det lättast i Sverige av alla västeuropeiska länder att erhålla medborgarskap, i viss mening gäller det även uppehållstillstånd. Dels är det utomordentligt svårt att återkalla det permanenta uppehållstillståndet medan medborgarskap inte kan återkallas. För att alls kunna få uppehållstillstånd och i synnerhet medborgarskap, och för att få behålla dessa, borde därför just skyldigheterna betonas, där minimikriteriet är att avstå från brott. För den utlandsfödde som ändå begår grova brott kan följande skönjas ur ovanstående:

- För den vuxne med PUT bör återkallande av det komma ifråga på svagare grunder vad som är fallet idag.
- För den vuxne med medborgarskap bör medborgarskapet kunna återkallas, eventuellt i kombination med utvisning beroende på brottets art.
- För den icke-myndige utan medborgarskap gäller att det inte blir aktuellt med medborgarskap, om brottsligheten fortsätter efter 18 års ålder.

Härmed skapas incitament för laglydighet, som ju är en grundstomme i ett fungerande samhälle. Dessutom måste norm- och attitydfrågan lyftas fram till en redig diskussion. Dessa åtgärder torde skapa utrymme för förbättrade relationer mellan svenskar och invandrare. Bara det borde vara anledning nog för lagstiftarna att ta upp frågan.
John Järvenpää, mars 2005

"Glada abortbarn"
Den 27 januari hade tidningen Metro ett uppslag om provokatören Johanna Rytel. Anledningen till att uppmärksamma henne denna gång är att hon medverkar på Liljevalchs vårsalong i Stockholm, som varje år håller konstinriktade utställningar. Johanna Rytels bidrag till vårsalongen består av ett "konstverk" med namnet Glada abortbarn, ett bidrag som enligt hennes uppfattning tar ställning för abort.

Hon har av modellera låtit göra en smyckeserie bestående av örhängen, halsband och ringar som föreställer aborterade foster. Leende och iförd en t-shirt med trycket "Jag har också gjort abort" poserar hon stolt framför sitt verk. Med sin ena hand håller hon upp ett av sina "barn" som vore det en liten mus eller vilken leksak som helst.

Johanna Rytel rönte uppmärksamhet i april 2004 då hon i en debattartikel i Aftonbladet tillskrev alla vita män åtskilliga negativa karaktärsdrag som att de är empatistörda, tar åt sig på andras bekostnad osv. Hon skulle därför aldrig föda en vit man, ett uttalande som hon tycks ha praktiserat i och med sin ovan nämnda abort.

Artikeln anmäldes för hets mot folkgrupp, men JK valde att inte driva ärendet vidare med följande motivering: "Det fallet att någon uttrycker sig kritiskt eller nedsättande mot folkgruppen män av svenskt etniskt ursprung torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet" (beslut 040419 ärende dnr 1526-04-30).

Förutom erkännandet att artikeln var nedvärderande innebär JKs beslut att hetsparagrafen inte gäller för etniska svenskar, att likheten inför lagen är undergrävd. JKs användande av ordet "torde" syftar på förarbetena till paragrafen där det står att den är till skydd främst för minoriteter.

I sin artikel inte bara nedvärderade Rytel vita på kollektiv grund, hon ställde dessutom detta kollektiv mot färgade män som hon gärna sade sig bjuda ut sin kropp till. Det är mot denna bakgrund som hennes nu framförda "konstverk" om aborterade foster, eller barn som hon själv kallar dem, bör förstås.

I Metro förklarar hon att hennes abortbarn är en motvikt till den skuld som många som låtit göra abort känner efteråt, en skuld som enligt Rytel har pådyvlats dem av samhället. Rytel, som är uttalad radikalfeminist, använder här en klassisk men likväl felaktig social förklaringsmodell som i grunden dumförklarar dem som genomgått abort. Hon fråntar dem deras förmåga att känna empati, att själva tänka och fundera över beslutet att låta göra abort.

Rytel har alltså själv låtit göra abort men hon känner ingen skuld för det. Hon menar att abort görs för "barnets skull. Det hade inte varit bra att föda ett barn halvhjärtat." Med dessa slarviga påståenden antyder hon att ett foster i underlivet är ett barn, det vill säga en individ eller människa. Vilket alla de miljarder kvinnor som fött barn, känt det växa och sparka i magen, skriver under på.

Att Rytel som nämnts kallar sina smycken för Glada abortbarn är också det en indikation på att hon tycks mena att det handlar om barn, och inte foster, som existerar i livmodern. Utifrån hennes egna påståenden och namngivningen av sitt "konstverk" blir själva aborten därmed ett avlägsnande av ett liv. I alla händelser är hennes bidrag inte annat än ett hån mot de kvinnor som förgäves kämpat för att få barn.

Jag arbetar på ett behandlingshem för 16-20-åriga ungdomar som dömts enligt LSU, lagen om sluten ungdomsvård. De intagna ungdomarna, eller eleverna som vi i personalen kallar dem, har ofta begått grova våldsbrott, ibland med dödlig utgång. Deras norm- och värderingssystem avviker i många fall ganska markant från det övriga samhällets, t ex vad gäller synen på kvinnor eller användande av våld.

Jag visade Metro-artikeln för var och en av samtliga elever på den avdelning jag arbetar. Alla svarade, nästan med automatik, att Rytels "konstverk" är ett sjukdomstecken. En elev motiverade sitt svar med att man inte ska leka på detta viset, att aborterade foster faktiskt hade kunnat utvecklas till glada, levande människor. Elevernas reaktioner visar att man inte behöver vara fanatisk abortmotståndare eller ens religiös för att reagera på Johanna Rytels och Liljevalchs osmaklighet, som i grund och botten är ett angrepp på begreppet mänsklighet.

Elevernas reaktioner säger också en hel del om den i samhället pågående och långtgående normupplösningen, som ansvarslösa journalister anslutit sig till. Varför lyfta fram Rytel om man inte vill lösa upp normer?

Många av dagens journalister anser sig vara progressiva med missionen att råda bot på det svenska samhällets påstådda inskränkthet mot det moderna och liberala till vilka Rytels utställning hör. Att den nye kulturministern och ledande politikern Leif Pagrotsky gladeligen invigde Liljevalchs vårsalong är en indikation på hur de progressiva har förlorat greppet om vad ett ansvarstagande beteende står för.

Johanna Rytel skulle aldrig ens antyda att det kanske kan vara motiverat med en diskussion kring dödsstraff mot barnamördande pedofiler. Men hon kan göra "konst" av ingrepp mot det mest värnlösa av alla varelser: fostret, eller barnet som hon själv kallar dem. Vita barn får man förmoda. Den sunde kan bara instämma i elevernas omdöme. Sjukt!
John Järvenpää, januari 2005

Tillägg: Rådande okomplicerade syn på abort, där livet i magen reducerats till en slembit som kan avlägsnas hursomhelst, inbegriper en aspekt som kan knytas till den pågående upplösningen av kärnfamiljen. Denna drivs på av flera ledarskribenter och krönikörer på Expressen och Aftonbladet liksom andra tidningar. Budskapet som prånglas ut är att kärnfamiljen är en hemsk konstruktion som måste krossas. Argumentet för abort är att de som ändå inte kommer att ha tid och kraft över för "oönskade barn/foster", helt enkelt ska låta göra abort. That´s it!

En inte helt orimlig förklaring till dessa skribenters bejakande av abort och agg mot kärnfamiljen kan vara att de själva haft en förfärlig uppväxt med för litet kärlek och bekräftelse (vilket tycks stödjas av att de är ofta tar till ohederliga knep för att få vara i rampljuset: personangrepp och osakliga och ologiska resonemang; det påminner om dokusåpadeltagarnas bekräftelsemani). Om så är fallet borde de, sett utifrån deras eget resonemang, alltså själva ha aborterats.

HomO(lobbyn) rensar ut evolutionsteori
År 2001 utkom boken The Triumph of Sociobiology av den amerikanske professorn John Alcock. I den beskrivs sociobiologins premisser och dessas betydelse inte bara för djurens beteende men även för människans dito. Alcock visar hur sociobiologins metoder och principer har börjat tillämpas på mänskligt beteende.

Sociobiologin emanerar ur evolutionspsykologin, som väver in evolutionära aspekter på hjärnans och psykets funktioner. Särskilt i USA har mycken forskning under senare år vuxit fram kring båda dessa discipliner, vilka kompletterar den förhärskande doktrinen i västerlandet att det mesta av mänskligt beteende är socialt betingat. I vissa fall urholkar de också denna doktrin.

Disciplinerna har därför utsatts för skarpa attacker från vitt skilda håll. Bokstavstrogna religiösa är en sådan grupp, radikala feminister en annan och (extrema) egalitarister en tredje. Dessa tre kategorier, varav den förstnämnda brukar smutskastas av de två senare, förenas i tron på att mänskligt beteende är enbart socialt betingat och att biologiska aspekter är i grunden ovidkommande. Som antytts är detta synsätt också utgångspunkten för statsmakterna och den politik som dessa för i flertalet av världens länder, inte minst de västerländska.

Från Sverige finns åtskilliga exempel på hur sociobiologin och evolutionspsykologin förkastas. Nyligen, den 7 januari, rapporterades att statens ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell läggning, HomO, kritiserat Malmö högskola. Orsaken var att i utbildningen för socionomer hade läroboken Utvecklingpsykologisk teori använts vari ett passage beskriver homosexualitet som en avvikelse mot vilken behandling med elchock har använts. Homo vidtog inga ytterligare åtgärder utöver sitt tillrättavisande eftersom högskolan redan planerat att stryka boken från kurslitteraturen.

Utifrån det faktum att endast ett fåtal procent av befolkningen har en homosexuell läggning är beskrivningen av den som avvikelse helt riktig. Användande av elchocker är moraliskt förkastlig, men boken har naturligtvis inte försvarat detta. Emellertid räckte det alltså inte med att lärarna skulle förklara för studenterna att nämnda beskrivning är felaktig, enligt Homo, utan boken ska alltså helt rensas bort till förmån för en mer politiskt korrekt skrift, får man förmoda.

Homolobbyns totalitära anspråk bli här särdeles tydligt. Dels genom att en neutral, icke-värderande beskrivning av homosexualitet inte tillåts av staten, och dels genom dumförklarandet av studenterna som tydligen inte anses kapabla att själva invända mot eventuellt felaktiga beskrivningar i en kursbok. Att svenska psykologer med biologisk och evolutionär inriktning inte vågar reagera är förstås också en indikation på hur starkt det politiskt korrekta trycket de facto är i Sverige.
John Järvenpää, januari 2005.
Artikeln refuserades av samtliga dagstidningar som den skickades till. Emellertid publicerades den i tidskriften Blågula frågor nr 1, 2005.

Tre implicita förbud styr svensk invandringsdebatt
På Sydsvenskans kultursida den 20 december återfanns ett inlägg av Christan Fernández, doktorand i statsvetenskap vid Lunds universitet. Fernández pekar ut tre implicita förbud som han hävdar styr svensk invandringsdebatt. Det vill säga han erkänner att i Sverige kan man ännu inte tala öppet i en för landet avgörande fråga. Tidigare har statsvetarprofessor Tommy Möller i mer allmänna ordalag konstaterat att "Det finns en tyst överenskommelse bland de etablerade partierna att hålla [invandrings] frågan borta från dagordningen" (Aftonbladet 020215). Fördelen med Fernández bidrag är att han konkretiserar de förbud som hämmar en öppen och fri debatt.

Fernández inlägg knyter an till journalisten Lasse Åberg som skrivit ett par, med svenska mått, mycket kritiska artiklar om Rosengård i Malmö. Åberg har pekat på den utbredda arbetslösheten, kriminaliteten och den etniska enklaviseringen hos invandrargrupper i Rosengård. Hans belackare, debattpoliser som Fernández kallar dem, kontrade med de sedvanliga argumenten: att Åberg generaliserar och därmed missar den komplexa verkligheten, den att Rosengård rymmer betydligt mer än bara problem.

Men denna generalisering är något som Fernández försvarar. Han pekar som sagt ut tre underliggande förbudsprinciper som han menar "är symptomatiska för integrationsdebatten i stort". Det första förbudet gäller just generaliseringar där dessa i invandringsdebatten "avfärdas som fördomar, stereotyper och nidbilder". Detta är dock, menar Fernández, "i sig en fördomsfull uppfattning om vad en generalisering är". Generella mönster är nämligen ett sätt att få ett helhetsgrepp om verkligheten, bl a med hjälp av statistik. I andra sammanhang används också generaliseringar för att beskriva exempelvis sjukfrånvaro och budgetunderskott, resonerar Fernández.

Det andra förbudet som han pekar på är "förbudet mot svåra ställningstaganden". Att ställa svensk syn på jämställdhet mot islams kvinnosyn är ett sådant ställningstagande som "genast placerar" den som framför det "i samma fack som antimuslimska och rasistiska debattörer". Fernández syftar här, även om han inte säger det, på taktiken (guilt) by association, som genom åren varit ett av de smidigaste sätten för de politiskt korrekta att avfärda meningsmotståndare. Ingen vill bli sammankopplad med rasism, ett vårt tids mest missbrukade begrepp. Om "rasisten" kommer fram till att två plus två blir fyra, ska vi ändå inte lyssna, för han är ju "rasist", lyder kontentan av förbudet mot svåra ställningstaganden.

Det tredje och sista av förbuden "är förbudet att tala om skyldigheter". Även om politikerna ständigt talar om att rättigheterna måste motsvaras av skyldigheter så betyder det i praktiken ingenting. Ett exempel som stödjer Fernández är att i Sverige tilldelas invandrare medborgarskap utan minsta krav på motprestation, som att kunna ett ord svenska.

Mot slutet av artikeln gläds Fernández över att "någon vågar ge sig ut på det mångkulturella samhällets och den politiska korrekthetens minerade fält..." Han avslutar med tillägget att det härvidlag är positivt att en "etnisk svensk man", (Lasse Åberg) gör detta, "medveten som han måste vara om vilka påhopp han därmed blottar sig för".

Christian Fernandez pekar alltså inte bara på förbuden som styr debatten och att det krävs mod för att ta sig an dessa frågor. Han antyder också att etniska svenskar är särskilt utsatta av förbuden, att svenskarna i sitt eget land inte har rätten att tala fritt.
John Järvenpää, januari 2005