Artiklar 2006

·  Åsikter skäl för uteslutning ur facket

·  Diskriminering som en social konstruktion

·  Skolchefer dumförklarar eleverna

·  Big Brother som frigörelse?

 


Åsikter skäl för uteslutning ur facket
En ny trend kan skönjas inom de svenska fackförbunden. Det blir allt vanligare att medlemmar med misshagliga åsikter förvägras verka inom respektive förbund eller så utesluts de. Längst har Transport gått, som utesluter medlemmar för att de är med i partier som förbundet ogillar.

I SSR-tidningen Akademikern (nr 3/06) beskrivs hur en kvinnlig socionom aktiv i Sverigedemokraterna, sd, har uteslutits ur fackförbundet SSR, Sveriges socionomers riksförbund. Förbundsordförande Christin Johansson försvarar uteslutningen. Hon menar att alla människor förvisso har rätt att engagera sig politiskt och kämpa för det man tror på. ”Men det är inte alltid förenligt med ett medlemskap hos oss även om det skulle vara tillåtet i vårt land.” Användandet av ordet ”skulle” indikerar att förbundsordförande Johansson tycks sakna insikt om att en av den svenska demokratins hörnpelare är rätten att engagera sig politiskt.

Hon anför vidare att ”Vi kan inte acceptera medlemmar som genom sitt aktiva politiska arbete motverkar förbundets syften och mål”. Argumentet skulle vara hållbart om det vore så att sd vill förbjuda facklig verksamhet. Inte heller vill sd avskaffa demokratin, vilket tycks vara det intryck Johansson söker ge då hon i sitt försvar av uteslutningen hänvisar till demokratin.

Ett annat skäl för uteslutningen har varit att sd värnar ”alla svenskars lika värde”. Det tolkar SSR som diskriminerande mot invandrare. En annan tolkning är att sd anser att svenskar inte alltid har samma värde som andra. Sd hävdar att man inte någonstans i sina skrifter och program har talat om svenskars lika värde. Om det stämmer, har SSR uteslutit på grundval av en lögn.

Sd sägs ställa upp en homogen nation som ett ideal i motsats till ett mångkulturellt samhälle, vilket enligt Johansson är oförenligt med SSRs värderingar. Enligt den statsvetenskapliga forskningen är emellertid regeln, att ju högre grad av etnisk homogenitet desto stabilare är samhället. I flera europeiska länder har ledare på högsta politiska nivå såsom Angela Merkel i Tyskland, Vaclav Klaus i Tjeckien och Silvio Berlusconi i Italien avvisat mångkulturalismen. 1965 uttalade dåvarande statsministern Tage Erlander (s) följande med anledning av raskravaller i USA: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen, utan också i många andra avseenden.”

Filosofiprofessor Alain Finkielkraut, som räknas till en Frankrikes främsta intellektuella, kan sägas sammanfatta dagens situation (SvD-kultur 060323): ”Den multikulturella modellen är utmattad, eller så kanske den rentav dödades med mordet på nederländske filmaren Theo van Gogh. [—] Det franska samhället ställer inte tillräckligt tydliga krav på invandrare och andra generationens invandrare att bli en del av det franska samhället [—] Jag förstår inte vad som menas med termen mångkultur. Konceptet med multikulturalism har att göra med europeiskt dåligt samvete och skuld.”

Sd eftersträvar inte ett eniskt homogent samhälle. Partiet vill kraftigt minska invandringen och stimulera frivillig repatriering. De som kommer hit ska anpassa sig efter svenska lagar och seder, vilket anses naturligt även för många invandrare.

Enligt beslutet anses den uteslutna skada förbundets anseende, detta eftersom SSR-medlemmar i yrkesrollen har ett särskilt ansvar gentemot invandrare. Denna ståndpunkt förutsätter dock att professionalism och kompetens är synonyma med vilka åsikter man som arbetare har. Det känns igen från andra epoker, forna DDR, Stalins Sovjet, Nazityskland.

Det hela blir än besynnerligare när man betänker hur fackförbund tar i försvar medlemmar som missbrukat sina yrkesroller, t ex vårdpersonal som stulit från sina patienter eller förnedrat dem. ”Fel” åsikt synes vara värre än kriminella handlingar.

Med sin godtyckliga uteslutningspolitik rycker SSR undan ett viktigt skydd för medlemmar med åsikter som idag anses vara ”fel”. Vem drabbas imorgon?
John Järvenpää, SSR-medlem, partipolitiskt obunden


Diskriminering som en social konstruktion
Diskriminering har blivit ett av de mest använda begreppen i dagens Sverige. Politiker, forskare och massmedier menar att samhället lider av s k strukturell rasism, där den svenska majoritetsbefolkningen påstås diskriminera invandrare på alla områden. Förvisso förekommer diskriminering, men någon systematisk statssanktionerad sådan, såsom är fallet i Israel eller Turkiet, är det inte tal om. Diskriminering i Sverige sker främst på individnivå och den kan drabba även svenskar.

Inom forskningen har åtskillnad tidigare gjorts mellan objektivt fastställd och subjektivt uppfattad diskriminering. Fastställd eller faktisk diskriminering föreligger när individerna inom en etnisk grupp inte har rätt – i det av staten förvaltade offentliga rummet – att ta del av samma förmåner som andra gruppers medlemmar. Det kan gälla att man nekas tillträde till utbildning eller inte får nyttja politiska fri- och rättigheter. Detta gäller inte Sverige där likhetsprincipen omfattar landets alla medborgare. Likväl påstås en omfattande diskriminering prägla samhället.

Statens diskrimineringsombudsman, DO, har under flera år gått i bräschen för att sprida denna bild. Eftersom DO inte kan hitta tecken på en generell, faktisk diskriminering används den sociala konstruktionen för att skapa detta, eller rättare definiera allt möjligt som diskriminering. DO hänvisar gärna till forskare. Emellertid talar mycket för att dessa avsagt sig rollen som sanningssökare och kunskapsproducenter och istället blivit ideologiproducenter. Detta innebär att man i arbetet med diskrimineringsfrågor framkastar förenklade och onyanserade resonemang, som bekräftar de på förhand givna teserna om att Sverige är rasistiskt-diskriminerande.

Den tidigare objektiva synen på diskriminering har förskjutits till att den nu anses vara något som invandrare ”känner av” – på subjektiva grunder; svenskarna påstås ägna sig åt omedveten diskriminering (SOU 2005:41, s 58). Till detta kommer att DO med bifall från riksdagen har kullkastat en av rättsstatens fundament, den att man anses oskyldig till motsatsen har bevisats. I diskrimineringsmål gäller numera omvänd bevisbörda. En arbetsgivare eller krogägare bedöms skyldig till dess han eller hon visat att diskriminering inte skett.

Detta i kombination med att den ”diskriminerade” har rätt att förlita sig på sina subjektiva känslor, gör det givetvis utomordentligt svårt för en åtalad att övertyga sin oskuld. Vilket förstärks av att svenskarna alltså påstås omedvetet diskriminera – hur motbevisa något som är omedvetet? De 150 000 kronor som DO vanligtvis kräver i skadestånd har fått krögare att gå med förlikning för att slippa de dyra rättegångskostnaderna. Kravanspråket är långt högre än vad våldtagna kvinnor kan räkna med.

Vad många inte tänker på är att lagstiftningen med omvänd bevisbörda och förskjutningen av synen på diskriminering faktiskt är ett angrepp på det marknadsekonomiska systemet, en av vårt samhälles grundvalar.

Den fria marknadens principer innebär bl a att det står en näringsidkare fritt att själv välja sitt kundunderlag. Det behövs inga lagar för att reglera exempelvis en krogs urval av kunder. Det finns nämligen ingen anledning för krögare att inte släppa in gäster, eftersom de vilka anses kunna betala för sig och som genererar nya kunder svarar för krogens överlevnad. Denna självreglerande princip är tillämpbar på alla vinstdrivande verksamheter. Potentiella hyresgäster som är arbetslösa antas av en hyresvärd ha svårt att kunna betala hyran varför de nekas bostad. Exempel finns på försäkringsbolag som nekat penningstarka kunder att teckna försäkring därför att man anser kunden vara moralsikt mindervärdig. Så fungerar den fria markandens principer, oavsett vad vi tycker om det.

Utöver stämningar mot näringsidkare som påstås diskriminera har DO föreslagit att utskänkningstillståndet kan komma att dras in för ”diskriminerande” krogar. Eftersom inga protester hörts kommer förslaget antagligen att bifallas. Överhuvudtaget har varken liberalt orienterade partier, medier eller företrädare för näringslivet reagerat på de beskrivna inskränkningarna och regleringarna av näringsverksamhet. Det är märkligt eftersom motiven för inskränkningarna vilar på en socialistisk och delvis kommunistisk idé, som därmed överordnas den fria marknadens principer.

DOs piska viner även över den offentliga verksamheten, vilket kan tyckas naturligt. I Göteborg kräver DO ett kommunalt badhus på skadestånd om 150 000 kronor vardera till två muslimska kvinnor som vägrats inträde i badhuset för att de bar slöja och annan med gällande regler olämplig klädsel (GP 060209). Neutrala regler som utformats för att gälla alla besökare anses alltså av DO vara diskriminerande.

På samma sätt har den officiella och neutrala/värderingsfria polisuniformen som gällt för alla poliser, oavsett härkomst, förklarats vara ett uttryck för diskriminering. Därför har DO uppmanat Rikspolisstyrelsen att bli mer mångkulturell. Detta har hörsammats och med start i höst har poliser rätt att i tjänsten bära hinduisk turban, muslimsk huvudduk eller judisk kippa.

Likaså tillåts värnpliktiga sedan ett halvår tillbaka att i vissa situationer bära nämnda religiösa huvudbonader. Detta knyter an till frågan om lojalitet, dvs till vilket land personer med invandrarbakgrund riktar sin lojalitet, det svenska eller ”det ursprungliga”. Om Sverige mot förmodan hamnar i krig mot ett muslimskt land eller om militär kallas ut vid ett islamistiskt terrordåd mot svenska mål, vems sida står den muslimske soldaten då på?

En vink om detta delikata problem gavs i Österrike i mars då tre muslimska värnpliktiga i den österrikiska armén vägrade att salutera Österrikes flagga under en parad eftersom de anser detta vara oförenligt med deras tro. De valde istället att vända ryggen mot flaggan. Cirka 3,5 procent av Österrikes värnpliktiga är muslimer och kritik mot dem har förekommit tidigare bland arméns officerare. Kritiken har gällt att de inte kan utföra delar av sina sysslor eftersom de har tillåtelse att be fem gånger om dagen, oavsett vad de sysslar med vid tillfället.

På allt detta finns en etablerad bild av att diskriminering från ”det svenska samhällets sida” genererar brottslighet hos invandrare. Arbetslöshet anses bero på diskriminering, vilket leder till brott. De främsta förklaringarna till arbetslösheten har dock med andra saker att göra. Den ena är att företag flyttar produktionen utomlands, till låglöneländer. Den andra är att det är ont om arbeten i Sverige, bl a beroende på krånglig byråkrati kring arbetsmarknadens regler. Detta drabbar både svenskar och invandrare. Att i detta läge fortsätta ha en invandring på 30-40 000 personer om året förbättrar naturligtvis inte situationen.

Emellertid begår den stora majoriteten invandrare inte brott, inte ens om de faktiskt har diskriminerats eller är arbetslösa. Det behövs inte eftersom det sociala skyddsnätet garanterar alla grundläggande välfärd (till skillnad från många av de länder varifrån invandrare har migrerat till Sverige). Ungdomar under 20 år, en grupp som ofta hänvisar till diskriminering trots att de t ex aldrig sökt ett arbete, har rätt till fri skolgång, sjukvård och tandvård.

Härav följer att vid diskussion om brottslighet och diskriminering måste beaktas den individuella aspekten, det egna valet, samt normupplösningen – avsaknaden av ordning i skolan, utbudet av våldsfilmer och spel, knarkförhärligandet, gangsterrapmusiken som sprider hatiska budskap mot kvinnor, vita människor och ”vita” samhällen – istället för överdrivna påståenden om diskriminering. Till stöd för detta kan läggas att judarna under naziregimen i Tyskland verkligen var utsatta för en systematisk diskriminering, men deras brottsparticipation ökade inte nämnvärt för det.

Att ytterst få invändningar rests mot DO pekar på den likriktning som råder mellan politiker, forskare och massmedia. Ur demokratisk synvinkel är det oroväckande eftersom tanken med demokratin är en öppen och kritisk granskning av olika verksamheters förehavanden. Som i fallet med den urartade feminismen enligt vilken alla män anses vara djur och kollektivt skyldiga till diverse elakheter, har den gängse synen på diskriminering på ett likartat sätt utmålat svenskarna som närmast onda. Att bortse från att det är främst på individnivå som kränkande diskriminering sker, bidrar till att cementera ett ”vi mot dom”-tänkande. Emellertid har den urartade feminismen börjat ifrågasättas. Det är dags att även DOs verksamhet och den rådande synen på diskriminering utsätts för kritisk granskning. John Järvenpää, april 2006.

Artikeln, som är en kortare version av en längre artikel (pdf-format), har erbjudits ett stort antal debattredaktioner. Samtliga har avvisat den. På nättidningen sourze.se har den emellertid lagts ut. Där kan man söka på artikelförfattarens namn och får då upp artikeln som man kan kommentera och betygssätta.

 

Skolchefer dumförklarar eleverna Inför riksdagsvalet i höst har en majoritet av gymnasieskolorna i stockholmsregionen beslutat att inte låta Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna få tillträde till skolorna för att tala om respektive partis politik. Som skäl anger skolcheferna att den allmänna ordningen kan störas och att man inte gillar partiernas ideologi. Agerandet strider mot ett beslut fattat av Justitieombudsmannen, JO. Vissa chefer menar dock att JOs beslut är fegt, att det ”bygger på en konstig syn på demokrati”. Vidare hävdas att JO ”vågar inte ta strid”, allt enligt Svenska Dagbladet (060515).

 

En stor del av landets skolor lär ta efter beslutet. Vad man då bör tänka på är att de nämnda skolcheferna uppenbarligen inte har förstått innebörden av begreppet demokrati. I det ingår dialog även med företrädare för åsikter man ogillar. Talet om att den allmänna ordningen kan störas faller på att störning av politiska partiers verksamhet är ett mycket allvarligt grundlagsbrott. Med sitt beslut dumförklarar cheferna sina elever som tydligen inte anses kapabla att själva ta ställning till partiernas budskap. Dessutom lanserar man en ny syn på begreppet mod, där det att inte våga möta meningsmotståndaren har förvrängts till att ”våga ta strid”.  

 

Skolchefernas tycks med sitt beslut erkänna att man misslyckats med Läroplanens uppgift, att fostra eleverna till demokratiska och självtänkande individer.

John Järvenpää (DN 060520)

 

Tillägg: JJ talade om detta i radioprogrammet Ring P1 (Sveriges radio 060518). Programledaren frågade om det alls borde finnas någon gräns för vilka partier som ska släppas in i skolorna. JJ svarade att gränsen bör gå för partier som förespråkar våld. Följdfrågan blir om riksdagspartierna – mot bakgrund av att de inte tar avstånd från och därmed legitimerar det politiskt motiverade våld som drabbar sd och nd – ska släppas in i skolorna? / Reson Prod     

 

 

Big Brother som frigörelse?

Så har ännu en säsong av den s k realitysåpan Big Brother avslutats. I 115 dagar har finalisterna, fyra till antalet, vistats i det till fullo kameraövervakade huset. Hela Sverige och Norge har kunnat följa deltagarna, som trots att programmet vill visa upp fria individualister, är extremt likriktade. Denna likriktning består i att alla deltagare är exhibitionister runt 25-årsåldern, oftast bildsköna och modemedvetna sådana. Och de gör i princip vad som helst framför kameran, inte minst när det bjuds på alkohol såsom skett flera dagar i veckan (vilket kan ses som ett indirekt sätt att regissera deltagarnas beteenden).

I det svenska Big Brother-huset är skamkänslan avskaffad. Detta till skillnad från exempelvis Thailand, där deltagarna med sitt intellekt och uppträdande i mer traditionell mening ska visa sig vara goda förebilder för att ha en chans att vinna.

En av de fyra finalisterna, Jessica från Kalmar, som under sin tid i huset haft sex med tre-fyra deltagare, spottat och fräst åt andra deltagare och hunnit med en förlovning, ville inte lämna huset. Under finalen var hon nervös för det och sade sig trivas bra därinne. Hon skulle ha stannat kvar ännu längre om möjligheten fanns.

Denna inställning kan förstås som ett uttryck för att slippa ta ansvar. I huset behöver man inte hålla på givna tider, som den vanlige arbetaren eller studenten behöver göra. Inte heller behöver man bekymra sig för pengar till mat eller räkningar. I så måtto är BB-deltagaren fri.

Att basbehoven uppfylls i huset tycks räcka för deltagarna. Lite längre upp i Maslows behovspyramid finner vi dock längtan efter djupa, kärleksfulla och varaktiga relationer. Detta finner man inte i BB-huset, även om ytan ibland kan te sig så. Men det bekymrar inte deltagarna. För dem är den ytliga och snabba bekräftelsen det viktigaste. Den uppnås som sagt genom att göra nästan vad som helst framför kameran med vetskapen om att någon tittar. (Detta bekräftelsesökande har sin motsvarighet hos skribenter på tidningar som Aftonbladet och Expressen, som med urusla "argument" vill lösa upp sådant som fungerar bra, vilket visar att upplösandet blivit ett självändamål istället för konstruktiv kritik av sakernas tillstånd.)

För Jessica kan vistelsen sägas ha varit en semester. Och vem vill inte ha semester? Vem vill inte vara fri? Hennes inställning till huset påminner om vissa återfallsförbrytare, ofta missbrukare, som mår bra av den förutsägbara rutinen i fängelset, där ansvaret är minimalt, maten god och de andra intagna anses vara ganska sjyssta. Man brukar säga att sådana personer är institutionsskadade.

Jessica vann 2006 års Big Brother. Under resans gång har hon haft ett starkt stöd av unga tonåringar, som jublat åt hennes frigjordhet i huset. För dem är Jessica en idol, någon att se upp till, någon de vill vara som. Idag är det inte längre sjuksköterskan eller brandmannen som är idealet för dessa ungdomar. Utan det räcker med den bekräftelse som man kan få av att bara få vara i centrum, med förstorade bröst och silikon i läpparna. (Jessica har inte detta, men lovade att förstora sina bröst, om hon vann.)

Dessa ungdomar tror sig vara fria. Men att bete sig hur som helst, att alltid handla utan att tänka på konsekvenserna, är inte att vara fri. Snarare är en sådan individ lättmanipulerad, ett behändigt byte för de mer begåvade krafterna. Dessutom är "verkligheten" i huset en helt annan än den riktiga verkligheten, utanför huset. Där gäller ansvarstagande, åtaganden, arbete och en betydligt mindre bekymmerslös tillvaro än i huset.

Unders senare år har hos ungdomar noterats en kraftig ökning av användning av mediciner mot nedstämdhet och depression. Hand i hand med detta har utbredningen av normlösheten gått. Samtidigt har banden med historien lösts upp, rotlösheten är utbredd, kärnfamiljen är dödförklarad och kraven har sänkts i skolorna. Omkring tio procent går ur grundskolan utan att ha förvärvat ordentliga läs- och skrivkunskaper, ett av de absolut viktigaste instrumenten för ett självständigt liv, fritt från manipulation. För dessa ungdomar blir huset ett terapeutiskt andrum, dock inte ett tillfälligt sådant utan det upphöjs till normaltillstånd. Sådan är verkligheten, inbillar de sig. Och därmed luras de.

Att bete sig så "frigjort" som många deltagare i huset gjort, vilket inte ens de hycklande skribenterna på Aftonbladet och Expressen skulle vilja se sina egna barn göra, har för många ungdomar alltså blivit en merit större än att vara självständig, intellektuell och fri i verklig mening.

En genuin förnyelse av Big Brother vore att bryta likriktningen hos deltagarna genom att hysa in ett antal personer från olika åsiktsschatteringar, från nationalsocialism och kommunism till nyliberalism och anarkism. Låta deras intriger och argument, utan censur, nå tv-tittarna. Det vore kontroversiell tv. Ja, rentav farlig tv eftersom tittare då kan bli fria på riktigt. Därför blir det inget med det.

John Järvenpää (060522, samma kväll som BB-finalen avgjordes)