Diverse

 

Här kan Du läsa artiklar av olika skribenter. Texterna knyter an till varandra i så måtto att de nyanserar den gängse bilden som prånglas ut av likriktade medier.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Underkänd (del 1): Om politisk korrekthet vid Göteborgs universitet
FORSKNINGENS FRIHET garanteras av högskolelagen vilken som allmänna principer anger "att forskningsproblem får fritt väljas och formuleras, att forskningsmetoder får fritt utvecklas och att forskningsresultaten får fritt publiceras". Häri ligger ett klart ställningstagande för den kritiska och självständiga kunskapssökarens integritet, med anor långt tillbaka. Så ansåg Max Weber att den undersökande skall förhålla sig kritisk till brett accepterade värdeomdömen: "Vetenskapens speciella uppgift, synes det mig, är den rakt motsatta, nämligen att ifrågasätta det, som gängse konventioner anser självklart." 

Mot denna bakgrund tog sig undertecknad an uppgiften att avfatta en d-uppsats i sociologi vid Göteborgs universitet. I arbetet på ett behandlingshem för unga kriminella mellan 16-21 år bringas jag ofta i kontakt med ungdomar vilka dömts för eller medverkat vid personrån. I februari år 2000 utgav Brottsförebyggande rådet en rapport om just personrån vilken visade att i synnerhet utlandsfödda ungdomar är kraftigt överrepresenterade på gärningssidan medan de drabbade till övervägande del består av etniska svenskar. Vid somliga fall har SÄPO (1997 och 2000) dessutom konstaterat att inslag av viss ovilja baserad på etniska grunder förekommit från förövarnas horisont. Härvid väcktes tanken att genomföra en kvalitativt inriktad studie, med ambitionen att söka motiv till rånen. 

Sedan några år ser rättsväsendet allvarligare på brott där främlingsfientliga/rasistiska (hetsande) motiv funnits med, dvs sådana brott genererar högre straffsatser. Ett intressant förhållande som dök upp under arbetets inledningsskede var det faktum att motsvarande nidingsverk mot den etniskt svenska majoritetsbefolkningen inte behandlas på samma sätt. I teorin - enligt lagtexten - har majoritetsbefolkningen möjlighet att gå vidare med anmälan gällande etniskt relaterad kränkning. I praktiken dock inte, något som bland andra även SÄPOs författningsrapport från 1997 noterat. I den (s 70) hänvisas till anmälningar om "hets mot svenskarna" eller "det svenska" samt nedsättande uttalanden om "den svenska folkgruppen". Enligt anmälarna borde dessa uttalanden "juridiskt behandlas på samma sätt som hets mot de övriga folkgrupperna [icke etniska majoritetssvenskar] och därmed kunna betraktas som hets mot folkgrupp. De juridiska möjligheterna att gå vidare inom rättsprocessen med en sådan anmälan är i dag obefintliga, eller mycket små." Samtliga medborgare i Sverige åtnjuter således inte möjlighet att åberopa synpunkter kring rasism och/eller paragrafen hets mot folkgrupp för en objektiv rättslig prövning när de subjektivt anser sig ha blivit utsatta. 

Uppsatsens syfte är att söka röna ut vad slags motiv utlandsfödda ungdomar, som medverkat vid personrån, haft beträffande val av offer. Härvidlag belyses vad dessa informanter anser i fråga om rasism, främlingsfientlighet, diskriminering och beaktande av allas likhet inför lagen. Sistnämnda rymmer ambitionen att granska förhållandet mellan statsmaktens - rättsväsendets - problemformuleringsprivilegium kontra verkligheten såsom den uppfattas och beskrivs av informanterna. Harmoniserar statsmaktens föreställningsvärld, dvs uppfattningen att svenskar i praktiken ej omfattas av lagen om hets mot folkgrupp, med informanternas livsvärld, den värld de upplever i deras sinnen och förstånd? Arbetet beräknades ta en längre tid och förmodades ställa höga krav på den empiriska delens giltighet, och påbörjades därför i god tid. I mars år 2000 och i november samma år utfördes den första respektive sista av sex intervjuer, vilket kombinerades med deltagande observation på behandlingshemmet. 

Resultaten visar att ingen av informanterna hyser rasistiska tankegångar enligt strikt rasbiologisk tolkning (som ingalunda har att skaffa med det av politiker, media och forskare etablerade missbruket av rasismbegreppet). Fem av dem anser rasism vara ett universellt fenomen, som kan drabba alla folkgrupper. Vid tre fall kan en etnisk dimension utkristalliseras till motivbilden i den bemärkelsen att informanterna skulle avstått från att utföra gärningen om offret varit en medlem av samma etniska grupp som de själva. Vid ett av dessa fall har inslag av avoghet mot svenskar funnits invävd. Trots åtskilliga ambivalenta svar från informanternas sida, framträder en samstämmig syn kring likabehandling, nämligen att ingen - oavsett etnisk bakgrund - skall diskrimineras. Följdriktigt anser de att även svenskar bör omfattas av paragrafen hets mot folkgrupp. Rättsväsendets uppfattning att svenskar i praktiken ej skall omfattas av ifrågavarande lag, harmoniserar således varken med informanternas livsvärld eller gällande FN-konventioner kring diskriminering.

Dessa resultat har emellertid visat sig vara alltför kontroversiella och "farliga" för Göteborgs universitet att godkänna. Så vådliga att examinatorn under uppsatsseminariet i januari for med osanning då hon hävdade att svenskar de facto har använt sig av paragrafen hets mot folkgrupp, men hon kunde inte precisera sig härom. (Vittnen finns som kan styrka detta.) Jag bad henne plocka fram dokument som verifierar påståendet, vilket hon ännu inte förmått. Under seminariet ansåg opponenten, både muntligt och skriftligt, att uppsatsen var rekorderlig och trovärdig. Anmärkningsvärt är också att examinatorn och handledarens synpunkter under seminariet syntes skilja sig åt så markant. Några dagar efter erhöll jag skriftliga synpunkter, som avpolletterade kapitel efter kapitel. Några vederhäftigt hållbara invändningar innehåller detta fabrikat emellertid inte. Bl a påstås ånyo att svenskar visst kan åberopa paragrafen hets mot folkgrupp för rättslig prövning. Universitetet har inte tagit hänsyn till mina invändningar på examinatorns uppgifter...

Ett flertal andra forskare och initierade bedömare har efter hand gått igenom uppsatsen utan att alls kunna instämma i examinatorns s k kritik. Termer som "skandal" och "feghet" har använts för att beskriva institutionens agerande. Premissen för att kunna bedriva samhällsnyttig forskning utgörs av det kritiska tänkandet. Liksom många andra forskare har statsvetarprofessor Bo Rothstein talrika gånger belyst senare års begränsning av forskningens frihet. I Göteborgs-Posten (000112) jämför han Sverige med forna Östtyskland: "För den som vill och vågar se, är parallellerna till dagens svenska universitetspolitik uppenbara. Kraven på politisk korrekthet och att vara makten till lags är stora. Forskningens autonomi och den produktiva intellektuella lekfullhet som krävs för att våga och kunna se något nytt har ersatts av krav på ordning i leden." Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, menar att den politiska korrekthetens mentalitet utgör en form av schizofreni med "gömda känslor". Härvid anförs tankeexperimentet, att om rasistiska tankesätt skulle bli politiskt korrekta som under 1930-talet, så skulle personer vilka vanligtvis engagerat sig häremot vända "kappan efter vinden och blir rasister eftersom de då slipper skammen att inte vara det" (Sydsvenskan 980210).

Processen kring uppsatsen har väckt frågan om ett demokratiskt samhälle - vari det fria kunskapssökandet garanteras - kan uthärda eller ens överleva det politiskt korrekta förhållningssättet vars vapendragare på sociologiska institutionen vid Göteborgs universitet blott manifesterar ett tidens fenomen.
John Järvenpää (i tidskriften Salt nr 9/01) 

Bilaga - Hets mot folkgrupp - lagtextens utformning, teori kontra praktik
Brottet hets mot folkgrupp återfinns i Brottsbalkens 16e kapitel, paragraf 8: "Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter." Lag 1998:835. 

I Brottsbalken - en kommentar (Holmqvist m fl 2000:258) kommenteras och redogörs för paragrafens historik och tillämpning. Paragrafen tillkom 1948, men har därefter genomgått en rad omarbetningar. På grundval av 1965 års FN-ratifikation om avskaffande av alla former av rasdiskriminering vidtog Sverige 1970 en utvidgning av tillämpningsområdet för hets mot folkgrupp. Syftet var att bringa svensk lagstiftning i överensstämmelse med konventionens artikel 4 vilken fördömer bl.a. all propaganda som grundar sig på uppfattningar om raslig eller etnisk överlägsenhet eller alla former av rättfärdigande av rashat och diskriminering. I punkt a föreskrivs skyldighet att kriminalisera spridande av nämnda idéer. Brottsbeteckningen hets mot folkgrupp upptar numera tre rekvisit. 

Den brottsliga handlingen skall bestå i hot eller uttryck för missaktning, den skall ske i uttalande eller i annat meddelande som sprids och gärningen skall avse folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt och etniskt ursprung eller trosbekännelse (s 260). 

Med spridande avses t ex muntlig framställning, vilket teoretiskt innebär att exempelvis ett rånoffer som får utstå missaktning med anspelning på etnicitet bör kunna åberopa lagen. Formellt kan brottet hets mot folkgrupp emellertid användas bara i kollektiva sammanhang, då mer än ett fåtal personer närvarar. Med spridning förstås att det når en grupp människor som består av fler än ett fåtal, hur många som avses preciseras dock ej (se Brottsbalken - En kommentar, studentutgåva 3, Norstedts Juridik AB 2002).

Vad som däremot står klart är att invandrare inte behöver närvara för att någon ska kunna dömas för hets mot folkgrupp. Flera exempel finns på att folkgrupper inte varit närvarande då paragrafen har tillämpats. Etniska svenskar har dömt för just hets mot folkgrupp utan att någon medlem ur annan folkgrupp varit tillstädes, t ex vid ett flertal s k vit maktkonserter (ibid). 

Med etniskt ursprung avser Holmqvist m.fl. (2000) "att medlemmarna har ett relativt enhetligt kulturmönster" (s 262). Som exempel härom nämns minoritetsgrupperna samer och zigenare liksom invandrargrupper. "Beskrivningarna av grupperna har i bestämmelserna skett så att de delvis sammanfaller" (ibid). Härvid avses att invandrare i förhållande till majoritetsbefolkningen är heterogen och bestående av ett flertal religiösa, kulturella och etniska ursprung och folkgrupper, men att de ändå kan homogeniseras i form av samlingstermen "invandrare". Missaktning mot invandrare i allmänhet faller sålunda under paragrafen (s 263). Samtliga exempel som ges utgår också från att invandrare och minoritetsgrupper utsatts för hets och missaktning från medlemmar ur majoritetsbefolkningen. 

Trots att paragrafen är neutralt utformad såtillvida att den teoretiskt kan åberopas av samtliga folkgrupper, visar praktiken att så ej varit/är fallet. SÄPO (1997) hänvisar till anmälningar om "hets mot svenskarna" eller "det svenska" samt nedsättande uttalanden om "den svenska folkgruppen". Enligt anmälarna borde dessa uttalanden "juridiskt behandlas på samma sätt som hets mot de övriga folkgrupperna [icke etniska majoritetssvenskar] och därmed kunna betraktas som hets mot folkgrupp. De juridiska möjligheterna att gå vidare inom rättsprocessen med en sådan anmälan är i dag obefintliga, eller mycket små" (s. 70). 

Veterligen finns till dags dato inga sådana fall noterade, trots exempelvis kriminalkommissarie Hans Millegårds strävan att vid en rånserie i Göteborg våren 1998 få prövad frågan om rasistiska eller främlingsfientliga motiv funnit med i förövarnas motivbild. Under 2001 har även forskarna Heléne Lööw och Lotta Nilsson i en BRÅ-rapport (2001:7, s 31) noterat att anmälningar rörande kränkande uttalanden mot etniska svenskar inte saknas, "men de har avskrivits av olika skäl". Författarna går inte in på vilka dessa skäl kan vara. 

Att svenskar inte kan anföra hets mot folkgrupp bekräftades då en debattartikel i Aftonbladet (040411) fick en sådan anmälan. I artikeln utmålades vita män som ett kollektiv med gemensamma karaktärsdrag, som att de är empatistörda, tar för sig på andras bekostnad och inte tål kritik. Att uttalandena var nedsättande framkom av JKs motivering, där han också erkände att paragrafen inte kan åberopas av etniska svenskar: "Det fallet att någon uttrycker sig kritiskt eller nedsättande mot folkgruppen män av svenskt etniskt ursprung torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet" (beslut 040419 ärende dnr 1526-04-30).

Till etniska svenskar räknas både män och kvinnor. Att som JK försöka särskilja på män och kvinnor ur samma folkgrupp är inkonsekvent (inte hade JK påtalat att svarta män och kvinnor ska åtskiljas om hets mot folkgrupp kom på tal). JKs användande av ordet "torde" syftar på förarbetena till paragrafen där det står att den är till skydd främst för minoriteter. Själva lagtexten är dock neutralt utformad.

I en situation där eventuellt främlingsfientliga inslag förekommer mot etniska svenskar skulle möjligen Brottsbalkens kapitel 5 om ärekränkning, närmare bestämt pargraf 3 som handlar om förolämpning, kunna åberopas i stället för hets mot folkgrupp alternativt synpunkter på rasistiska och/eller främlingsfientliga inslag. Av paragraf 5 framgår dock att allmänt åtal vid förolämpning är tillämpligt bara när förolämpningen riktar sig mot någon under myndighetsutövning (vanligen domare eller poliser), vid anspelningar på avvikande sexuell läggning eller förolämpning mot någon med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Den vanlige - icke myndighetsutövande etniske svensken - får i stället väcka civilt åtal, en dyrbar åtgärd, om han/hon vill beivra förolämpning.

Härigenom är likheten inför lagen undergrävd.

 

Underkänd gånger 2
I SVERIGE, som någon träffande har kallat Konformistan, eftersom konformitet och likatänkande är påbjudet, stämplas den som står emot och visar integritet "rättshaverist". Uttrycket är vilseledande och provocerande, antydande att det är något fel på den moraliskt högtstående, som exempel visar är ett utmärkande karaktärsdrag hos dessa stämplade.

Bland "rättshaveristerna" finns en modig person som Ingvar Bratt, som avslöjade Bofors skumraskaffärer med Indien, och en sådan som den envetne Anders Ahlmark, "mannen på fyren". Han som gick emot Sjöfartsverket, avslöjade myndighetens lögner, och som straffades med att placeras på en fyr. Tyskan Jutta Rabe, som har givit starka skäl för att det pågår mörkläggning, beordrad från högsta politiska nivå, av vad som egentligen skedde när Estonia gick till botten, tillhör också "rättshaveristernas" skara.

John Järvenpää (JJ) är inte bara moraliskt utan också intellektuellt högtstående. Han drivs av en sanningslidelse, vill sticka hål på offentliga lögner och myter, är en sannskyldig, kritisk intellektuell, ett salt. Och han är det utifrån en väl påläst, vetenskaplig ståndpunkt. Som vetenskapsman skulle jag snarast vilja beteckna honom "traditionalist"; en lojal bärare av det anglosachsiska vetenskapsidealet, med dess krav på klarhet, logik och bevisföring.

Två gånger har han trots sin uttalat vetenskapliga hållning underkänts vid svenska universitet, när han för seminariegranskning har lagt fram uppsatser. Jag vågar påstå att det INTE har handlat om vetenskaplig eller metodmässig undermålenhet, utan om något annat och betydligt värre.

Första gången behandlade JJ det kontroversiella ämnet, vad jag vill kalla "omvänd rasism"; det faktum att invandrarungdomar ger sig på svenskar, misshandlar och rånar, enbart av det skälet att de är svenskar. Trots en i traditionell, samhällsvetenskaplig mening konventionell bevisföring underkändes JJ. Hans teser passade inte de politiskt korrekta vid Göteborgs Universitet. Han tänkte helt enkelt "fel".

Den härskande klassens - i detta fall oligarkins, den politiska klassen - tankar är som bekant de härskande i samhället. JJ tänker på tvärs mot dessa tankar och straffas av akademin för det; samma akademi som borde stå fri och försvara det fria, kritiska tänkandet.

Andra gången är det Lunds Universitet som stoppar honom. När han gör en inträngande analys av vad politiskt korrekthet och rasism är, och hur begreppen används. Denna gång får han av huvudbedömaren veta att uppsatsen är för "lång" (!). Det är inte ens ett svepskäl, det är en spottloska.

Man har bestämt sig för, är den misstanke jag inte kan tränga tillbaka, att göra JJ till "rättshaverist", göra honom "omöjlig". Så att man i fortsättningen slipper "ta" i hans alster, ta ställning till hans teser. JJ är en av de mest seriösa och pålästa yngre svenska intellektuella jag vet. Men han är inte politiskt korrekt. Han är inte konform.

Det akademiska systemet uppträder som de politiska vanföreställningarnas och det skamfilade politiska etablissemangets trogna beskyddare. Det är direkt vämjeligt att beskåda. Och det hotar demokratin, genom att det offentliga samtalet beskärs.

I JJ kunde vi ha ett nödvändigt korrektiv; men de som besitter examinationsmakten väljer att stoppa honom. Till varning och varnagel för andra, förstås.

I slutdiskussionen argumenterar JJ övertygande för att ett slags dikotomiseringsprocess präglar samhället. Enligt denna ska invandringsrelaterade spörsmål förklaras så enkelt som möjligt, i svart och vitt och utan nyanser. JJ menar att denna process gäller inom politiken, massmedia och samhällsvetenskaplig forskning. Underkännandet bekräftar hans tes.
Lasse Ekstrand, juni 2005

Ekstrand är fil dr i sociologi, universitetslektor, gästprofessor vid Freie Universität Berlin samt Kunstakademiet Trondheim, författare och publicist, Reson Produktions anm.


Tillägg: Professor Gunnar Adler-Karlsson, GAK, har i brevväxling med JJ framfört följande synpunkter: "Du har en utomordentligt god diskussion om hur pk skapar socialt tryck som leder till mental "Gleichgeschaltung" - nazistsamhällets ideal..."

"Dina illustrationer till tesen finner jag förträffliga."

"Det du skriver i slutet, med citat av Nykander och SÄPO och hetsparagrafen och annat upprörande för en jurist, är skäl nog för en politiskt korrekt akademiker att vilja stoppa dig."

Handledaren hade gett följande "råd" till JJ: "Med kontinuerlig respons på dina texter hamnar du lättare på rätt spår." På vilket GAK kommenterade: "Jag reagerade minst lika starkt som du [JJ] på detta. Det är en extremt ovetenskaplig hybris som där avslöjar sig i ett obiter dictum om hur man uppfostrar spårhundar. Som socialdemokraterna stoppat in "politruker" som chefer för universitets- och högskolestyrelser har jag ingen som helst respekt kvar för dessas oberoende och förmåga att söka en sanning, så objektiv som möjligt. Nu är det "rätta spåret" givet av politiken, vilket garanterar svensk forsknings förfall."

GAK avslutar med att han finner "motiveringen för underkännandet hutlös".

 

Politisk korrekthet - ett farligt ämne
JAG HADE FÖRMÅNEN att få vara opponent på den uppsats om politisk korrekthet som John Järvenpää lade fram i början av juni 2005 vid Lunds Universitet.

Uppsatsen gav mig en bra inblick i ett ämne som hela tiden har funnits mitt framför näsan på mig men som jag inte har reflekterat över tidigare. Det som framför allt väckte mitt intresse var hur etablerade och maktfullkomliga samhällsinstitutioner använder sig av politisk korrekthet för att konstruera en sanning som passar dem och som förkastar, eller snarare förtrycker, alla avvikande åsikter.

Med stor förvåning underkänner examinatorn uppsatsen med motiveringen att uppsatsen är för lång, och dessutom utan att ha läst den! Jag håller med om att uppsatsen är för lång, men att med det som utgångspunkt och utan att läsa den, underkänna en uppsats är inte bara nonchalant utan helt oacceptabelt. En tjänsteman vid en institution, som finansieras av allmänna medel, och som har myndighetsutövning måste enligt min mening ta ett större ansvar i sin profession.

Läser man sedan handledarens kommentarer blir mönstret ännu tydligare, det är inte uppsatsen som det är fel på utan det är ämnet. Politisk korrekthet som samhällsfenomen får inte blottläggas och makteliten får inte ertappas med byxorna nere då de för allmänheten bakom ljuset. Handledaren hävdar att politisk korrekthet inte är ett sociologiskt ämne, mycket märkligt. Om politisk korrekthet inte är ett samhällsfenomen vad är det då?

John visar i sin uppsats hur politisk korrekthet institutionaliserar och monopoliserar utvalda politiska åsikter. John visar hur man med hjälp av politisk korrekthet kan upprätthålla och permanenta en maktposition i samhället och hur avvikande åsikter beläggs med skam och framställs som samhällsfarliga. Detta är utan tvekan ett sociologiskt problem och väl värt att lyfta fram och belysa.

Vidare hävdar handledaren att det inte finns någon koppling till sociologisk teori, vilket även det är helt fel. I uppsatsen beskriver John politisk korrekthet utifrån Berger & Luckmanns teorier rörande social konstruktion av verkligheten. Genom politisk korrekthet kan makteliten konstruera en verklighet som monopoliseras till en allmän verklighet, fri från avvikande åsikter.

Politisk korrekthet kan även förklaras utifrån Bourdieus teorier om habitus, fält och kapital. Inom det politiskt korrekta fältet, det vill säga det fält som kontrolleras av etablerade institutioner och politiska partier, sker maktutövningen. För att få tillträde till detta maktens finrum krävs ett politiskt korrekt habitus. För att sedan kunna påverka makten inom fältet krävs ett politiskt kapital och detta kan bara upparbetas genom att vara politisk korrekt.

Till skillnad från examinatorn så har jag läst uppsatsen, inte bara en gång utan flera gånger, och det finns brister som behöver rättas till, men de är varken omfattande eller osociologiska. Genom att flytta merparten av exemplen från den löpande texten till bilagor med hänvisning, kommer man snabbt tillrätta med längden på uppsatsen. Genom att väva in Berger & Luckmann i analysen får man med den sociologiska teorin. Detta behöver man inte ens vara professor för att förstå, men det är inte det underkännandet handlar om.

Efter att ha fått lite distans till uppsatsseminariet och fått ett vidare perspektiv står det helt klart för mig att det inte handlade om att underkänna en uppsats, utan att stoppa ett farligt ämne och en icke politisk korrekt person, John Järvenpää.
Peter Hallberg, juli 2005

 

 

Den 9 november - från nazistiska vidrigheter till demokratisk kollaps
DEN 9 NOVEMBER brukar förknippas med nazisternas vidriga attacker på judar, judiska butiker och synagogor i Tyskland 1938. Den 9 november är också inristad i Europas kollektiva minne som den dag då Berlinmuren föll 1989. Gemene man trodde att friheten därmed blev garanterad i Europa. Tyvärr blev det inte så. Efter murens fall har en av de viktigaste friheterna, den om rätten att yttra sig, för varje år blivit hårdare ansatt. Enligt uppgift sitter i Tyskland fler människor i fängelse för sina åsikters skull än vad som var fallet innan muren föll, då kommunisterna styrde Östtyskland. Kritik av mångkulturalismen och invandringen eller ifrågasättande av den etablerade historieskrivningen om andra världskriget kan leda till internering.

Inom storpolitiken döms man ännu inte till fängelse för "fel" åsikter, men man stöts ut och marginaliseras på olika sätt. Vi såg det år 2000 då Jörg Haiders parti FPÖ blev Österrikes näst största parti med 27 procent av rösterna. Partiet fick ingå i regeringsbildningen vilket fick EUs ministerråd att frysa ut Haider såsom förment främlingsfientlig. Det genomfördes också bojkotter mot Österrike, och i protest mot det fullt ut demokratiska valresultatet kallade Israel hem sin ambassadör från Österrike.

Denna höst har den av Italiens regering föreslagne EU-kommissionären Rocco Buttligione frysts ut och fråntagits den plats som väntade honom i EU-kommissionen. I den utfrågning kommissionen gjorde av honom förklarade Buttligione att han anser att äktenskapet har inrättats för att mannen ska skydda kvinnan och avkomman. Han sade också att homosexualitet är en synd. Men han tillade att dessa privata åsikter inte skulle påverka hans politiska arbete. Ändå fick han inte ämbetet. Hade han varit oärlig och ljugit, hade han fått det, vilket säger en hel del om hyckleriet i det moderna, liberala samhället.

Exemplen visar på de konformistiska tendenser som frodas inom EU. Det handlar inte bara om att medlemsländerna ska sudda ut sina nationella markörer och likforma alltifrån sina valutor till banaliteter som gurkor och jordgubbar. I lika hög grad handlar det om att likforma EU-medborgarnas tänkande. Vi ska klonas att tänka likadant. Ett av de mest skrämmande exemplen på detta gigantiska kloningsprojekt uppdagades i Belgien tisdagen den 9 november.

Den 9 november år 2004 beslöt högsta domstolen i Belgien att kriminalisera och förbjuda ett av landets största politiska partier, det demokratiska och nationalistiska partiet Vlaams Blok. I det senaste valet, som hölls i juni 2004, erhöll partiet över en miljon röster, drygt 24 procent av väljarna. Därmed blev Vlaams Blok det största partiet i Flanderns delstatsparlament (Belgien är sedan 1993 en förbundsstat). Belgien, som blivit beryktat för pedofiliskandaler på högsta politiska nivå, kan därmed sägas ha avskaffat demokratin. Ett av demokratins huvudkriterier är ju medborgarnas rätt att organisera sig politiskt, bilda partier och med dessa delta i allmänna val.

Inte en enda ledarskribent i Sverige har tagit avstånd från domen eller ens kommenterat den. En motsvarande svensk medietystnad tycktes först lägra sig efter mordet på filmaren Theo van Gogh i Holland. van Gogh bragtes om livet av en muslim som inte tålde att han använde yttrandefriheten för att kritisera delar av islams kvinnosyn. I andra länder, som Holland och Danmark, väckte mordet genast starka reaktioner såväl i medierna som på gräsrotsnivå.

Snart visade det sig emellertid svårt för svenska ledarskribenter tillika liberaler att sopa denna attack på yttrandefriheten och individens rätt till liv under mattan. Dock var mordet på (den vite) van Gogh i sig inte tillräckligt för att man skulle fördöma det och ta parti för yttrandefriheten. Den utlösande faktorn var istället att det framkom att van Goghs medhjälpare till den islamkritiska filmen, den i Somalia födda parlamentsledamoten och feministen Ayaan Hirsi Ali, dömts till döden av de muslimer som medverkade i mordet. I samtliga ledarartiklar kopplades mordet på van Gogh ihop med Ayaan Hirsi Ali och hennes liberala kvinnosyn.

Att försvara islams kvinnosyn mot liberalismens dito blev alltså till slut ohållbart även för svenska skribenter. Kanske blev det också ohållbart att i längden rationalisera och för sig själva ljuga om mångkulturens "berikande" förtjänster.

Expressens politiske redaktör PM Nilsson dödförklarade på ledarplats den 14 november den radikala mångkulturen som idé. Han drog lans för liberalismens kvinnosyn och menade att muslimer måste anpassa sig till denna. Också flera andra skribenter har försvarat rätten att kritisera islam. Detta torde egentligen inte vara ett dugg kontroversiellt. Men i det konformistiska Sverige, där de sociala utfrysningsmekanismerna är särdeles starka, är det dock att betrakta närmast som en sensation.

Emellertid har ingen skribent vågat röra vid den centrala aspekten, nämligen att muslimerna under detta århundrade med all sannolikhet kommer att föröka sig i sådan takt att de kan rösta fram muslimska majoriteter i de europeiska parlamenten och därigenom ersätta den västerländska jämställdheten med sharialagar. Endast indirekt antyddes detta i en artikel av Lars Åberg på Göteborgs-Postens kultursida den 14 november. Åberg hade intervjuat den i Frankrike verksamma aktivisten Sihem Habschi. Hon arbetar med att varna för islam och menar att framgångsrika företrädare för islam duperar västerländska politiker och medier för att till slut kunna avskaffa demokratin och införa sharia.

Ingen svensk skribent tycks heller ha satt fingret på att det redan finns ett fyrtiotal islamiska stater med inriktningar för alla de fem till åtta större grenarna av islam. Frågan är om det alls är rationellt för en muslim att söka sig till västerlandet för att utöva sin tro. Här uppstår ju problem eftersom synen på religion, jämställdhet mellan könen osv skiljer sig från islams och att dess utövare därför inte kan praktisera sin tro till fullo. Däremot kan de göra det i någon av de redan existerande fyrtio islamiska staterna i vilka fred och stabilitet råder i de allra flesta fall.

Mordet på van Gogh, dödsdomen mot Ayaan Hirsi Ali och intervjun med Sihem Habschi inbegriper en aspekt som förmodligen gjorde det lättare för de svenska proffstyckarna att ta ställning: förutom att de båda kvinnorna är liberala feminister är de färgade.

Denna aspekt - detta politiskt korrekta privilegium - finns däremot inte med beträffande förbudet mot Flanderns största parti, vars pigment hos flertalet medlemmar och väljare är av ljus kulör. Allt tyder därför på att ingen svensk ledarskribent eller riksdagspolitiker kommer att ta parti för yttrande- och organisationsfriheten i Belgien. Ingen kommer att fördöma kriminaliseringen av Vlaams blok, som några dagar efter förbudet bytte namn till Vlaams belang för att kunna fortsätta sitt politiska arbete.

Hade partiet behållit det gamla namnet, så hade kriminaliseringen kvarstått eftersom beslutet inte gick att överklaga. Då hade fraktioner av partiet sannolikt utvecklats i militant riktning. All erfarenhet visar ju att om man inte får arbeta öppet och demokratiskt, blir våld den enda återstående vägen. Sydafrika under apartheid är kanske ett av de tydligaste exemplen.

Namnbytet visar på ett storslaget beteende som etablissemanget i grunden torde avsky. Det visar hur ett nationalistiskt parti förenar sin grundidé med ett fredligt vägval som svar på en odemokratisk behandling. Etablissemanget kan inte längre hävda att nationalism är synonymt med våld.
John Järvenpää, november 2004

 

Jonas De Geer om hur demokratin avskaffas i demokratins namn
HUR POSITIVT värdeladdat är inte ordet "demokrati"! Hur ofta hänvisar inte politiker, publicister och andra opinionsbildare till "demokratin" som både målet och medlet för all god samhällsutveckling!

Problemet i såväl Sverige som flertalet EU-länder är att samma politiker och journalister som ideligen använder ordet för att beteckna de egna åsikterna, sympatierna och intentionerna inte respekterar - eller förstår - demokratins mest grundläggande principer.

Förvisso har själva begreppet kunnat betyda olika saker i olika tider och sammanhang men de flesta som idag kallar sig demokrater torde i princip kunna sluta upp bakom definitionen i Nationalencyklopedin: ”När de formella rösträttsvillkoren är uppfyllda måste också vissa andra betingelser föreligga för att ett styrelseskick skall vara demokratiskt: yttrande- och organisationsfrihet är nödvändiga för att man genom opinionsbildning och politiska partier skall kunna organisera de röstberättigade så att de kan påverka val och beslut.”

Är inte detta självklarheter i dagens Sverige och Europa? Inte alls.

I november förra året förbjöds det flamländska nationalistpartiet Vlaams Blok, Belgiens största parti, av landets högsta domstol med motiveringen att det var "rasistiskt". Detta eftersom partiet motsätter sig den stora icke-europeiska invandringen. I Belgien används ordet "rasism" i offentliga sammanhang lika slarvigt och godtyckligt som i Sverige.

Efter förbudet av Vlaams Blok omorganiserades den flamländska rörelsen under det nya namnet Vlaams Belang. Det senaste draget från de belgiska makthavarnas sida är att strypa partistödet. Till saken hör att belgiska partier dessutom är förbjudna att motta donationer från privatpersoner överstigande 125 euro. Bidrag från företag och organisationer är helt förbjudna. Alltså har den belgiska maktapparaten gjort det inte bara praktiskt utan i princip även teoretiskt omöjligt för det mest framgångsrika oppositionspartiet, landets största parti, att finansiera sin verksamhet.

Naturligtvis kan ett sådant land inte med rätta kallas demokratiskt. Men det hela har förlöpt utan att någon svensk etablissemangspolitiker indignerats över EU-landet Belgiens brist på demokrati, utan att annars samvetsömma proffsdebattörer bekymrar sig. Den här gången är det nämligen inte muslimska fundamentalister eller kommunister någonstans långt borta som sätter demokratin ur spel; det är kristdemokratiska, liberala, miljöpartistiska och socialistiska partikollegor i Europa. Då tigs det.

Till saken hör givetvis att det i detta avseende bara är en gradskillnad mellan Sverige och Belgien.

I Sverige och övriga västeuropeiska länder har vi under decennier vant oss vid demoniseringen av alla personer och rörelser som kritiserat den stora invandringen, eller omvandlingen av våra länder till vad som på offentligt nyspråk kallas "mångkulturella" samhällen. Det har skapat ett klimat där de som hyser avvikande uppfattningar i dessa frågor betraktas och behandlas som politisk paria. Alla som har någon erfarenhet av det vet hur omöjligt det de facto är att bedriva förutsättningslös opinionsbildning på invandringspolitikens område.

Invandringskritikiska organisationer har under lång tid fått vänja sig vid att många medlemmar måste vara anslutna i hemlighet eftersom medlemskap kan medföra uteslutning ur facket eller avsked från deras arbeten, vänja sig vid osakliga angrepp i media utan möjlighet till genmäle, tvingats till en katakombtillvaro där möten inte kan utlysas offentligt, lokaler måste hyras anonymt etc.

Vad säger det förresten om den svenska demokratin att opinionsundersökning efter opinionsundersökning de senaste decennierna har visat att en klar majoritet av svenska folket vill begränsa invandringen medan samtliga riksdagspartier sluter upp bakom den generösa invandringspolitiken?

Belgien är först ut med att rakt av förbjuda sin demokratiska nationalistiska opposition, men samma hot har under längre tid vilat latent över franska Front National. Också det nyligen framgångsrika tyska nationaldemokratiska partiet NPD stod för ett par år sedan inför ett förbud. Det kunde avvärjas först i sista stund sedan NPD kunnat bevisa att de högt uppsatta partiföreträdare som av staten misstänktes för att "ha glorifierat nationalsocialismen" (ett allvarligt brott i Tyskland), var avlönade provokatörer från den tyska säkerhetstjänsten. En pinsam historia för det tyska politiska etablissemanget.

Risken är stor att dessa oskick och missbruk genom centralistisk lagstiftning kan komma att införas i hela Europa.

I SvD 20-1 rapporteras under rubriken Högerextrema mister partistöd att den kristsociale senatorn Francis Delperée pläderade för strypandet av partistödet till Vlaams Belang med motiveringen att "demokratin ska inte försvara dem som angriper den". Varken Vlaams Blok eller Vlaams Belang har angripit demokratin som samhällssystem. Det den belgiske senatorn implicit gör gällande är att kritik av den förda invandringspolitiken även är ett angrepp på demokratin med stort D. Alltså att demokratin inte i grunden handlar om tron på majoritetsprincipen och alla människors rätt att framföra sin mening utan istället kännetecknas av en uppsättning politiskt korrekta uppfattningar. Samma förvirring råder bland de svenska politiker som talar om den specifika demokratiska "värdegrunden". Är bara den demokrat som anser t ex att den icke-europeiska invandringen är till gagn för svenskarna och de andra europeiska folken, eller att homosexuella parförhållanden bör jämställas med heterosexuella? Vad innebär i så fall det - att den som inte delar dessa åsikter hänvisas till per definition icke-demokratisk eller anti-demokratisk politisk verksamhet? Vad får det för konsekvenser på sikt?

Den demokratiska devisen framför andra är väl den som tillskrivits Voltaire: "Jag avskyr det du säger men är beredd att dö för din rätt att säga det."

Idag pratas det kanske mer än någonsin om demokrati, men verklig demokrati förutsätter yttrandefrihet. Kanske kan man inte hoppas på att någon är beredd att dö för den, bara att så många som möjligt känner igen den innan den är död.
Jonas De Geer, januari 2005

------------------------------------

NEDAN FÅR DU ta del av två yttranden av Vlaams bloks/Vlaams belangs partiledare Frank Vanhecke. Det första gjordes på partiets hemsida den 9 november direkt efter förbudet. Det andra gjordes den 14 november av det nya partiet Vlams belang:

Idag, 9 november, blev vårt parti, Vlaams blok, dömt till döden. Denna eftermiddag fastställde Belgiens högsta domstol den dom som utfärdades av Appelldomstolen i Gent den 21 april, i vilken det slogs fast att Vlaams blok är en kriminell organisation. För att kunna skydda våra medlemmar från att bli åtalade är vi nu tvungna att upplösa partiet. Vad som hände i Bryssel idag är unikt i Västvärlden: aldrig förr har en regim som kallar sig demokratisk kriminaliserat landets största parti.

Vlaams blok stöddes av nästan en miljon väljare vid det senaste valet i juni. Vi erhöll 24,1 procent av rösterna i Flandern, där 60 procent av den belgiska befolkningen bor. Belgien har röstplikt och inget annat parti stöddes av fler människor. Vårt parti har växt kontinuerligt de senaste två decennierna. Sedan 1987 har vi gått framåt i tolv på varandra följande val. Belgien, som grundades 1830 av franska revolutionärer, är en artificiell konstruktion som domineras av den franskspråkiga socialistiska minoriteten i Vallonien. Huvudmålet för vårt parti är Flanderns frigörande från Belgien. Flandern är den marknadsorienterade, holländskspråkiga och politiskt marginaliserade norra delen av landet.

Vi är den demokratiska rösten för det växande antal flamländare, som på ett helt och hållet fredligt sätt, vill göra slut på Belgien. Vårt starka väljarstöd skapar panik hos det belgiska etablissemanget. En nyligen presenterad väljarundersökning genomförd av den Brysselbaserade tidningen Le Soir och den franskspråkiga statstelevisionen RTBF (24 oktober) visade att stödet för Vlaams blok bland de flamländska väljarna då låg på 26,9 procent.

Helt i strid med principen om att politiska partier skall bekämpas genom valurnorna har den belgiska regimen trakasserat Vlaams blok med rättsliga processer i mer än ett decennium . Det belgiska parlamentet, där de franskspråkiga är överrepresenterade, ändrade 1999 landets konstitution i syfte att begränsa yttrandefriheten. Man röstade även igenom en rad lagar vars enda syfte var att kriminalisera och tömma vårt parti på ekonomiska resurser, däribland en antirasism- och en antidiskrimineringslag där begreppet diskriminering är så luddigt definierat att varje individ skulle kunna bli åtalad för att bryta mot dessa lagar. (Dessa ökända lagtexter kan läsas på vår hemsida www.flemishrepublic.org.)

Enligt Belgiens ondsinta nya lagar kan varje medlem och medarbetare i en organisation som förespråkar "diskriminering" [en term son används lika godtyckligt i belgien som i sverige och övriga EU, Reson Prods anmärkning] straffas med böter eller fängelse. Man har dessutom infört omvänd bevisbörda, så att den anklagande parten inte behöver bevisa att den åtalade "diskriminerar" eller förespråkar "diskriminering", utan tvärtom att den senare måste bevisa sin oskuld.

Sedan 1993 har makten att väcka åtal i brott gällande diskriminering och rasism förflyttats till ett statligt organ som lyder direkt under Premiärministern, det så kallade "Centret för lika möjligheter och kampen mot rasism" (CEOFR). Detta organ har nu fått stöd av Högsta domstolen, som består av politiskt tillsatta ledamöter varav hälften är franskspråkiga.

Har vi då någonsin gjort oss skyldiga till diskriminering baserad på rastillhörighet? Nej, men detta spelade ingen roll för det belgiska etablissemanget och deras politiska domstol. Domen mot oss baserades enbart på utdrag ur enskilda texter som CEOFR har försett domstolen med. Dessa utdrag hämtades från en antologi bestående av inte mer än 16 texter och som publicerades av Vlaams bloks lokalavdelningar mellan åren 1996 - 2000. Enligt domstolen var det som stod i texterna inte nödvändigtvis osant, men våra "intentioner" sades vara av kriminell natur. Domen från Gent som fastställdes av högsta domstolen, slog fast att intentionen med våra texter var att bidra till en hatkampanj (Detta trots att en del av dem helt enkelt bara var citat från officiell statistik gällande brottsstatistik och socialbidragstagande och att en artikel som handlade om kvinnornas situation i fundamentalistiska muslimska samhällen var författad av en kvinnlig Vlaams blok medlem med rötterna i Turkiet.)

En sådan dom som bygger på spekulationer kring våra förmodade motiv är ingenting annat än en regelrätt skandal och det faktum att den belgiska domarkåren blev tvungen att hemfalla åt denna typ av spekulationer bevisar att man inte kunde finna några giltiga skäl för att fälla oss. Vi har aldrig förespråkat, föreslagit eller praktiserat någon diskriminering. Någonsin.

Konsekvenserna av domen är trots detta mycket allvarliga. Enligt lagen är nu varje medlem av vårt parti och alla som samarbetar med det, även om denne själv inte begått något brott, att betrakta som kriminell bara genom sitt medlemskap eller samarbete. Gentdomen säger bokstavligen att: "Att göra varje person straffbar som tillhör eller samarbetar med en grupp eller sammanslutning tjänar som ett effektivt medel för att undertrycka sådana grupper och sammanslutningar, vilket varit lagstiftarnas intention. Att göra varje medlem eller medarbetare straffbar underminerar dessa gruppers och sammanslutningars funktionsduglighet och existens..."

Högsta domstolens fastställande av Gentdomen tvingar oss därmed att upplösa partiet för att kunna skydda våra medlemmar och medarbetare. Med anledning av detta kommer en partikongress att hållas nästa söndag där vi officiellt kommer att upplösa partiet. Vi kommer dock på denna kongress föreslå att ett nytt parti i Vlaams bloks anda skall bildas. Detta parti kommer, precis som Vlaams blok alltid har gjort, att kämpa för upprättandet av en självständig och demokratisk flamländsk republik, traditionell västerländsk moral och flamländarnas rätt att värna sin egen nationella identitet, sitt holländska språk och sin kultur.

Jag tackar dem som bildade vårt parti 1977 och alla dem som under de senaste 27 åren har givit det sitt stöd. De har utkämpat en god kamp. Jag tackar vår en miljon väljare. De förtjänar demokrati. Belgien tänker uppenbarligen inte ge dem det, men det tänker vi. Idag har vårt parti dödats, inte av väljarna men av domare. Vi kommer att skapa ett nytt parti. Detta parti kommer Belgien inte att kunna begrava, istället kommer det att begrava Belgien.
Frank Vanhecke, parlamentsledamot, partiledare för Vlaams blok

------------------------------------

Följande text är en fritt översatt och tolkad version av Vlaams Belangs senaste pressmeddelande och partiets nyligen antagna manifest. Denna svenska version av manifestet har publicerats på Sverigedemokraternas hemsida vars partiprogram och principer i flera avseenden liknar Vlams belangs. Anledningen till att det återges här är att Du som läsare ska få än mer inblick i vad som försiggår inom den europeiska unionen beträffande de ovan nämnda tendenserna till likriktning. Som läsare kan Du nu också själv avgöra vad partiet egentligen har för ståndpunkter istället för att ta del av mediernas dikotoma förenklingar.

Morgonen den 14 november 2004 upplöste styrelsen för Vlaams Blok vårt parti, detta med anledning av förra tisdagens dom i Belgiens högsta domstol som deklarerade att Vlaams Blok var en "rasistisk" organisation.

Trots att Vlaams blok var Belgiens största parti och innehade en tredjedel av platserna i det Flamländska parlamentet, ansåg vi oss tvungna att upplösa partiet. Enligt Belgiens antirasistlag riskerade nämligen varje medlem och medarbetare till Vlaams blok att ställas inför domstol.

Som om detta inte vore nog har privata bidrag till politiska partier olagligförklarats i Belgien. Den belgiska lagen förbjuder nämligen politiska partier att ta emot privata bidrag som är större än 125 euro och bidrag från företag är helt förbjudna. De politiska partierna i Belgien finansieras av staten. Majoriteten i parlamentet kan dock frånta ett parti dess bidrag ifall detta fälls för att vara "rasistiskt" eller om det vägrar att acceptera Den Europeiska konventionen till skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande frihet tillsammans med de relaterade protokoll som ratifierades av Belgien den 4 november 1950.

Igår eftermiddag samlades tusen delegater från lokalavdelningarna till det upplösta Vlaams Blok för att starta ett nytt parti, Vlaam Belang (Flanderns intresse). Under de kommande veckorna kommer Vlaams Belang att välja sin partiledare. Under tiden har jag blivit ombedd att sända er Vlaams Belangs manifest.

Er tillgivne

Frank Vanhecke, ledamot av det Europeiska parlamentet
partiledare för Vlaams blok 1996-2004

------------------------------------

Vlaams belangs manifest
Principer
Vlaams Belang (Flanderns intresse) är den politiska rösten för den flamländska rörelsen så som den med tiden har utvecklats sig. Partiet ger röst åt den flamländska rörelsen på den politiska scenen.

Vlaams Belang är ett parti bestående av Flamländska patrioter. Det är ett redskap för befrämjandet av Flanderns nationella- och kulturella identitet. Genom sina politiska initiativ syftar Vlaams Belang till att säkerställa att statens organisation och styrelse styrs av behovet av att bevara det flamländska folkets kulturella identitet och nationella intressen. Staten är blott en struktur. I enlighet med principen om självbestämmanderätt existerar staten för att tjäna folket. Staen bör tjäna folket och inte tvärtom.

I ett kontinentalt Europeisk sammanhang kan Vlaams Belangs ideologi beskrivas som ett "Nationalistiskt högerparti" (i motstats till den kollektivistiska etatistiska "vänstern"). I ett anglosaxisk sammanhang skulle termen "konservativ" kunna användas (i motsats till "liberal"). Vi erkänner människan som en fri varelse med alla sina mänskliga kvalitèer och brister och vi motsätter oss de ideologier som förutsätter mänsklighetens "formbarhet" och som förespråkar socialt ingenjörsskap. Traditioner, dygder och moral, som har växt fram genom historien måste respekteras och ses som konstruktiva element i framtidens samhälle.

Identitet
1. Flamländsk självständighet
Vlaams Belang strävar efter Flanderns frigörelse från den articifiella Belgiska staten. Vårt mål är att upplösa Belgien och upprätta en självständig flamländsk stat. Denna stat skall omfatta de holländsktalande delarna av Belgien och inkludera Bryssel, som är Flanderns huvudstad, men som kommer att ha en tvåspråkig status.

2. Nederländerna och det holländska språket
Språket är ett grundläggande element i människans kulturella identitet. Vlaams Belang försvarar det holländsktalande folkets intressen närhelst det är nödvändigt, detta gäller speciellt i de språkliga gränsområdena och inom de internationella institutionerna. Partiet kommer att uppmuntra Flandern att samarbeta så nära som möjligt med Nederländerna och med Södra Flandern (De holländstalande områdena i Norra Frankrike)

3. Europa
Samarbetet mellan de Europeiska nationer som delar en gemensam civilisation och kultur innebär en historisk möjlighet till fred, stabilitet och välstånd. Vi intar dock en kritisk hållning till den Europeiska unionen med sin byråkrati och sin tendens att blanda sig i där istället folkets suveränitet borde råda. Vlaams Belang anser också att den Europeiska unionens terrritorium inte bör utvidgas bortom Europas gränser.

4. Förändra de falska mångkulturalistiska principerna
Inspirerade av vår önskan om att försvara och bevara det flamländska folkets kulturella identitet, så förkastar Vlaams Belang den mångkulturalistiska ideologins lärosatser. Det måste stå fullständigt klart för utlänningar och invandrare i Flanderna att de förväntas följa våra lagar, anpassa sig till våra värderingar och vår moral, till våra vanor och till den Europeiska civilisationens traditionella, viktiga principer såsom separationen mellan kyrka och stat, demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet mellan män och kvinnor.

För de utlänningar och invandrare som förkastar, ignorerar eller ifrågasätter ovanstående principer skall en repatrieringspolicy tillämpas genom att via lämplig lagstiftning reglera politisk asyl, nationalitet, säkerhet och utvisningar. Utlänningar som vistas illegalt i landet eller som begår brott skall repatrieras. Rösträtten skall vara förbehållen medborgare.

Värderingar och moral
1. Frihet
Mänskliga varelser är fria personer. Vlaams Belang försvarar hängivet individen från övergrepp från staten. Partiet försvarar yttrandefriheten som den främsta och enskilt viktigaste principen i samhällets demokratiska organisation. Andra principer inkluderar bland annat mötesfriheten, föreningsfriheten, utbildningens frihet, åsiktsfrihet och rätten till liv. Äganderätten och den fria företagsamheten, vilka utgör grunden för ekonomisk utveckling, sysselsättning och välstånd, är självklara friheter i vårt samhälle.

I sin politiska verksamhet kommer Vlaams Belang att respektera de rättigheter och friheter som garanteras av den Europeiska konventionen till skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande frihet tillsammans med de relaterade protokoll som ratifierades av Belgien den 4 november 1950. Partiet, inklusive dess olika delar och valda företrädare, kommer också att värna om nationernas rätt till självbestämmande.

2. Lag och ordning
Myndigheterna måste respektera individens frihet och garantera lag och ordning. Vlaams Belang anser att demokrati och ett samhälle styrt av lagen utgör det bästa skyddet för personlig frihet.

Trygghet och bekämpandet av brott är nödvändiga för samhället. Myndigheterna måste garantera varje medborgares trygghet. Den kriminelles personliga ansvar måste erkännas och hans handlande betraktas som en källa till otrygghet. För Vlaams Belang är en hård linje mot brott och nolltolerans en prioriterad uppgift för regeringen och det juridiska systemet tillsammans med fängelserna måste samarbeta i detta.

3. Subsidaritet och en politik för det gemensamma bästa
Samhället bör organiseras efter subsidaritetsprincipen. Det som kan utföras effektivt på en lägre nivå i samhället får inte flyttas över på en avlägsen och anonym myndighet som är svår att ställa till ansvar.

Regeringen och myndigheterna skall alltid agera med yttersta förbehållsamhet och förtegenhet. Vlaams Belang förespråkar lägsta möjliga skattenivå och motsätter sig alla former av utsvävningar med skattemedel. Partiet motsätter sig också politiskt motiverade utbildningsreformer.

Politik (och det gäller även vårt parti) är aldrig ett självändamål, utan ett medel för att tillvarata det allmänna intresset. Vlaams Belang förespråkar en sund syn på vilka uppgifter som skall utföras av regeringen. I detta innefattas ett större fokus på de mest grundläggande uppgifterna såsom att upprätthålla lag och ordning, aktiv reducering av allt för omfattande strukturer och lagstiftning, bekämpande av korruption och byråkrati och respekt för maktdelningen.

4. Solidaritet
Ett medmänskligt samhälle skapas inte av isolerade individer. Fria individer har sina rötter i det ramverk som utgörs av deras folk och deras kultur. Solidaritet är interaktionen mellan individen och de mindre och större gemenskaper som han är en del av.

En stark grund för solidaritetet utgörs av den sammanslutning av medborgare som förenas genom sin kulturella identitet, sin gemensamma historia och civilisation. Den omsorg som utförs av familjerna och deras engagemang för de svaga i allmänhet och de handikappade och sjuka i synnerhet är dock något som vi stöder och berömmer.

I ett sunt samhälle måste man motverka att den starke tar allt och här bör regeringen spela en avgörande roll, men utan att bryta mot subsidaritetsprincipen.

Alla generationer skall ges möjligheter att fullt ut vara delaktiga i samhället.

5. Familjen
Den traditionella familjen är hjärtat i det humana samhället. Dess förtjänster är välkända och skyddas genom äktenskapet mellan man och kvinna. Lagstiftare bör erkänna barnfamiljernas centrala roll i vårt samhälle. Deras uppgift bör vara att försöka skydda familjen istället för att försöka tillskansa sig dess funktioner. Detta är det enda angreppssättet som kan erbjuda en lösning på det brådskande problemet som de sjunkande födslotalen innebär.

 

Göran Englund om rambeslut inom EU
I TIDSKRIFTEN SALT (nr 10/02) skrev Göran Englund, professor emeritus i juridik, om hur EU är på väg att fattat beslutat om en ny europeisk ordning för arrestering och utlämning mellan EU-staterna. Vissa beslut har redan fattats, och drivs besluten igenom till fullo väntar enligt Englund

en skrämmande framtidsbild. Lagstiftningsmakten i de europeiska demokratierna har enligt tradition som regel legat hos de skilda ländernas parlament. Regeringarnas uppgift har varit begränsad till att framlägga lagförslag. Men genom en överenskommelse 1997 i Amsterdam har en ny ordning införts, som i realiteten innebär en väsentlig försvagning av parlamentens inflytande. Genom s k rambeslut kan efter förslag av EU-kommissionen ministerrådet nu fatta beslut om ny lag. Inom rådet arbetar man under starkt grupptryck, som särskilt för små länder gör det svårt att hävda sina åsikter. När sedan rambesluten skall omsättas i nationell lagstiftning, kan parlamentet i praktiken bar a välja mellan att antaga eller förkasta beslutet i dess helhet. Då ett förkastande skulle innebära en stor prestigeförlust inom EU för den egna regeringen, sätts riksdagen under en press, som endast i ringa mån ger någon reell beslutsmöjlighet. Hela den rättssäkerhet, som garanterats av den svenska rättstraditionen i form av offentlig utredning, remissförfarande och lagrådsyttrande, har i stort sett gått förlorad.

Beslutet i december 2001 om en gemensam europeisk arresteringsorder har visat synnerligen obehagliga inslag i det nya systemet. Tidigare har som princip för utlämning till annan EU-stat gällt den s k dubbla straffbarheten, dvs brottet skall vara straffbart både i utlämningslandet och det land som begär utlämningen. Denna princip skall nu beträffande ett 30-tal brott övergivas. Uppenbarligen har man tagit terroristdåden den 11 september till förevändning för att forcera fram den nya lagstiftningen på ett sätt som varken givit ministrarna eller parlamenten den tid till eftertanke och diskussion, som borde ha föregått ett sådant beslut. Flertalet av brotten på den synbarligen i all hast hoprafsade listan har alls icke något med terrorism att göra och visar ofta ej heller något inre samband. De borde rimligen ha framlagts vart för sig och inte i ett paket som för parlamenten omöjliggör varje nyansering. Tydligen har man räknat med att rädslan för terrorism och angelägenheten av att bekämpa denna skall tvinga parlamenten att acceptera hela paketet av disparata brott.

Ett av de brott som absolut inte bort ingå i en paketlagstiftning är "rasism och främlingsfientlighet". Här hade det verkligen varit motiverat att grundligt utreda vad som skall innefattas i dessa minst sagt suddiga begrepp. I svensk debatt användes termerna närmast som glåpord, ett slags utstötningsvokabulär riktad mot människor som ställer sig kritiska till den invandringspolitik som bara på några årtionden har förvandlat vårt land från ett etniskt homogent sådant till ett etniskt starkt splittrat.

Särskilt försåtligt är emellertid att man under begreppet rasism och främlingsfientlighet även vill hänföra åsiktsförbrytelser av en helt annan karaktär, nämligen ifrågasättandet av en etablerad historieuppfattning om vissa skeenden under Andra Världskriget. Man vänder sig här mot en revisionistisk historieforskning, som ställt som sin uppgift att undersöka sanningshalten i de anklagelser som segrarmakterna riktade mot sina besegrade motståndare i den s k Nürnbergprocessen.

En gren av denna forskning inriktar sig på de påstådda folkmorden. Revisionisternas två huvudteser är här att det aldrig förekommit någon plan att utrota Europas judar (med instämmande av många av deras motståndare hävdar de att något trovärdigt dokument om en sådan icke kunnat återfinnas) och att något industriellt mördande i s k gaskammare ej heller ägt rum. [Nämnas kan också att judiska forskare alltmer har börjat ifrågasätta själva metoden för eliminerandet av judarna, dvs gaskamrarna. T ex har Daniel Goldhagen (1995:521) noterat att "oaktat den både vetenskapliga och populära föreställningen om Förintelsen var gasningen i själva verket endast ett bifenomen i det tyska massmordet på judarna", Reson Prod anm.] Däremot bestrides inte att de även under fredstiden så brutala judeförföljelserna under kriget genom inspärrning i ghetton, arbets- och koncentrationsläger ytterligare skärptes och att summariska mass-avrättningar ägt rum.

Den ledande revisionistiska tidskriften är vid sidan av den tyskspråkiga Vierteljahreshefte für freie Geschichtsforschung, den sedan 1982 i Kalifornien utkommande The Journal of Historical Review. I redaktionens rådgivande kommitté ingår ett tjugotal akademiskt utbildade personer, därav flertalet med doktorsgrad. Några är universitetsprofessorer. De bor och verkar i skilda delar av världen. Något som skulle kunna betecknas som rasism och främlingsfientlighet förekommer inte i tidskriften.

Den förste revisionisten av rang var den franske socialisten professor Paul Rassinier, som i egenskap av motståndsman under den tyska ockupationen inspärrades i koncentrationslägret Buchenwald. När han efter kriget fick läsa de falska anklagelserna om gaskammare i detta läger protesterade han i ett antal skrifter, den första 1950 med titeln Le Mensonge d'Ulysse (Odyssevs lögn). Trots svåra trakasserier vidhöll han sina uppgifter.

Jag förmodar att man i första hand har Rassiniers modiga insats att tacka för att man i den etablerade historieskrivningen - med Martin Broszarts (då medarbetare, senare chef för institutet för nutidshistoria i München) erkännande den 19 augusti 1960 i die Zeit - medgiver att något massutrotningsläger aldrig förekommit på tysk mark. Vittnesmålen om sådana kammare måste följaktligen vara falska. Man begränsade därefter gasmordsanklagelserna till lägren i Polen, där de bakom järnridån då låg oåtkomliga för mera ingående granskning av fritt verkande forskare.

Revisionisterna torde även ha medverkat till att åtskilliga korrigeringar måst göras beträffande uppgifterna om Auschwitz. Man har påvisat de absolut oförenliga utsagorna från vissa huvudvittnen. Det har klargjorts att krematoriernas kapacitet omöjligen kan ha omfattat de påstådda 4 miljoner offren. För några år sedan plockade också museets ledning ner de 19 plattor, som på 19 olika språk angav denna siffra. Nu uppges siffran 1,5 miljoner, som även den är bristfälligt belagd. Nämnas bör också att historierna om tvåltillverkning av dödade judar och lampskärmar av människohud nu får anses förpassade till sagornas värld.

Om revisionisternas teser angående gaskamrarna i Auschwitz och andra polskbaserade läger i övrigt är riktiga, kan jag, som är jurist och ej själv forskat i frågan, inte med visshet uttala mig om. Det i yttrandefrihetssammanhang avgörande bör emellertid vara om man arbetar i god tro eller ej. Egentligen borde detta vara det enda kravet.

Det kan också synas rimligt att uppställa ett krav på noggrannhet och saklighet i argumentationen och en vilja att utan politisk biavsikt nå fram till sanningen. Enligt min uppfattning är det ingen som helst tvekan om att man i nämnda tidskrifter och i övrig central revisionistisk litteratur uppfyller dessa krav. Den uppfattningen har jag gemensam med en av Tysklands mest kända historiker, professor Ernst Nolte. Utan att själv vara övertygad om riktigheten i revisionisternas teser skriver han i sin 1993 utkomna bok Streitpunkte (s. 304) att revisionisterna är väl insatta i sitt ämnesområde och att de företagit undersökningar som i fråga om behärskning av källmaterialet och framför allt i källkritiken förmodligen överträffar Tysklands etablerade historiker.

Efter de många reträtter, som revisionisternas motståndare måst göra, tycker man att varje försök att genom lagstiftning stoppa en fortsatt diskussion borde vara uteslutet. Men i stället sker en ständig skärpning av repressionen, framför allt i de tre tyskspråkiga länderna och i Frankrike. Genom lagstiftning har man förbjudit allt ifrågasättande av gaskammarmorden. Den tyska högsta domstolen (Bundesgerichtshof) har fastslagit att all bevisning om motsatsen skall avvisas eftersom gaskammarmorden är ett uppenbart faktum (offenkundige Tatsache).

Dess schweiziska motsvarighet har förklarat att eftersom morden faktiskt ägt rum, är all teknisk motbevisning ovidkommande. Underdomstolarna följer - om av övertygelse eller självbevarelsedrift är ej alltid lätt att avgöra - lydigt de befängda anvisningarna. En domare (Orlet i Mannheim), som dristade sig att göra fängelsedomen för en känd revisionist villkorlig, tvingades att efter en våldsam presskampanj gå i förtidspension. Försvarsadvokater hotas av åklagare med straff om de vågar framlägga obekvämt bevismaterial. Till och med en sakkunnig har hotats med straff. Straffen som utdömes är inte bara fängelse och ruinerande böter utan även yrkesförbud och indragning av pension. Man har till och med gått så långt att man i enlighet med en under Hitlertiden införd lag låtit draga in doktorsgraden för en åsiktsförbrytare (Dr Wilhelm Stäglich).

Särskilt skrämmande är den omfattning, som konfiskation och förstörande av oönskad litteratur fått i Tyskland. Godtyckligheten i förfarandet skapar en osäkerhet hos förläggarna, som redan den innebär en effektiv repression. En mera raffinerad metod är att en myndighet (Bundesprüfstelle für jugendgefährdende Schriften) kan förklara politiskt oönskad litteratur "farlig för ungdomen" och därigenom hindra dess spridning.

Många klarar inte de utstuderade förföljelserna. Förra året tog den revisionistiska författarinnan Ingrid Weckert sitt liv. Året dessförinnan valde statsrättprofessorn Werner Pfeifenberger att genom samma förtvivlade handling undgå en process. Ett större antal personer har tvingats fly till annat EU-land, företrädesvis Spanien och Storbritannien, där förbudslagstiftningen ännu inte införts. Detta har setts med ovilja av Tyskland och andra repressiva länder. Genom sin gemensamma dominans inom unionen vill de därför nu medelst bestämmelserna om gemensam arresteringsorder tvinga övriga länder att övergiva sin skyddsfunktion.

Lagstiftningen har forcerats fram med en hastighet som lämnat föga möjlighet till eftertanke. Helt utan problem har detta i varje fall för Sveriges del ej skett. På begäran av vänsterpartiet inkallades riksdagen den 30 november 2001 till en extra debatt där justitieministern inte utan en viss ruelse redogjorde för det besynnerliga lagstiftningsförfarandet. Vid ett senare sammanträde med EU-nämnden begärde vänsterpartiet och miljöpartiet att regeringen inte skulle gå med på någon uppgörelse vid den kommande ministerrådssammankomsten för att därigenom ge riksdagen tid att granska förslaget. Senare har centerpartiet i en partimotion uttalat att visst fog föreligger för farhågor "att regeringen kan komma att agera självsvåldigt och genom beslut i ministerrådet ställa riksdagen inför tvånget att acceptera lagstiftning under hot om sanktioner från EU:s sida". Beslutet är emellertid fattat och det är nu bara att hoppas att man i riksdagen skall kunna uppbringa så mycket civilkurage att man vågar utmana mäktiga krafter inom EU. Ett svenskt nej skulle nämligen innebära att man tvingades omförhandla hela paketet.

EU-etablissemanget vill icke nöja sig med den gemensamma arresteringsordern. Detta skulle ju fortfarande göra det möjligt för medborgarna i länder utan åsiktsrepressiv lagstiftning att kritisera den etablerade historieskrivningen om Förintelsen. Mot den bakgrunden får vi betrakta ett den 28 november avlämnat förslag till ytterligare rambeslut, nu angående europeisk samordning av strafflagstiftningen mot rasistiska brott. Enligt artikel 4d skall - med tysk strafflagstiftning som förebild - förnekande eller förringande av bl a Förintelsen betraktas som ett allvarligt brott. Påpekas kan att inskränkningen "på ett sätt som kan störa den allmänna ordningen" är så till den grad obestämt att det knappast kan tilläggas något reellt innehåll. Tysk rättspraxis kan i det sammanhanget lämna värdefull upplysning.

I förslagets artikel 14 uppmanas medlemsstaterna att "se till" att brottet i 4d liksom övriga brott i artiklarna 4-5 inte betraktas som "politiska brott, som ger rätt att avslå en framställning om ömsesidig rättslig hjälp eller utlämning". Hur detta skall gå till förklaras ej närmare. Sverige har anslutit sig till och ratificerat FN:s flyktingkonvention och därigenom förpliktat sig att ge skydd åt politiska flyktingar. Ett klarare fall av politiskt flyktingskap än där människor kastas i fängelse för att de ej accepterar en officiellt fastslagen historieskrivning är svårt att finna.

Om den svenska riksdagen av rädsla för repressalier inte vågar stöta sig med EU-etablissemanget, kommer den alltså inom kort att tvingas besluta om nya regler för utlämning samt slå fast vad som är historisk sanning och stadga om straff för de medborgare, som vågar framföra en avvikande åsikt. Våra folkvalda har då inte endast svikit sin skyldighet att enligt internationella åtaganden ge politiska flyktingar skydd utan även berövat landets medborgare en sedan länge grundlagfäst rättighet till yttrandefrihet. Båda handlingarna är lika vanärande.
Göran Englund

Englund var åren 1974-93 professor vid juridiska fakulteten i Lund.

 

 

Arma skattebetalare!
I SIN DEBATTARTIKELi Sundsvalls Tidning 2005-08-01 fyller Robert Gidehag på sin katalog över invektiv mot oppositionen inom Skattebetalarnas Förening, där han arbetar som VD. Eftersom jag själv varit aktiv inom föreningen under de senaste fyra åren, mesta tiden som oppositionell, är det med ett leende jag känner igen Robert Gidehags ridderliga attacker mot de allt ondare krafter som ifrågasätter hans fögderi.

Redan i Robert Gidehags artikel 2005-07-08 utgjordes oppositionen av "främlingsfientliga krafter" och "grupperingar utan respekt för grundläggande demokratiska spelregler". 2005-08-01 är vi dessutom "mindre rumsrena" och härstammar från "extrema organisationer" som ägnar oss åt "infiltrationsförsök". Då Gidehag vill ge igen mot debattören Sture Åström, som yttrade sig efter Gidehags första artikel, används ordet "idiot" - om än föregånget av det vänligare ordet "nyttig". Men det blir värre. Cellnycklarna skramlar när Gidehag påstår att hans syn på de oppositionella medlemmarna delas av "en stor del av Sveriges ledande nyhetsredaktioner" - "liksom av polisen." Gidehag avslutar med att varna läsarna för att "sövas av desinformation från Sture Åström" och riskera att "väckas av stöveltramp."

Sundsvalls tidningsläsare måste fråga sig vad i hela friden som pågår i föreningen. Ja, inte särskilt mycket egentligen. Och just detta är problemet.

Under de senaste åren, då de offentliga kostnaderna för flykting- integrations- och etableringspolitiken blivit allt mer uppmärksammade, har allt fler medlemmar undrat varför Skattebetalarnas Förening inte analyserar och kritiserar även dessa kostnader. Många medlemmar har krävt att offentliga utgifter skall granskas förutsättningslöst, utan skygglappar för sådant som kan vara politiskt känsligt. Men föreningsledningen, dominerad av aktiva moderater, har svarat hånfullt och nedlåtande, i andemeningen att de oppositionella medlemmarna var helt ensamma om sina kritiska åsikter. Men vid årsstämman 2004 kallade föreningsledningen för säkerhets skull in en grupp medlemmar som var organiserade ungmoderater, med Tove Livendal i spetsen. Därigenom säkerställdes att kritiska motioner om föreningens strutspolitik blev nedröstade av stämman.

Inför nästa årsstämma, 2005, hände ungefär samma sak, med undantag av att även oppositionen denna gång hade kallat på politiska hjälpväljare. Stämman blev en en ganska meningslös kraftmätning mellan vilket politiskt parti som kunde rekrytera flest aktiva medlemmar till Skattebetalarna. På ena sidan kämpade Moderaterna, som ville hindra en kritisk granskning av flyktingpolitiken och därför röstade på den sittande styrelsen. På andra sidan mobiliserade Sverigedemokraterna, som ville att föreningen skulle syna flyktingpolitiken och därför stödde oppositionen. Självklart vann Moderaterna, som hade tillgång till betydligt större resurser, massmedias stöd och inte minst föreningskansliets intensiva kampanjarbete inför stämman. Kampanjen har beundrats i PR-tidningen Resumé och då det gäller "desinformation" vet Gidehag att han är den siste som skall yttra sig. Det faktum att oppositionen, trots den väldiga motelden, fick så mycket som 1/4 av rösterna är ett tecken på att Skattebetalarnas medlemmar förmodligen är minst lika kritiska mot svensk flyktingpolitik som allmänheten i genomsnitt.

Att, som Gidehag, se ifrågasättandet av flyktingpolitikens kostnader som en polisiär angelägenhet är en typisk ryggmärgsreaktion inom de övre kretsarna av den Stockholmska maktsocietet som Gidehag vill tillhöra. Att det pågående medlemsraset i Skattebetalarnas Förening kommer att fortsätta känns som en ganska säker prognos.

Det är få missnöjda skattebetalare som vill utsätta sig för risken av svavelosande bannbullor av det slag som Robert Gidehag levererar i Sundsvalls Tidning. Och de skattebetalare som är nöjda med hur skattepengarna hanteras har väl knappast någon anledning att bli medlemmar i Skattebetalarna för att manifestera den saken. För dem räcker det rimligen att rösta på Göran Persson eller Fredrik Reinfeldt i riksdagsvalen. Stackars förening.
Carl Lundström, missnöjd ständig medlem i Skattebetalarnas Förening


Tillägg: I april 2005 avhöll Skattebetalarnas förening, som är Sveriges största privata förening, sin årliga stämma i Malmö. Inför stämman hade några personer i föreningen, en grupp som kallade sig för förnyarna, verkat för att invandringens kostnader skulle föras upp på dagordningen. Förnyarna hade i flera år försökt få föreningen att uppmärksamma denna fråga, men utan resultat. Inför stämman i Malmö hade man därför kontaktat ledande personer i partiet Sverigedemokraterna för att uppmana dessa att få en del av sina medlemmar att gå med i föreningen och på så sätt påverka röstningen av ny styrelse i stämman. Förnyarna hade ett antal kandidater med i denna röstning. Denna "kupp" avslöjades dock innan stämman. Den sittande styrelsen, som alltså inte vill ta upp kostnadsberäkningar för invandringen, uppmanade sina vänner tillika medlemmar i föreningen att åka till stämman för att rösta mot förnyarna. Det blev den mest välbesökta stämma någonsin med närmare ett tusental personer. Förnyarna misslyckades med att ta över styrelsen, man lyckades endast uppbringa 267 röster mot 673.

I det efterföljande numret av Skattebetalarnas tidskrift Sunt Förnuft (nr 4/05) skrev föreningens vd, Robert Gidehag på ledarplast under rubriken "En seger för demokratin". Istället för att med ett ord nämna vad förnyarna ville - att få upp invandringens ekonomi på tapeten - ägnade Gidehag sin text åt att associera. Förnyarna kopplades ihop med vad Gidehag anser vara "extremistgrupper"

som fick polisen att välja att ha både ridande polis och civilspanare på plats samt upprätta en särskild utrymningsplan. De som inte vill bli förknippade med detta bör givetvis ta avstånd - inte använda dess grupper för att föröka få gehör för sin åsikter.

Att de polisära insatserna var omfattande berodde dock inte på att förnyarna utgjorde något fysiskt hot mot stämman, det intryck som Gidehag tycks vilja förmedla. Polisens närvaro berodde istället på hot från extrema invandringsförespråkande grupper som hotat att störa stämman.

Gidehag skrev vidare att Skattebetelarna driver frågor som i grunden är "klassiskt frihetliga" såsom "mer av individuellt självbestämmande, mindre kollektvism och alla människors rätt och skyldighet att ta ansvar över sitt eget liv. Det vill säga så långt från de värderingar kuppmakarna står för som man kan komma." Själva huvudartikeln i Sunt förnuft tog även den upp stämman. Enligt tidningen ansåg flera av förnyarna, att Skattebetalarna borde driva en främlingsfientlig politik. I följande mening fick Ica-handlaren Harry Franzen ge röst åt denna ståndpunkt: "Jag har en kompromiss och föreslår att föreningen ska utreda flyktingkostnaden och hitta effektiviseringar för att få ned kostnaderna för flyktingspolitiken."

Franzen är i alla händelser ett mycket dåligt exempel på den extremism som Gidehag och Sunt förnuft försöker mana fram av förnyarna. Franzen har nämligen i många år kämpat för ökat självbestämmande och individens frihet mot just kollektivsim (och byråkrati). /Reson Prod



Lars Jansson om invandringens kostnader
Nedan tre inlägg av universitetslektor Lars Jansson, författare till boken Mångkultur eller välfärd? Inläggen var införda i Borås Tidning, som var svar på vänsterpartiets Lennart Andreasson som tidigare hade smutskastat Janssons bok - utan att ha läst den!

INVANDRING EN DÅLIG AFFÄR
Lennart Andreasson har uppenbarligen inte läst min bok: Mångkultur eller välfärd? Därför blir nästan allting fel i hans framställning i BT den 1/10, som innehåller mycket smutskastning, invektiv och struntprat. Jag tillbakavisar hans kränkande uttalanden om mig. Jag är fullständigt oberoende av politiska organisationer. Mina beräkningar står på en solid vetenskaplig grund och får självfallet studeras, kritiseras och användas av vem som helst.

Boken handlar främst om invandringens ekonomiska konsekvenser. Valet av beräkningsmodell bygger på tre viktiga beslut i riksdagen:

-att välfärden skall vara solidariskt finansierad,
-att invandrarna ej skall särbehandlas (integrationspropositionen)
-och att invandrarna beviljas permanenta uppehållstillstånd utan någon karenstid som i andra länder (i Danmark 7 år).

Därtill kommer att invandrarbefolkningen ökat kraftigt, med ca 500 000 personer netto efter utvandring under 1990-talet. Enligt SCB kan den beräknas utgöra 25 procent av befolkningen redan omkring 2010.

Av detta följer att samtliga skattefinansierade kostnader inom den offentliga sektorn (1130 miljarder kr 1999) bör ingå i kalkylen. Alla dessa kostnader betalas av skattebetalarna inkl. invandrarna. Jan Ekberg tar ej med alla kostnader i kalkylen och han redovisar endast skillnaden mellan kostnader och intäkter och aldrig de värden, som skillnaden bygger på. Han bortser även från riksdagens beslut enligt ovan.

Det är viktigt att skilja mellan kostnader och hur dessa är finansierade. Jag redovisar en separat kostnadskalkyl och en separat finansieringskalkyl på normalt sätt. Tvärtemot vad LA insinuerar finns det en fullständig redogörelse för vad invandrarna betalar i olika skatter i min bok (kapitel 7). De betalade 117 mdkr år 1999.

Dessa skatter är dock ej öronmärkta för att finansiera invandringen utan de utgör en del i finansieringen av de nämnda 1130 mdkr för den offentliga sektorn. Men de räcker inte till att finansiera mer än knappt hälften av vad invandringen kostar. Ansvaret för detta åvilar regering och riksdag.

Invandringen kostade 267 mdkr år 1999, vilket utgjorde 24 procent av vad hela den offentliga sektorn kostade. Denna jämförelse är viktig för att riksdagen och andra beslutade församlingar skall kunna prioritera. I relation till BNP uppgick kostnaden till 7 procent 1990 och ökade till 13,5 procent 1999. Samtidigt med kraftiga nedskärningar i välfärden fördubblades andelen resurser för invandringen.

Den offentliga sektorn tillfördes 324 mdkr i nya resurser under 1990-talet. Av dessa användes 51 procent för att finansiera invandringen. Majoritetsbefolkningen fick dela på 49 procent av ökningen. Är detta en rimlig fördelning? Inga av alla dessa viktiga jämförelser finns i Jan Ekbergs beräkningar eller går att beräkna med hans nettokostnadsmodell. Den duger helt enkelt inte längre.

Mariana Buller har helt rätt i att invandringen har trängt undan välfärd bl a till pensionärer. Det är välkänt och väl dokumenterat i regeringskansliet att pensionärerna förlorade 100 mdkr i pensioner