Personrån och etnicitet Utlandsfödda personrånares motivbild relaterad till aspekter kring etnicitet och beaktande av allas likhet inför lagen Författare: John Järvenpää Uppsatsarbete 10 poäng Sociologi, fördjupningsarbete ht 2000 Handledare: XX Sammanfattning Under senare år har antalet personrån accelererat. Beräkningar visar att i synnerhet utlandsfödda ungdomar är kraftigt överrepresenterade på gärningssidan medan de drabbade till övervägande del består av etniska svenskar. Vid somliga fall har inslag av en viss ovilja baserad på etniska grunder förekommit från förövarnas horisont. Sedan några år ser rättsväsendet allvarligare på brott där främlingsfientliga/rasistiska (hetsande) motiv funnits med, dvs. sådana brott genererar högre straffsatser. Motsvarande nidingsverk mot majoritetsbefolkningen behandlas emellertid inte på samma sätt. I teorin, enligt lagtexten, men ej i praktiken har majoriteten möjlighet att gå vidare med en anmälan gällande etniskt relaterad kränkning. Samtliga medborgare i Sverige åtnjuter således inte möjlighet att åberopa synpunkter kring rasism och lagen om hets mot folkgrupp för en objektiv rättslig prövning när de subjektivt anser sig ha blivit utsatta. Syftet med föreliggande uppsats är att söka röna ut vad invandrarungdomar som dömts för eller medverkat vid personrån mot svenskar eller andra vilka ej tillhör den folkgrupp som de själva ingår i, anser om detta förhållande. Härtill granskas om en etnisk dimension funnits invävd i deras motivbild vad anbelangar val av offer. I detta hänseende belyses vad de anser i fråga om rasism, främlingsfientlighet, diskriminering och beaktande av allas likhet inför lagen. Sistnämnda har ambitionen att konfrontera ungdomarnas (informanternas) livsvärld med statsmaktens föreställningsvärld, dvs. uppfattningen att svenskar ej omfattas av nämnda lag. För att uppnå uppsatt mål har deltagande observation kombinerad med intervjuer utförts med sex informanter dömda enligt LSU, lagen om sluten ungdomsvård. Som teoretisk referensram har en rad perspektiv och begrepp knutna till uppsatsens syfte använts. Resultaten visar att ingen av informanterna hyser rasistiska tankegångar enligt strikt rasbiologisk tolkning. Fem av dem anser rasism vara ett universellt fenomen, som kan drabba alla folkgrupper. Vid tre fall kan en etnisk dimension utkristalliseras till motivbilden i den bemärkelsen att informanterna skulle avstått från att utföra gärningen om offret varit en medlem av samma etniska grupp som de själva. Vid ett av dessa fall har inslag av avoghet mot svenskar funnits invävd. Trots åtskilliga ambivalenta svar från informanternas sida, framträder en samstämmig syn kring likabehandling, att ingen - oavsett etnisk bakgrund - skall diskrimineras. Följdriktigt anser de att även svenskar bör omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. Statsmaktens och rättsväsendets föreställningsvärld, dvs. uppfattningen att svenskar ej skall omfattas ifrågavarande lag, harmoniserar således varken med informanternas livsvärld eller med gällande FN-konventioner kring diskriminering. 1 Inledning Under senare år har betydande uppmärksamhet ägnats den tilltagande förekomsten av personrån.(1) Brottsförebyggande rådet, BRÅ, har statistiskt sammanställt personrån mellan åren 1995-1999, samt genomfört en enkät besvarad av 4500 ungdomar. Resultaten visar att i synnerhet utlandsfödda ungdomar är kraftigt överrepresenterade på rånarsidan medan de drabbade till övervägande del återfinns bland etniska svenskar (Begler/Andersson, BRÅ 2000). Valet av offer vid en del av dessa fall tyder enligt SÄPO (1999) "på en viss ovilja gentemot svenskar" (s. 25). BRÅ:s rapport skapade en livlig debatt främst kring två aspekter. Den ena gällde betydelsen av invandrarbakgrund, där kritikerna menade att den socioekonomiska variabeln i stället vore viktigare att lyfta fram. Den andra gällde farhågan för att de drabbade kan utvecklas till rasister, och att främlingsfientliga krafter exploaterar brotten i grumliga syften. En aspekt som diskuterades utomordentligt sparsamt är knuten till likheten inför lagen, och ytterst till grundsatsen om alla människors lika värde. Infallsvinkeln relaterar till att rättsväsendet sedan några år ser allvarligare på brott där främlingsfientliga/rasistiska (hetsande) motiv funnits med, dvs. sådana brott genererar högre straffsatser. Illdåd mot invandrare utgör bakgrunden härtill. Motsvarande nidingsverk mot svenskar behandlas emellertid inte på samma sätt. Lagtexten härvidlag är förvisso neutralt utformad såtillvida att den skall kunna tillämpas av alla etniska grupper (se vidare bilaga 1), men bland andra SÄPO (1997) konstaterar att de juridiska möjligheterna för en svensk att gå vidare med en anmälan gällande etniskt relaterad kränkning "är i dag obefintliga" (s. 70). I ett nyligen utkommet betänkande (SOU 2000:88) refereras till ett prejudikat från Högsta Domstolen vari kungörs att brottet hets mot folkgrupp omfattar "missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska" (s. 209). Förhållandet är sålunda att samtliga medborgare i Sverige inte åtnjuter möjlighet att åberopa synpunkter på rasism eller hets för en objektiv rättslig prövning när de subjektivt anser sig ha blivit utsatta. Diskrimineringsfrågan får därmed ett obegagnat anlete, ty likheten inför lagen är undergrävd när den inhemska befolkningen i praktiken (juridiskt sett) exluderas, när den inte omfattas av lagen om hets mot folkgrupp. Komplikationen befästs av att gällande FN-deklarationer i fråga om diskriminering bortser från etnisk tillhörighet.(2) Frågan är här inte varför det förhåller sig enligt ovan, hur den juridiska expertisen har resonerat i sina utkast till lagtexten, utan vad invandrarungdomar som dömts för eller medverkat vid personrån mot svenskar eller andra vilka ej tillhör den folkgrupp som de själva ingår i, anser om detta förhållande. Härtill finns även anledning att granska om någon av variablerna invandrarskap (etnisk dimension) eller socioekonomisk bakgrund (klassrelaterad, sociala förhållanden) kan anses ha varit relevant vid den aktuella brottstypen. Relevanta utgångspunkter är: Hur konstruerar ungdomarna - informanterna - "de andra" i relation till sin egen etniska tillhörighet? Har en etnisk, diskriminerande, dimension funnits med i motivbilden vid brottstillfället och val av offer? Är rasism ett universellt fenomen; kan invandrare vara rasister, enligt informanterna? Anser informanterna att även svenskar bör omfattas av lagen om hets mot folkgrupp? 1.1 Syfte Mot givna introduktion är syftet med föreliggande studie att söka röna ut vad slags motiv utlandsfödda ungdomar, som medverkat vid personrån, haft beträffande val av offer. Härvidlag belyses vad de anser i fråga om rasism, främlingsfientlighet, diskriminering och beaktande av allas likhet inför lagen. Sistnämnda rymmer ambitionen att granska förhållandet mellan statsmaktens, rättsväsendets, problemformuleringsprivilegium kontra verkligheten såsom den uppfattas och beskrivs av informanterna. Harmoniserar statsmaktens föreställningsvärld, dvs. uppfattningen att svenskar i teorin men ej i praktiken ej omfattas av lagen om hets mot folkgrupp, med informanternas livsvärld, den värld de upplever i deras sinnen och förstånd? Härutöver granskas attityder och värderingar till homosexuella, svenska tjejer, det svenska samhället och andra folkgrupper, variabler relevanta i sammanhanget för att erhålla en så heltäckande och sammantagen bild som möjligt. 2 Bakgrund Invandringen har eftertryckligt förändrat den demografiska bilden av Sverige. Många invandrargrupper som anlänt särskilt under 1990-talet har svag anknytning till arbetsmarknaden. Den fysiska och socioekonomiska segregationen är betydande. Kulturgeografen Roger Andersson, som av statens Demokratiutredning tillsatts att granska den svenska invandrar- och integrationspolitiken under 1990-talet, menar (DN-debatt 990221) att politiken "har totalt havererat". I somliga s.k. utsatta områden frodas bland invandrarungdomar en gängkultur och gängmentalitet vari normer och värderingar avviker kraftigt från såväl föräldrarnas kultur som majoritetsbefolkningens. Sociologen Masoud Kamali (2000) har framställt svårbemästrade invandrarungdomars beteende som en "förortskultur". En kultur där fysisk styrka och tuffhet gäller, där språket är rått och samhället den svurna fienden. Lojaliteten från familjen och samhället överförs till gänget. Ove Sernhede, lektor på Institutionen för Socialt Arbete vid Göteborgs universitet, har studerat uppkomsten av liknande gängbildningar. I SOU (1999:93) skildrar han hur förortsungdomars känsla av utanförskap antar ett slags motidentitet med etnifierade framträdelseformer. Gruppernas kritik av samhällsutvecklingen med segregering och social ojämlikhet utgör en viktig kulturyttring som inte kan negligeras. På samma gång varnar Sernhede för en utveckling mot avoghet, hos vissa, gentemot majoritetskulturen kombinerat med en romantisering av de mest obevekliga och våldsorienterade aspekterna av den amerikanska ghettokulturen, vilket kan ta sig kymiga uttryck. Massmedia har hänvisat till initierade bedömare, främst inom polisen, som menar att många ungdomsrånare har "ett starkt rastänkande", där flera i förhör berättat att de i första hand inriktar sig på "svenska barn vid rikemanskolor" (Kvälls-Posten 990116). Peter Rooth vid Norrmalmspolisen hänvisade häromåret till vittnen som uppgett att fyra latinamerikanska män vid en rånsession i Stockholm medvetet valt ut vita offer (Metro 962110). Vid en rånserie i Göteborg våren 1998, flitigt rapporterad av Göteborgs-Posten, ansåg kriminalinspektör Hans Millegård det vara väsentligt att få prövad frågan om rasistiska inslag funnits med i förövarnas motiv. Hans strävan förblev dock fruktlös, liksom synpunkter kring främlingsfientlighet eller rasism inte i något av redovisade fall har vägts in i de juridiska bedömningarna (se vidare bilaga 2 för fler exempel). En återkommande förklaring till somliga invandrargruppers beteenden anses i den offentliga debatten företrädesvis utgöras av utanförskap, diskriminering och rentav rasism från det svenska samhällets och majoritetsbefolkningens sida. Bilden närs av våldsdåd mot enskilda invandrare utförda av renodlade rasistiska grupper och individer. Under 1999 kom våldet från s.k. neo-nazistiska nätverk att riktas även mot etniska svenskar, representanter för den svenska staten och demokratin: två poliser och en fackföreningsman bragtes om livet. Omfattande massmedial uppmärksamhet har tilldelats dessa kriminella handlingar jämsides med att forskning söker skildra den "strukturella rasism", som man postulerar att samhället genomsyras av (se t.ex. Ds 1996:74). Avsevärt klenare intresse ägnas eventuellt xenofoba och främlingsfientliga tankemönster hos invandrargrupper. Någon renodlad forskning kring ämnet finns ej. Den hittills största (kvantitativa) undersökning som berört ämnet presenterades sommaren 1997 av Centrum för invandringsforskning, CEIFO, och BRÅ (Lange m.fl. 1997). Den behandlade grund- och gymnasieskolelevers attityder till rasism och demokrati, och rönte omfattande uppmärksamhet bland annat pga. av att ungefär hälften av de tillfrågade inte sade sig vara säkra på om demokrati är det bästa styrelseskicket för Sverige. Undersökningen visade även att rasistiska tendenser uppträder såväl bland svenskar som invandrargrupper. Sammanfattningsvis förekom dock rasistiskt och etniskt motiverat våld och hot i mindre utsträckning än andra typer av beteenden som tecken på utsatthet. Av de 7927 elever som deltog i undersökningen rapporterade 22,8 procent att de någon gång under de senaste tolv månaderna utsatts för etniska eller rasrelaterade tillmälen. Elever med utomeuropeiskt ursprung rapporterade om störst utsatthet för misshandel pga. av sitt påbrå, sammantaget 6,1 procent. Sydeuropéer uppgav 5,1 procent. Motsvarande andel för elever med svensk bakgrund var 2,2 procent (s. 11-14). Siffrorna bland utomeuropeiska ungdomar avspeglade även förekomsten av etniskt relaterade fördomar mellan dessa grupper. Det var alltså inte enbart svenskar som utsatte dem för sådant. Undersökningen ställde också frågor kring judars inflytande och om osäkerhet kring förintelsen, för att få en indikation på eventuell antisemitism. Beträffande förintelsen visade det sig att elever med utom- och sydeuropeisk bakgrund var klart osäkrare än svenska elever samt att de i högre utsträckning ansåg judarna ha för stort inflytande i världen. I det senare fallet rörde det sig om ca. var femte utomeuropeisk elev. För elever med svensk bakgrund låg siffran på omkring var tionde elev. I tidskriften Invandrare och minoriteter (nr 4/97), sammanfattade en av forskarna bakom undersökningen, Stéphane Bruchfeld, det hela. De "rasistiska" attityderna är relativt sett vanligare bland elever med utomeuropeisk och sydeuropeisk bakgrund än bland svenska elever. Bruchfeld menade också att resultaten i massmedia förenklades och vinklades, vilket ledde till missuppfattningar. Till exempel påstods att var tredje elev förnekade att förintelsen ägt rum. I själva verket var en tredjedel inte helt säkra, vilket är en annan sak.(3) Ur ett ovanifrånperspektiv har aspekter kring rasism och främlingsfientlighet ensidigt knutits an blott till majoritetsbefolkningen. I en rapport från Kulturdepartementet (Ds 1996:74) hävdas att rasism är knuten till den vita rasen, och då i synnerhet nordbor. En rapport från Författningsskyddet (SÄPO 1997) visar att statens kartläggning av rasistiska tendenser utgår enbart "från 'representanter' ur majoritetsbefolkningen riktat mot olika minoritetsgrupper" (s. 1). Inför år 2000 har riksåklagare (RÅ) Klas Bergenstrand utarbetat en handlingsplan för att motverka rasistiska brott vilka i enlighet med statsmakten skall prioriteras. I radions P 1 (000127) dryftades huruvida obehagliga uttrycksformer riktade mot svenskar skall stipuleras som rasism eller ej, bl.a. anfördes ett reportage om ungdomar som utsatts för personrån enligt ovan beskrivna mönster. RÅ förklarade att svenska rasisters kriminalitet är ideologiskt underbyggd samt utgör samhällsomstörtande verksamhet, varför invandrares brottslighet mot svenskar ej klassificeras som rasistisk. Problematiken med RÅ:s bild är att s.k. vardagsrasism, spontana fördomar och främlingsfientliga uttryck och beteenden i vardagslivet, vanligtvis inte är ideologiskt motiverad. Inte heller har flertalet av de förment rasistiska brotten den karaktären. Enligt SÄPO (2000) kan majoriteten av brotten inte knytas till organiserad form. Ofta utförs de i stället av berusade ungdomar icke hemmahörande i någon organisation eller sekt. En problemaspekt härutöver är att personrån kan göda såväl rädsla som rasistiska tendenser hos de drabbade ungdomarna (4). En statligt förankrad ensidighet har sålunda rått i frågan. Härtill har etiketten rasist inte bara har varit enkelriktad, dvs. tillvitats enbart den inhemska befolkningen, den har tillämpats närmast in absurdum vilket det etablerade begreppsmissbruket, även bland forskare, vittnar om (se Lange 1992). Undersökningar har givit vid handen att 70 procent av svenskarna instämmer i påståendet: "Numera kan man inte säga ett kritiskt ord om flyktingmottagningen utan att bli kallad rasist" (Lange/Westin 1993:28). Vid personrånen har många av de drabbade fått frågor om de är rasister för att de vägrar lämna ifrån sig sina tillhörigheter (SÄPO 1999:24).(5) Ur ett underifrånperspektiv har frågan att döma av talrika insändarskribenter och uttalanden i media väckt intresse, såväl hos invandrare som svenskar. Ur DN (000221) hämtas följande två röster: "När man pratar nedlåtande om en svensk flicka på grund av att hon är svensk, har man helt förlorat respekten för ett annat folkslag. Det är rasism." Jorge Aliaga Aravena. "Jag undrar: Är det bara när svenskar ser ner på andra folkgrupper som det kallas rasism?" Elisabeth, 15 år. 16-åriga Sevim Aslanzadeh med iransk bakgrund, har i GP (000127) berört ämnet: "Jag möter rasism varje dag. Och det är lika mycket rasism när invandrare säger och gör saker mot svenskar som tvärtom." Under 1999 och i början av innevarande år har emellertid kunnat noteras att enkelriktningen hamnat något under uppluckring. I de två senaste SÄPO-rapporterna om brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet har den tidigare utgångspunkten om rasism och främlingsfientlighet som knuten enbart till majoritetsbefolkningen reviderats till att inkludera även brott minoriteter emellan och brott riktade mot svenskar. Även integrationsminister Ulrika Messing har (AB-debatt 000225) tagit upp ämnet: "[...] en allvarlig attitydfråga som vi tidigare inte haft mod att ta upp till debatt. Det är de grovt fördomsfulla och i vissa fall aggressivt fientliga attityder som finns hos en del ungdomar med utländsk bakgrund mot infödda svenskar och mot den svenska kulturen. Alla sådana fientliga attityder måste motverkas och förebyggas på allvar. [---] Fientliga och fördomsfulla attityder och handlingar förekommer inte bara i en riktning - från infödda svenskar mot människor med utländsk bakgrund - utan finns också i omvänd ordning och mellan olika grupper i vårt samhälle." (6) 3 Disposition Efter hittillsvarande text följer en i vissa avseenden omfattande teoretisk och begreppsutredande diskussion. Denna behandlar ett antal aspekter och teoretiska perspektiv att förhålla sig till vid analysen av de uppgifter informanterna lämnar under intervjun, som i kombination med den deltagande observationen är det främsta redskapet för att fullgöra uppsatsens syfte. Dessa aspekter och perspektiv finns invävda i resultatredogörelsen, sammanfattningen och slutdiskussionen, och består av följande: attitydbegreppet relaterat till värdering; det rationella valhandlingsperspektivet; kategorier av gärningsmän; etnicitet och etnifieringsprocesser hos invandrarungdomar; diskussion kring och definiering av rasism, främlingsfientlighet, antisemitism, homofobi och avslutningsvis diskriminering. Där den teoretiska referensramen gör halt, tar en beskrivning av den i uppsatsen tillämpade metoden vid. Härpå följer resultatredovisning innefattande dels en sammanfattning per informant, dels sammanfattning av "helheten". Slutligen följer en avslutande diskussion, som konventionellt åtföljs av referenser och bilagor. I bilaga 3 presenteras den intervjuguide med de frågor som anknyter till uppsatsens syfte, och som besvarats av informanterna. 4 Teoretisk referensram samt definiering av begrepp Föreliggande avsnitt utgör ett slags mätinstrument för att jämföra och belysa informanternas utsagor med en vedertagen teoretisk referensram. Härtill definieras huvudbegreppen främlingsfientlighet, rasism och diskriminering liksom de mer sekundära begreppen antisemitism och homofobi. Perspektiven skall inte fungera som teoriprövning, att verifiera eller vederlägga informanternas värderingar och attityder. Syftet är allenast att ha något att jämföra utsagorna med. Begrepp är det abstrakta innehållet hos en term, och vanligtvis identifieras begrepp med egenskaper. Begreppsanalysen har som mål att kartlägga olika begrepps innehåll. Åtskillnad brukar göras brukar mellan deklarativa och denotativa definitioner (Lange 1992:56). Den förra innebär att oklarheten reduceras genom att göra termen mindre mångtydig, medan denotativa definitioner har till uppgift att "avgränsa" och "ringa in" det "objekt" i mycket vid bemärkelse som termen/begreppet refererar till. En rad definitioner framförallt vad avser rasism existerar idag, varför en utförlig diskussion härom erfordras. 4.1 Attitydbegreppet relaterat till värdering Då studien avser att granska informanternas attityder (och värderingar) krävs en förklaring av vad som avses med attityd, som rymmer ett vitt spektrum av betydelser. Enligt socialpsykologerna Cushman och Mc Phee (1980) styrs attityder av de kognitiva strukturerna hos individen, den sociala kontexten och problemets närhet i tid och rum. De hänvisar till Thurstone (1959) som menar att attityd är en påverkan för eller mot ett psykologiskt objekt. Sanner (1991) beskriver attityd som ett abstrakt begrepp vilken syftar till samt rymmer känslomässiga aspekter för en handling eller beteende. Definitionen är därmed, liksom Thurstones, endimensionell - medan exempelvis Angelöw och Jonsson (1990) ger begreppet en flerdimensionell innebörd - och det centrala i den är värderingen. Denna definition, där värderingen är central, innebär att attityden kan fungera som bestämmande över individens handling samtidigt som den kan ge uttryck för individuella syften. 4.2 Det rationella valhandlingsperspektivet (rational choice) Den rationella valhandlingsteorin (rational choice) har anknytning till Max Webers handlingsmotiv, och har fungerat som förklaringsansats för bl.a. individers brottslighet. I Sociologiskt lexikon (1998:255) hänvisas till James Colemans Foundations of Social Theory (1991) i vilken författaren argumenterar för att rationell valteori skall utgöra grunden för all sociologisk teori. Valhandlingsteorin används för att förstå och förklara beteenden. Dess grundantagande är att aktörerna rationellt väljer de handlingar som maximerar deras egna mål eller preferenser. Uppgiften blir därmed att analysera aktörernas valmöjligheter beträffande måluppfyllelse och hur denna påverkas av andra aktörers val. Till skillnad från Webers fyra handlingstyper fokuserar teorin på endast en handlingsstrategi, den målrationella. Det värderationella, det affektuella och det traditionella handlingsmönstret lämnas således därhän. I kriminologiska sammanhang anknyter rationella val till hur individers brottsbenägenhet styrs av risker och belöningar (Lindgren 1998:62). Teorin skiljer sig från andra sociologiska perspektiv kring fenomenet avvikelse i den bemärkelsen att den ger utrymme för en syn på kriminellt beteende som något planerat och avsiktligt, vilket leder till vissa fördelar. De flesta teorier i övrigt har i stället fokuserat på att individen beter sig kriminellt som ett resultat av yttre påverkan (Giddens 1994:178). Giddens refererar till Feeney (1986) som undersökt ett antal rånare i USA varav några dömts för väpnat rån. Endast 15 procent sade sig ha planerat brottet mera noggrant, och en del av dessa handlade varje gång enligt samma tillvägagångssätt. Hälften av dessa uppgav att det inte slagit dem in att de kunde bli upptäckta eller gripna. En person i Feeneys studie berättade att han begått över tusen rån före 15 års ålder men blivit fälld bara för ett. Det rationella valhandlingsperspektivet förutsätter alltså att handlandet (valet av offer) utgår från det alternativ som den handlande tror vara optimalt. Följaktligen väljs det bästa tänkbara alternativet, det som förväntas ge störst nyttovärde. För uppsatsens vidkommande kan teorin vara fruktbar för att jämföra och belysa hur informanterna handlat i en specifik situation, i detta fallet vid personrån. På vilka kriterier har offret valts? Fanns en etnisk dimension invävd, och i så fall vad bestod den i? 4.3 Kategorier av gärningsmän Den tyske sociologen Helmut Willems (1993 och 1995) har studerat främlingsfientligt våld begånget av medlemmar av den inhemska majoriteten riktad mot minoriteter. Willems har konstruerat fyra stycken kategorier av förövare med olika profiler, åsikter och motiv till sina aktiviteter. Även den norske socialantropologen Tore Björgo (1997) har i sina studier av rasistiskt och främlingsfientligt våld i Skandinavien använt sig av Willems kategorier. Björgo menar att kategorierna inte bör betraktas som låsta och fixerade, utan snarare som dynamiska idealtyper (s. 48-50). Kategorierna/typerna skiljer sig från denna uppsats syfte i den meningen att här impliceras att samtliga folkgrupper kan utsättas för etniskt relaterat våld. Följaktligen kan det utifrån Willems klassifikationer finnas beröringspunkter med informanternas motiv vad gäller deras brott och val av offer. I Willems konstruktion kan fyra huvudtyper utkristalliseras, varav den andra och tredje möjligen kan ha aktualitet: 1. Ideologiskt motiverat våld, där förövaren vanligtvis är medlem i en extremistorganisation. Beredskapen att tillgripa våld och utföra brott legitimeras ideologiskt. Denna typ av aktivist har ofta fullgjort sin skolgång och är fast etablerad på arbetsmarkanden. Kategorin kan genast uteslutas ur uppsatsen enär informanterna vare sig är (extrem)politiskt aktiva eller har etablerat sig på arbetsmarkanden. 2. Den xenofobiska eller etnocentriska ungdomen är inte knuten till någon extrem organisation eller har medvetna extremistiska idéer. Vederbörande har ofta låg utbildning, och tillhör subkulturer eller ungdomsgäng av något slag. Konflikter i familjen och med skolan är vanligt. Våld/brott mot andra (folkgrupper) motiveras med förmåner som "de andra" har. Orättvis konkurrens om arbeten, bostäder och socialt bistånd utgör ett vanligt tema i rättfärdigandet av vålds/brottshandlingen. Den ideologiska referensen lämnäs därhän, även om den kan figurera i bakgrunden. 3. Kriminella och marginaliserade ungdomar skiljer sig från de övriga kategorierna genom deras problematiska sociala bakgrund och karriär, men särskilt genom sina omfattande brottsregister. Arbetslöshet och avhoppad skolgång är ofta kombinerad med en speciell familjeproblematik, t.ex. frånskilda föräldrar eller våld som medel för uppfostran och kommunikation. Någon direkt ideologisk medvetenhet existerar inte hos dessa ungdomar. Likväl förekommer negativa epitet och attityder gentemot andra folkgrupper, vilka ofta får agera som syndabockar för deras egna tillkortakommanden. Denna förövartyp karaktäriseras som särskilt handlingsorienterad, aggressiv med hög beredskap för våld. Våldet är emellertid inte ett medel i en politisk kamp, utan snarare ett "naturligt" inslag i konflikthantering. Våld betraktas som ett normalt och legitimt sätt att relatera till andra, inte bara gentemot andra folkgrupper. Spänning och "action" är andra kännetecken för denna karaktär. 4. Medlöparen har överhuvudtaget inte någon särskilt extremistisk åskådning att referera till. Främlingsfientliga attityder saknas, liksom den marginaliserade bakgrunden. Snarare tenderar förövare ur denna kategori att härstamma från intakta och välbärgade familjer utan någon problematik. De återfinns ofta i löst sammansatta ungdomsgrupper, där känslan av samhörighet är ett viktigt inslag. Deras brott kan ofta härledas till gruppdynamiska mekanismer, där våld kan vara ett sätt att fortsätta få tillhöra gruppen. 4.4 Etnicitet En av uppsatsens uppgifter är att söka klargöra om en etnisk dimension funnits med i informanternas motivbild vad gäller val av offer. Härtill avses att belysa hur svenskhet konstrueras i förhållande till informanternas etniska bakgrund. Etnicitet är också ett relevant begrepp inkorporerad i begreppsutredningen av rasism, som följer härpå. Etnicitet är vidare ett nyckelbegrepp vid förståelsen av en komplicerad och problemfylld samtidsutveckling, och har kommit att bli en vår tids stora ödesfrågor (Tägil, 1993:7). Freds- och utvecklingsforskaren Björn Hettne (1992) menar att etnicitet är en viktig bakgrund till många av dagens internationella konflikter. Problemet är inte begränsat till Tredje världen utan existerar och växer också i Nordamerika och Europa. "Detta av det enkla skälet att varje människa har en etnisk identitet, och om hon inte skulle ha någon så skaffar hon sig vid behov en sådan. Etnicitet är alltså både något givet och något som kan skapas genom historiskt betingade medvetandeprocesser. [---] Orsakssambandet mellan etnisk identitet och samhällskonflikter är komplicerat. Det ena är lika mycket orsak till det andra som tvärtom." (s. 5) Hettne menar att etnicitet kan förklaras som ett kollektivt medvetande, ett slags "vi-känsla". Termen etnisk har sitt ursprung i grekiskans "ethnikos" av "ethnos" som har grundbetydelsen "folk". Inom vetenskapen är termerna etnicitet och etnisk grupp förhållandevis nya skapelser. Både den "äldre" och nyare terminologin är långtifrån klar och entydig (Tägil 1993:7-8). En rad forskare har alltså lanserat ett antal komponenter som skall inrymmas i begreppet. Språk, territoriell förankring, nationalitetstillhörighet, religion, historisk bakgrund, sociala och kulturella särdrag innefattande myter, symboler och traditioner samt ras eller släktskap i vid mening är viktiga byggstenar i den etniska identiteten. Dessa är inte nödvändigtvis helt åtskilda från varandra. Beroende på den sociala kontexten kan det ena eller andra kriteriet vara av större vikt. Den engelske sociologiprofessorn Anthony D. Smith (1988) har presenterat en relativt välstrukturerad och klar innebörd av begreppet. "Etnicism" definierar Smith som en kollektiv rörelse i ett etniskt samfund. Syftet är att stå emot upplevda hot utifrån, motverka inre "korrosion", samt återuppliva och stärka den säregna formen för gruppens sociala liv och kultur som hotas att lösas upp pga. både yttre och inre faktorer (Smith 1988). Lange (1992:59) fyller i med att denna kollektiva rörelse innehåller inslag av etnocentrism, då en grundval för etnocentrism ingår som en konstituerande faktor i uppkomsten av alla etniska samfund. Det intressanta med den innebörd Smith ger termen är att den kan användas på alla etniska samfund, oavsett deras inbördes maktrelationer. Sammanfattningsvis kan sägas att forskningen numera har insett att etnisk identitet och gruppbildningar härav är uttryck för ett relevant mänskligt beteende. Etniciteten tillgodoser enligt talrika forskare djupt liggande emotionella och psykologiska behov (Björkman/Elfverson/Wedin 1994:26). Enligt BRÅ är ungdomar med invandrarbakgrund överrepresenterade vid personrån, där etniska svenskar - personer vars båda föräldrar är födda här, och inte tillhör någon minoritetsgrupp - vanligtvis är de som utsätts. Den kraftigaste representationen för den aktuella brottstypen återfinns bland utlandsfödda ungdomar med vitt skilda etniska bakgrunder. Det är i denna studie också denna kategoris attityder som avses att belysas. Relevant i sammanhanget är hur invandrarungdomar konstruerar och ser på sin identitet i förhållande till etiska svenskar och det svenska samhället, men också visavi andra invandrargrupper. Om detta härnäst. 4.4.1 Invandrarungdomars etnifieringsprocesser - konstruktion av "de andra" Ove Sernhede (1999) har under flera års fältarbete studerat invandrarungdomars känslor av utanförskap och marginalisering. Hans kapitel i SOU-rapporten Det unga folkstyret skildrar ett tjugotal ungdomar med skiftande etniska bakgrunder i stadsdelen Angered, ett av Göteborgs mest invandrartäta områden. Berättelserna handlar om icke-delaktighet, känslor av utanförskap, frustration, om att inte känna sig önskvärd av det officiella Sverige. Om ungdomar vilka upplever sig som svenskar men ändå inte. Likaså gäller detta den egna etniska bakgrunden. De hör inte hemma någonstans. De ser sig inte själva i första rummet som svenskar, chilenare, somalier etc., utan invandrarskapet blir under samlingstermen "svartskalle" deras primära identitet. Förorten, platsen där de växt upp och bor, där kamraterna och vardagen finns, är en avgörande identitetsfaktor. I förhållande till Sverige ser de sin förort som "en annan värld, ett annat land", där en form av nationalistiskt grannskap frodas (s. 266). Här har utvecklats en territoriell mytologi. Myndigheter och dess företrädare som polis och socialarbetare bedöms ytterst skeptiskt av ungdomarna. Likaså gäller det massmedia, som varken anses vara oberoende och neutral men enbart svartmålande; en instans som generellt upprätthåller distinktionen mellan "invandrare" och "svenskar". Även om Sernhede liksom ungdomarna själva tycks definiera sig själva svävande i ett slags ingenmansland utan en fast etnisk identitet, så finns det ungdomar vars berättelser vittnar om att de någonstans mera identifierar sig med sina föräldrars etniska bakgrund och hemland än med det diffusa invandrarskapet, och absolut inte svenskhet. Chicko, 20 år och svensk medborgare född i Hammarkullen men med latinamerikanska föräldrar, ser sig själv mer som latinamerikan eller "latin", än svensk. Även Victor, en annan "latino", instämmer: "Jag känner inte att Sverige är mitt land och kommer aldrig att göra det heller. [---] Om jag ser mig omkring, är det bara vita, ljusa människor. Jag vill inte komma in i det samhället egentligen" (s. 273). Hip hop-musiken, även dess mest extrema varianter med starkt antisemitiska, anti-vita, kvinnoförnedrande och våldsromantiska budskap, är något som påverkar somliga av ungdomarna. Den svenska demokratin och det etablerade partisystemet framstår för många inte som meningsfulla, trots att många anser sig vara intresserade av politik. En etnifierande faktor vägs in i misstron: "Det är ju bara att kolla Sveriges Riksdag, hur många är svartskallar finns det där", frågar sig Santos (s. 279). Sedan fem års ålder har han vistats i Sverige, och valde medvetet att inte rösta i valet 1988. Ahmed, 19 år, med somalisk bakgrund, berättar om sin avoghet gentemot demokratins institutioner och det svenska samhället, och om hur han orienterat sig mot mer religiöst kompromisslösa ställningstaganden, i detta fallet islam (s. 281-282). Han trodde till en början att alla människor i Sverige hade lika värde, men att han funnit att så inte är fallet. Någon enstaka snäll svensk har han träffat på, men som helhet menar han att "dom hatar mig". Han uppfattar saken som att Sverige och svenskarna har ställt honom utanför samhället, och att det är värst för afrikaner som honom, som dessutom är muslim. Han ser sig inte själv "som medlem i det här samhället", och talar om att det inte finns något "broderskap i det här samhället. Inom islam finns det ett broderskap." Det islamiska invandrarskapet ses som en odelbarhet förknippad med broderskap: "Det finns somalier, det finns kurder, det finns araber. Vi är alla bröder, vi sitter och snackar med varandra för vi har någonting gemensamt, fattar du. Men jag har inget gemensamt med det svenska samhället."(7) En annan yngling, som spelar musik i ett hip hop-band, anför blodsbandsprincipen när han talar om sitt latinamerikanska ursprung. Liksom Ahmed härovan är hans uttalande kring invandrarskapet knutet främst till den egna traditionen och kulturen: "Även om jag inte har indianskt blod känner vi oss stolta för att komma från ett land där det fanns indianer, och i den låten - The message - vill vi säga att alla latinamerikaner är samma folk och att vi alla har samma blod. För länge sedan har vi upplevt samma sak och vi har samma öde. Vi kan få makt bara vi förenar oss, men så är det inte i dag, vi är inte förenade, här i Sverige är vi olika - chilenare, bolivianer och så. Men vi känner oss som ett och samma folk, som latinos. Europa har försökt fucka oss alla. Det skall inte vara vi mot varandra - det skall vara vi mot dom." (s. 278) Sernhede har noterat ett tämligen paradoxalt förhållningssätt hos ungdomarna: å ena sidan avståndstagande från och "relativt fixerade och färdiga ställningstaganden och omdömen" kring Sverige och dess majoritetsbefolkning, å andra sidan en "öppenhet, förståelse för och nyfikenhet på" det som ligger utanför den egna identiteten, gemenskapen, kulturen och religionen. Detta gäller inte minst i diskussioner om skinheads och rasister, där ungdomarna i de flesta fall visat förståelse för varför svenska ungdomar hemfaller åt rasism. Sernhede varnar för att "tendenser av fientlighet till den dominerande kulturen" kan förstärkas genom identifikation med de mest oförsonliga och våldsorienterade aspekterna av ghettokulturen, och att fascinationen härför "kan förstärka utanförskap och segregation" (s. 284). Sernhede antyder således ett drag av självvald segregation, men att denna ytterst bottnar i det övriga samhällets förhållningssätt och oförmåga att hantera situationen. Sernhede betraktar också ungdomarnas etnisk-kulturella gränsöverskridande uttrycksformer som föredömliga för samhället. Även sociologen Abby Peterson (2000) har redogjort för vilka uttryck konstruktionen av "de andra" tar sig hos ungdomar med utländsk härkomst.(8) De upplever en stigmatisering från samhällets och etniska svenskars sida vilket tolkas som att de aldrig kommer att accepteras fullt ut. Som svar härför har motståndsstrategier utvecklats, bl.a. manifesterat i att de undviker konfrontation och umgänge med etniska svenskar. Syftet är att slippa påminnas om den smärta som stigmatiseringen innebär. En annan strategi är att tillskriva såväl det svenska samhället som svenskarna negativa betydelser. Etniska svenskar sägs vara utan stil, töntiga, falska osv. Samtidigt kopplas svenskhet ihop med ljus hudpigmentering, som mörkhyade David uttrycker saken när han säger "att en svenne för mig är ingen färgad person i alla fall. Det är en vit person" (s. 44). Bosniska Selma fyller i: "man är en svensk bara om båda föräldrarna är svenska. [---] Om jag ser en grupp blonda blåögda dom är svenskar" (s. 46). I ungdomarnas identitetsarbete är det emellertid inte bara svenskarna som utgör "de andra". Selma berättar om hur svårt det är för tjejer ur hennes grupp, bosnier, att umgås med andra folkgrupper, i synnerhet svarta. Hon vill inte kalla någon rasist, men har uppfattningen att "de flesta bosniska föräldrar vill att hennes dotter ska gifta sig med en bosnier och att det inte ska vara blandat". Även Ove Sernhede (SOU 1999:93 s. 274) har iakttagit hur föräldrarna i multietniska förorter sluter sim samman i sina (etniskt homogena) enklaver, medan deras barn umgås med andra etniska grupper. Sociologen Masoud Kamalis (2000) studie av invandrarungdomar och deras inställning till det svenska samhället visar på fyra olika kategorier. Ungdomar med mycket negativ inställning kännetecknas, liksom deras föräldrar, av en stark distansering från det svenska samhället. Såväl ungdomarna som deras föräldrar delar en konspiratorisk tro på "den onda viljan hos svenskarna för att förstöra för invandrare" (s. 53). Ingen av ungdomarna i denna kategori identifierar sig som svenskar, vilket följande röster får illustrera: "Hasan: Jag känner mig hundra procent kurd. Hur fan skulle jag vara svensk när mina föräldrar är kurder, jag är stolt över mitt land. Mohammed: Jag är inte en djävla svensk, jag är palestinier och bor i G [fingerat namn på en förort i en svensk stad]. Det är skitsnack man hör att man är svensk bara för att man bor i Sverige. Vi bor inte i Sverige, vi bor i G. [---] lika bra att alla svennar, de som är kvar, lämnar G. G är svartskallarnas land." (s. 52) Följande kategori, ungdomar med ganska negativ inställning, karaktäriseras av att föräldrarna har en positiv inställning till det svenska samhället, men att barnen/ungdomarna mer präglas av deras kompisars negativa inställning. De är dock inte riktigt lika negativt inställda som föregående kategori, t.ex. tror de inte att alla svenskar är rasister. Som Jamila uttrycker saken: "Jag säger inte att alla är rasister eller är mot invandrarna, det finns svenskar som är bra och tycker om invandrare, men de är inte så många" (s. 58). Följande grupp, ambivalenta ungdomar, har en inkonsekvens hållning gentemot det svenska samhället som gemensam nämnare. Föräldrarna har vanligtvis arbete och i likhet med ungdomarna - vilka har kompisar med problem men själva vill sköta sig såsom att fullfölja skolan och studera - är de överens om att livet i Sverige är bättre än i hemlandet, som de inte ämnar återvända till. I umgängeskretsen finns både svenskar och invandrare till skillnad från ovanstående kategorier. Kamalis sista kategori, ungdomar med positiv inställning till det svenska samhället, kännetecknas av att föräldrarna arbetar, de ser sig själva som svenskar positivt inställda till det svenska systemet till vilket de har förpliktelser. Ofta har de flyttat från segregerade problemområden för att trygga sina barns framtid. Som en av föräldrarna uttrycker saken: "Sverige har hjälpt oss till ett bättre och tryggare liv, därför måste vi också hjälpa till genom att arbeta och ge barnen bra uppfostran" (s. 62). Ungdomarna känner sig delaktiga i samhället och den allmänna informationsnivån ligger på en betydligt högre nivå än hos tidigare nämnda grupper. Alberto, studerande på gymnasienivå, förtäljer att han medvetet valt att inte umgås med sina gamla vänner. Han menar att de inte har någon framtid, och att "De kommer att sitta i fängelse eller på behandlingshem hela livet" (ibid). Sammantaget är svenskhet för ovannämnda ungdomar - undantaget Kamalis två sistnämnda kategorier - sammankopplad med territoriell och blodsmässig förankring, svensk kan endast den vara som fötts här av svenska (vita) föräldrar. Invandrarskapet med samlingsbeteckningen "svartskalle" är hos flertalet den viktigaste identiteten, ett slags homogenitet överordnad såväl svenskhet som den egna etniska bakgrunden. Hos vissa framskymtar emellertid föräldrarnas etniska/territoriella (t.ex. latinamerikaner) eller religiösa (islam) bakgrund som primärt. Det svenska samhället, liksom etniska svenskar, tillskrivs tämligen negativa epitet parallellt med ett avståndstagande. Samtidigt finns hos flertalet en nyfikenhet och öppenhet häremot. Hos andra påträffas dock en orientering mot exempelvis extrem ghettokultur eller religiös fundamentalism, vilket kan förstärka utanförskap, segregering men även framkalla våldstendenser, kvinnoförakt, rasism och antidemokrati. 4.5 Rasism "Rasismen tolkas oftast (men med orätt) som en typ av ressentiment eller av fördomar mellan grupper" (Bauman 1995:98). Rasismbegreppet, som utgör en central del i uppsatsen, inrymmer två dimensioner, dels själva begreppet "ras", dels rasism som åtminstone till synes lexikalt kan härledas ur det förra. Det vittomfattande rasbegreppet utesluts i denna uppsats till förmån för etnicitet som en mer precis och adekvat term. Inledningsvis kan konstateras att det under senare år har visat sig vara allt svårare att definiera begreppet rasism. De olika varianterna av begreppet är legio, något Anders Lange (1992) har noterat i sin sammanfattning av inflationen av begreppet: "För att kunna göra något åt detta fenomen måste man först förstå det i hela dess djup och bredd. Som fallet är med alla svåra samhälleliga problem, vilkas djupare orsaker vi saknar kunskap om, är risken för ideologiserande, moraliserande och politiserande förenklingar av fenomenet rasism stor. Sådana förenklingar snävar ofta till synfältet i kunskapssökandet och minskar därigenom starkt möjligheten att uppnå en sådan djupare kunskap som utgör en oundgänglig förutsättning för förändring. Den galopperande betydelseinflation som under de senaste åren drabbat ordet 'rasism' har medfört att det i dag tycks kunna syfta på allt mellan nazisternas förhållningssätt till judar och en avvaktande eller reserverad hållning gentemot snart sagt vilken kategori av människor som helst. Om ordet tillåtes att ha ett så brett spektrum av betydelser har det blivit helt oanvändbart som kunskapsinstrument. Samhälls- och beteendevetenskapernas roll i detta sammanhang har dessvärre varit allt annat än konstruktiv." (s. 4) Då förhållningssätt och attityder gentemot andra folkgrupper står inom uppsatsens ramverk, ligger det i sakens natur att en diskussion kring företeelsen rasism hamnar i fokus. Eftersom en rad omständigheter enligt Lange medverkat till urlakning av termens innebörd, krävs en utförlig begrepppsutredande diskussion kring rasism och därtill besläktade fenomen såsom främlingsfientlighet, antisemitism och diskriminering (även homofobi anses av statsmakten vara relevant i sammanhanget). 4.5.1 Rasism ett mångfacetterat fenomen Frågan om rasism är mångbottnad; rasism som ideologisk företeelse, som samhälleligt, individuellt och så vidare. För varje tänkbar hypotes finns ofta en mothypotes. Sociologer tenderar att presentera sociologiska förklaringar, psykologer psykologiska, biologer biologiska osv. Inte sällan sammankopplas begreppet med ekonomi, religion och kultur - områden som här skall här beröras. Ofta hänskjuts rasism i litteraturen till "vita" människor och västerländsk, kristen kultur - se t.ex. Robert Blauner (1972), David Wellman (1977), van Dijk (1987), samt Sven Lindqvist (1992). Lange (1992) liksom den brittiske sociologen Robert Miles (1989), ofta åberopad när det gäller inflationen av begreppet rasism, tar emellertid avstånd från "rasism" som något specifikt europeiskt. Till exempel förekommer positiva som negativa bilder av "den andre" inom alla kulturer. Detta innebär att "rasism" som definitionsmässigt anses prägla majoritetsbefolkningens förhållningssätt till "invandrare" och att det enbart skulle vara ett exklusivt "vitt" fenomen, avfärdas. Filosofen Bengt Skovdahl (1996) konstaterar att tanken att rasistiska idéer skulle förekomma allenast bland människor med ljus hudfärg och europeiska drag vore "i sig en utpräglat rasistisk idé" (s. 37). Ett retrospektivt argument för rasism som ett "vitt" fenomen anknyter till amerikansk slavhandel och europeisk kolonialism med efterföljande global ojämn resursfördelning. Den svarta amerikanske ekonomen och forskaren Thomas Sowell (1983) understryker emellertid att ojämlikhet mellan rasgrupper inte är ett specifikt västerländskt fenomen. I stället har företeelsen, vare sig den benämns rasism eller något annat, gamla historiska anor. Termen "rasism" kan enligt Sowell användas legitimt som ett moraliskt fördömande av rasdiskriminering. Han menar vidare att t.ex. Sydafrikas rasdiskriminerande policy var betydligt äldre än "genetiska underlägsenhetsteorier". Svarta blev inte förslavade på grundval av "teorier" om genetisk underlägsenhet. Det var först när religiösa legitimeringar av förtrycket blev svåra att upprätthålla som dessa teser kom till stånd. Enligt Sowell är således rasism, i betydelsen underlägsenhetsteori, varken ett tillräckligt eller nödvändigt villkor för slaveri och rasdiskriminering. Så ägande sig stammar i Afrika åt slavverksamhet redan innan européer lade under sig denna verksamhet. När engelsmännen avskaffade slavhandeln i början av 1900-talet orsakade detta påtagliga missnöjesyttringar från profiterande afrikanska stater (Sowell 1983). Lange (1992:143) refererar till Silverman (1987) som kommit fram till att merparten av slaveri genom tiderna varit inom-etnisk, dvs. både slavar och slavägare har tillhört samma etniska grupp Sowells framställning tyder på att européers utsugning av andra folkslag inte har bottnat främst i "rasism". En intressant fråga är om förhållandet varit det motsatta: Om afrikaner hade dominerat den vapentekniska utvecklingen, hade de då utvecklat koloniala/imperialistiska idéer i samma utsträckning som européer? Utgår vi från att avgörande mentala skillnader mellan raser inte föreligger är sannolikheten överhängande. Å andra sidan, om slaveri, kolonisation och andra oförrätter hänskjuts enbart till vita tillskrivs ju denna kategori som kollektiv vissa (negativa) egenskaper. Ett rimligt svar är snarare att det är enskilda individer, som lyckats "infiltrera" sina idéer i sociala system, vilka i första hand bär skuld för negativa handlingar/beteenden. Det ryska folket bär inte kollektivt skuld för Stalins terror, lika litet som dagens tyskar är skyldiga till Hitlerregimens illdåd, eller det irakiska folket för Saddam Husseins fundamentalism. Kollektiviseringen utgör en elementär rasistisk komponent. 4.5.2 Religiösa och globalt förankrade rasistiska tendenser Sowells framställning antyder att kristendomen fungerat som förstadie till rasism (rasförtryck). Fenomenet återfinns även inom andra religioner, bl.a. islam där rasfördomar förekommit. Lange (1992) hänvisar till B. Lewis som boken i Race and slavery in Islam (1990) visar att beskrivningar av människor som flytande och sociala typologiseringar, som ej är rasism, bekräftar den universella fenotypiska - yttre kännetecken, t.ex. hudfärg - kategoriseringen av människor. Det intressanta som Lewis tar upp är att denna typologisering i och med den arabiska expansionen (resor, upptäckter etc.) intog en klarare karaktär av underlägsenhet, som pådyvlades främst svart hudfärg. Sedermera följde utvecklingen av slaveri och slavhandel i det islamiska imperiet. Lewis påpekar emellertid att slavhandelns expansion inom islam inte åtföljdes av den dehumanisering av de förslavade som kännetecknade liknande företag i andra folkgruppers regi. I Den judiska paradoxen diskuterar Naum Goldman (1978) ortodoxa judars inställning till dem själva som ett exklusivt utvalt folk, där beblandning med andra folkslag ses som förkastlig. Konflikten mellan judar och palestinier vilar på stark etnisk/religiös grund, där man inom de mer fundamentalistiska kretsarna inom båda lägren betraktar varandra som "lägre stående varelser". Förenade Israelinsamlingens tidning Menorah (nr 3/97) berättade att även judiska invandrare från f.d. Sovjet ofta möts av misstänksamhet och rädsla av infödda israeler. En opinionsundersökning visade att två tredjedelar inte ville stimulera immigration från ex-Sovjet. Resultatet ledde till diskussioner om åtgärder för att stävja avoghet bland israelerna.(9) Lange (1992) plöjer igenom flera aspekter, bl.a. det indiska kastsystemet där klara kopplingar finns mellan exempelvis yttre, fenotypiska kännetecken och diskriminering. Även i Kina, Japan och Thailand klassificeras, särbehandlas och tillskrivs människor ofta fenotypiska schabloner på grundval av nationell/etnisk/religiös tillhörighet. Afrikaner och araber vilka i Thailand går under paraplytermen "khaek" tillskrivs dessutom välkända "sociala" kännetecken som "smutsiga", "snåla", "opålitliga" och "lömska". Härtill kan fogas Idi Amins fördrivning av ugandier med indiskt ursprung, Saddam Husseins gasattacker mot kurder liksom Robert Mugabes sanktionering av morden på vita farmare i Zimbabwe med god marginal faller in i diskussionen om rasistiska tendenser i ett globalt perspektiv.(10) 4.5.3 Ekonomiska aspekter på rasism I debatten har hävdats att invandrare som lever under marginaliserade förhållanden skulle vara utsatta för någon form av rasism, termen "ekonomisk rasism" används härvid. Religionsvetaren Mattias Gardell (1998) menar förvisso att svarta kan vara rasister, men att deras underordnade ekonomiska situation, och utsatthet för tidigare oförrätter, genererat detta. Maktförhållanden i form av ekonomisk och social status skulle enligt detta perspektiv rättfärdiga den amerikanska svarta rasismen gentemot vita. Robert Miles (1989) menar emellertid att uppfattningen att alla former och grader av ojämlikhet som kan konstateras hos de "icke vita" jämfört med de "vita" skulle vara resultatet av "rasism", inte är hållbar. Synsättet, som utgår från "rasism" som ett unikt kännetecken hos "vita", är inte fruktbart för att förklara t.ex. de socioekonomiska skillnader som de facto föreligger mellan olika subkategorier bland "icke vita". Lange (1992) fyller i med att ingen tvekan råder om att etnisk och rasmässig diskriminering förekommer i såväl västerländska som andra samhällen. "Av detta följer dock inte att alla olikheter mellan etniska och 'rasmässiga' kategorier i fråga om tillgång till resurser är resultatet av (rasistisk) diskriminering" (s. 18-19). Som påhäng kan det konstateras att ekonomiska förhållanden (liksom strukturer) inte har förtryckt de många invandrare vilka uppenbarligen lyckats etablera sig i det svenska samhället, t.ex. 70 000 invandrarföretagare. I USA har judarna - en av historiens mest förföljda folkgrupper - i likhet med asiater, två ytterst små minoritetsgrupper, lyckats inrätta sig utomordentligt väl i samhället. Seymor Martin Lipset och Earl Rabb (1995) har beräknat att de förstnämnda under de senaste 30 åren utgjort mindre än tre procent av den amerikanska befolkningen. Detta till trots, har gruppen utgjort 50 procent av de intellektuella, 20 procent av professorerna vid de ledande universiteten, 40 procent av delägarna i de dominerande advokatbyråerna i New York och Washington, 26 procent av journalister, redaktörer och direktörer i de ledande tryck- och etermedia, samt 59 procent av regissörerna, författarna och producenterna av de 50 filmer som inbringat störst förtjänster (s. 26). Dessa två gruppers inflytande och framgångar nyanserar framställningarna av USA som ett mot minoriteter rasistiskt och förtryckande system. Även många svarta har, inte minst under 1990-talet, lyckats förbättra sin levnadsstandard avsevärt - medan andra, liksom många vita, har fått det ogynnsammare. Kapitalismen är gränslös, den tar inte hänsyn till etnicitet. 4.5.4 Kulturell rasism Rubriken tar upp benämningen på den "nyrasism" som kommit att fungera som substitut för den klassiska, biologiskt motiverade rasismen. Inom sociologin har perspektivet vunnit terräng under senare år. Termen kulturell rasism myntades av Martin Barker (1981), som såg dess kärna i en teori om människans natur. Huvuddragen är att det anses naturligt att människor som är lika sluter sig samman i en grupp, en gemenskap och en nation. Invandrare menas hota denna kulturella gemenskap.(11) Företeelsen definieras således i kulturella termer där olikheten betonas, i stället för ras används kultur som förevändning för att beskriva folkgruppers karaktärsdrag (en rasism utan ras). Invandrare är oföränderliga och oförmögna att ändra sig och tillförskaffa sig exempelvis en svensk identitet. De är inte sämre värda, men befinner sig i ett av naturen givet och oföränderligt tillstånd. Häremot står det faktum att många invandrargrupper såsom 1600-talets valloner, 1930- och 1940-talets judar och sudettyskar m.fl., liksom flertalet av 1960-talets arbetskraftsinvandrare (och deras barn) såsom ungrare, italienare och rumäner, för att nämna några, inlemmats i det svenska samhället på ett nästintill oproblematiskt sätt, även om de i själ och hjärta alltid känt sig som judar, sudettyskar, ungrare, italienare, rumäner och så vidare.(12) I vilket fall vilar "kulturell rasism" på premissen att det är naturligt att människor som är lika sluter sig samman. Betoningen på kulturella skillnader är avgörande. Devisen "lika barn leka bäst" skulle enligt synsättet vara uttryck för "rasism". Devisen är emellertid just det som sociologer samstämmigt hävdar när de med emfas konstaterar det kulturella kapitalets och den sociala bakgrundens inverkan på människor ur olika sociala grupper. Lika skeptiskt som arbetarklasen vanligtvis betraktar högre klassers livsstilar, levnadssätt och tankesätt, lika "motbjudande" finner de olika sociala skikten det för det mesta att privat umgås med andra gruppers medlemmar. Orimligheten i att detta "inom-etniska" perspektiv skulle benämnas "rasism" när det tillämpas på "utom-etniska" motsvarigheter, är påfallande. I religiösa sammanhang kan t.ex. konstateras att kristna vanligtvis gifter sig med kristna, muslimer med muslimer och så vidare. Anders Lange (1992) avfärdar begreppet "kulturell rasism". eftersom den bidrar till den begreppsliga inflationen på området, och därigenom reducerar möjligheten "att penetrera de djupare orsakerna till äkta rasism" (s 46).(13) Vad Lange och andra forskare anser vara genuin rasism redogörs för i följande avsnitt. 4.5.5 Biologisk och ideologisk rasism Professorn i idé- och lärdomshistoria, Gunnar Broberg (1989), definierar rasism som "en uppsättning föreställningar som går ut på att en folkgrupp står över en annan moraliskt, kulturellt och i intellektuell förmåga, allt egenskaper som går vidare från en generation till en annan genom arv" (s. 317). I Rasismens varp och trasor skiljer antropologen Hedi Bel Habib (1995) främlingsfientlighet från rasism. Tre begrepp är av central betydelse, där termen främlingsrädsla relaterar till en "allmän mänsklig mekanism" som har att skaffa med "människans biologiska arv som socialt däggdjur. Rädslan är i detta avseende en överlevnadsmekanism som styrs av äldre strukturer i hjärnan." Främlingsfientlighet i sin tur är en negativ attityd med varierande grader i relationer till människor vilka utesluts från den egna gruppen. Uppkomstmekanismerna för denna attityd är skiftande, kamp om resurser, konkurrens på arbetsmarknad är dock vanliga. Begreppet rasism används av Bel Habib uteslutande för en ideologisk uppfattning om att det finns biologiska skillnader mellan olika folkgrupper som motiverar att dela in dessa i mer eller mindre värda (s. 96-97). Miles (1989) reserverar begreppet rasism för ideologiska fenomen, snarare än diskriminering i handling. Rasismen bör enligt detta synsätt identifieras genom sitt ideologiska innehåll, inte sin funktion. För att en diskriminerande handling skall kunna äga rum krävs enligt Miles en "rasialisering" (racialisation) av det berörda kollektivet. Någorlunda konkret innebär "rasialisering" att den kollektiva härstamningen förbinds med tänkta medfödda och ofrånkomliga egenskaper (s. 78-79). Skovdahl (1996) pekar på hur den nazistiska antisemitiska lagstiftningen ofta inte kunde urskilja de både till utseendet och kulturellt sett assimilerade judarna. Lagstiftningen utgick i stället från härstamningen, genom att i folkbokföringen spåra tillbaka till tidigare generationers judiska trosbekännare (s. 22). Judarna "rasialiserades" sålunda. Langes och Miles definition av rasism är analoga. Båda anser att en fenotypisk kategorisering av grupper och kollektiv med hjälp av kroppsliga kännetecken, inte är att betrakta som rasism. Härav följer begreppet "racialisation", som inte förutsätter att termen ras existerar. Däremot förutsätter "rasialisation", enligt Lange (1992), att en begreppslig (tankemässig) ekvivalent till "ras" föreligger. Denna består i att den fenotypiskt avgränsade kategorin uppfattas som en naturligt existerande, tvåkönad befolkning, biologiskt självproducerande. Det är därför grupper som "homosexuella", "kvinnor, "män", m.fl. aldrig kan bli föremål för "rasialisation". Lange talar om "biologiserande idiom" som handlar om konstituerande föreställningar av att hålla reda på släktingar och folkgrupper utifrån fenotypiska/biologiska kännetecken. Så anses det oproblematiskt när föräldrarna konstaterar att barnet har "pappas ögon" och/eller "mammas näsa", medan det för större kollektiv krävs mer av konstruktion för denna kategorisering. "Idiomet" bidrar här med föreställningar om reproduktion och biologisk kontinuitet. "Den så uppfattade kategorin ses nu som en till sitt (biologiska) väsen distinkt, relativt oföränderlig, särpräglad befolkning" (s 174). Rasialiseringsprocessens nästa fas innebär att tillskriva en kategori olika egenskaper, negativa som positiva. Dock är rasialiseringsprocessen i sig inte liktydig med rasism, menar Lange. Dessa processer tycks sedan urminnes tider ha förekommit i allt mänskligt samhällsliv. Det är när rasialiseringsprocessen intar negativa värderingar riktade mot andra etniska grupper, som det börjar bli fruktbart att tala om det som kallas rasism. Det är emellertid inte negativiteten i värderingarna som är det avgörande kriteriet. Starkt negativa uppfattningar kan förekomma om en "rasialiserad" kategori utan att detta kvalificerar uppfattningarna som instans av genuin rasism. För detta krävs det sista steget bestående av en särskild värde- och föreställningsdimension, som Lange "i brist på bättre kallar dehumanisering. Den 'racialiserade' kategorin uppfattas som så negativ och hotfull att man i ett slags 'mental partiell' förintelseakt diskvalificerar kategorins medlemmar som människor. Därefter är allt tillåtet" (s. 175-176). 4.5.6 Avslutande reflektioner Situationer med undertoner av negativa fördomar och/eller attityder är uttryck för vad som skulle kunna kallas "vardagsrasism", ej att likställa med genuin rasism. Som triviala exempel härom kan nämnas när grannen spelar musik på hög volym. För invandraren uppfattas sändaren av musiken kanske som "svenskdjävel". På motsvarande vis kanske svensken tänker "svartskalle". Det handlar då i första hand om (sporadisk) missaktning mot en individ, inte en kollektiv kategori.(14) Andra vardagliga situationer kan förtydliga: Svårigheten för invandrare och t.ex. resurssvaga svenskar att förstå myndigheters språkbruk kan uppfattas som diskriminerande. Sådana reaktioner grundar sig dock inte på vare sig övertygelse eller ideologisk förankring från "den nedvärderande och/eller diskriminerande parten", i detta fallet myndigheten, vilket är ett avgörande kriterium för äkta rasism. Det handlar i det första fallet om oreflekterade tankar bl.a. om andras beteende, i det andra om en stark byråkratisk förankring med djupa rötter i det rationella västerländska samhället. Ett starkt argument för att endast den biologiska/fenotypiska anknytningen - framför kulturella aspekter - uppfyller kriteriet för att benämnas rasism är att rasisten utifrån just en människas utseende kopplar samman vederbörande med mentala/kulturella/moraliska etc. egenskaper. En färgad människa, född och uppvuxen i Sverige med perfekt språkbehandling är för rasisten evigt förpassad till ett sämre "tillstånd" pga. hudfärg (biologiskt arv). Rasisten kan nämligen inte utifrån utseendet identiska människor avgöra deras kulturella egenskaper, som de facto kan vara högst avvikande - en etnisk svensk kan konvertera till islam eller anamma en afrikansk livsstil, men han kan inte ikläda sig en annan hudfärg. Hade rasisten talat med den "kulturellt svenske" men fenotypiskt avvikande över telefon hade han/hon inte kunnat avgöra "skillnaden", som uppenbaras först vid den fysiska framträdelsen. Med andra ord: det är inte kulturen som avgör hudfärgen, utan för rasisten är det hudfärgen och/eller de fenotypiska dragen hos en människa som avgör (sammankopplas med) kulturen. På samma sätt tycks massmedia resonera. Avhållsamhet från att publicera bilder på brottslingar som avviker från "svenskt" utseende bygger på antagandet att dennes fenotypiska drag kan underblåsa rasism. På motsvarande vis fungerar den fenotypiskt avvikande positiva förebilden, exempelvis den kulturellt "helsvenske" fotbollsspelaren Henke Larsson. Det duger dock inte att efter behag godtyckligt tycka att vissa "avvikande" anses "svenska" medan andra anses "undermåliga", för att kunna tala om fullfjädrad rasism. För detta krävs en föreställningsdimension kopplad till ett kollektiv, dvs. "rasialisering". 4.5.7 Rasism; sammanfattning: Många forskare anser att begreppet rasism enbart skall användas för att beskriva äkta rasistiska fenomen. Härvid förstås den ideologiska föreställningen att människor tillhörande olika raser eller etniska grupper biologiskt/fenotypiskt sett förbinds med nedärvda kännetecken och egenskaper, att dessa (andra) kollektiva kategorier upplevs som hotfulla och tillskrivs starkt negativa egenskaper, vilket i sin tur motiverar negativ särbehandling, förtryck och t.o.m. utplåning av gruppen. (De olika stegen kan ej frikopplas från varandra.) Denna definition är i många stycken mycket lik bland andra SOU:s (2000:88)(15) version och Robert Miles, som dock reserverar rasism för ideologiska fenomen, snarare än diskriminering i handling. Exposén har visat på det empiriskt välgrundade faktum att människor ur samtliga folkgrupper är kapabla att bete sig "rasistiskt" och även kan drabbas härav. Även ett lands majoritetsbefolkning kan "rasialiseras" och utsättas för rasism, vilket var fallet exempelvis under apartheidregimen i Sydafrika. Denna deklarativa, välavgränsade definition har i dagsläget föga överensstämmelse med hur rasismbegreppet tillämpas i den offentliga diskussionen, av massmedia, politiker, debattörer etc.. Ett andra, mera denotativt perspektiv - som även inkluderar de för uppsatsen relevanta begreppen främlingsfientlighet, antisemitism och homofobi - är därför på sin plats att införliva. 4.5.8 Rasism och främlingsfientlighet - ett andra perspektiv För uppsatsens vidkommande kan SÄPO:s rasismdefinition vara om inte mera fruktbar och adekvat än den ovan givna, så i vart fall intressant att jämföra med. Detta eftersom SÄPO:s statistik numera upptas även av brott (såsom personrån) begångna av invandrare, vilket ligger inom uppsatsens ram.(16) Sedan 1998 har SÄPO utvidgat brott med rasistiska och främlingsfientliga inslag till att omfatta inte bara majoritetsbefolkningen, utan även brott minoriteter emellan liksom brott riktade mot majoritetsbefolkningen. Fenomenen rasism och främlingsfientlighet är således inte begränsade till majoritetsbefolkningen riktat mot minoriteter. Synsättet korrelerar med begreppsutredningen härovan. SÄPO (2000) anser det vara olyckligt att tala om "omvänd rasism" enär de dominerande definitionerna av rasism inte avgränsar vem eller vilka som kan ha dessa föreställningar eller vem som kan utsättas för sådan missaktning. "Rasism är en föreställning om den egna gruppens överlägsenhet, oavsett vilken folkgrupp denna är" (s. 12). I samma rapport definierar SÄPO rasism som "en föreställning om den egna gruppen överlägsenhet baserad på skillnader i ras, nationell, kulturell eller etnisk bakgrund" (s. 3). Med främlingsfientlighet avses en vidare rasism, som inte inkluderar någon ideologi eller tanke om olika folkgruppers överlägsenhet. Främlingsfientlighet reflekterar i stället "negativa känslor och fördomar mot andra, som upplevs som annorlunda och 'konstiga'. Främlingsfientlighet innebär således en negativ attityd, ovilja och rädsla inför eller hat gentemot andra etniska grupper." SÄPO använder de båda termerna gemensamt, dock ej synonymt. Orsaken är att det i konkreta fall kan vara svårt att skilja på brott med rasistiskt respektive främlingsfientligt inslag. Hänvisning görs till en rapport presenterad av Europarådet där rasistiskt och främlingsfientligt våld definieras som "'varje fientlig handling riktad mot en person eller grupp på grund av deras rasmässiga, etniska eller nationella ursprung'" (ibid). Även den svenska arbetsgruppen med uppgift att förebygga och motverka etniskt relaterat våld tillämpar Europarådets definition av rasistiskt och främlingsfientligt våld (Ds 1998:35 s. 16). I SÄPO:s sammanställning används uttrycket "brott med främlingsfientliga/rasistiska inslag" för att beskriva alla brott riktade mot individer eller grupper av individer på grundval av deras rasliga, kulturella, etniska eller nationella ursprung. Härutöver inkluderas samtliga brott mot egendom som representerar någon sådan person eller grupp. 4.5.9 Antisemitism och homofobi Termen antisemitism används av SÄPO (2000) "för att beskriva fientlighet mot judar och judendomen" (s. 3). Häri inkluderas allt från ovilja gentemot judar till ett verkligt hat, vilket i vissa fall leder till våldshandlingar. Beteckningen homofobi brukas som ett uttryck för "antipati mot homosexuella och homosexualitet" eller som "en allmän ovilja och rädsla" inför företeelsen (s. 4). SÄPO påpekar att homofobi inte är knuten enbart till extrema grupper, utan återfinns hos en bredare allmänhet. Majoriteten av de brott som redovisas mot homosexuella i rapporten har heller ingen koppling till ideologiska argument. Exempel på homofobi baserad på religiösa tankegångar förekommer emellertid. 4.6 Diskriminering I uppsatsen ingår, som sagt, att röna ut om en etnisk, diskriminerande, dimension funnits med i motivbilden vid brottstillfället och val av offer. Diskriminering kan analyseras på två nivåer: dels innebörden av själva begreppet; dels den juridiska och lagstadgade delen som kan relateras till bl.a. etnicitet. Enligt den franske sociologen Michel Wieviorka (1995) utgör diskriminering och segregering rasismens fundamentala element. Båda dessa empiriska förhållanden ses som konkreta manifestationer av rasism. Etnisk diskriminering uppenbarar sig i en rad fält, vilka ibland överlappar varandra. Som exempel nämns hur vita i vissa lägen behandlar medlemmar av andra etniska grupper annorlunda än andra vita. Pressen utgör en annan kategori som kanske visar upp enbart negativa aspekter av en etnisk grupp. En diskriminerande attityd eller handling leder till segregering, t.ex. när hyresvärdar medvetet inte hyr ut bostäder till vissa folkgrupper. 4.6.1 Subjektivt upplevd och objektivt fastställd diskriminering Enligt Lange (1995) skall diskriminering som negativ särbehandling huvudsakligen äga rum i den offentliga sfären av samhällslivet. Inom privatsfären utsätter vi av allt att döma varandra för en rad negativa särbehandlingar utan att detta väcker diskussioner om diskriminering. Den negativa behandlingen måste sålunda vara riktad mot människor som medlemmar i kategorier eller grupper och inte som unika individer. Tilläggas bör att etnisk diskriminering kan föreligga endast i de fall där det kan göras troligt att ett avgörande skäl till olikbehandlingen är just individens etniska tillhörighet. Detta är såvitt Lange förstår en av de största svårigheterna vid tillämpning av lagstiftning mot olaga diskriminering. Härvid skiljs på subjektivt upplevd och objektivt fastställd diskriminering (33-34). Förstnämnda upplevelse av diskriminering är inte ett nödvändigt villkor för att objektiv, faktisk diskriminering skall föreligga. Objektiviteten måste kunna fastställas oberoende av om någon upplevt sig vara diskriminerad. Ett väsentligt kriterium för förekomsten av faktisk diskriminering sammanfattas av Lange som "avsiktlig orättvis/illegitim/olaglig negativ särbehandling". Sammantaget menar Lange att begreppet diskriminering syftar på avsiktliga handlingar vid möten mellan individer i konkreta situationer. "Avsikterna behöver inte vara explicita, men de måste kunna demonstreras" (s. 35). Även SOU 1996:55 inser svårigheten i att fastställa diskriminering. Upplever en person sig ha blivit diskriminerad på etnisk grund måste detta tas på allvar. Påpekas bör dock att "en subjektiv upplevelse av att vara diskriminerad inte är ett tillräckligt ( och inte heller ett nödvändigt ( villkor för att en diskriminerande handling har ägt rum. En diskriminerande handling skall kunna konstateras även när den som drabbas av dess konsekvenser inte upplever sig vara diskriminerad." (s. 157) För att kunna fastställa om diskriminering föreligger i en konkret situation måste man kunna avgöra de förhållanden som är icke-diskriminerande och i sådana sammanhang utgå från respektive samhälles accepterade uppfattningar härom. Universella normer, lagar, internationella konventioner och umgängesregler bör ingå i bedömningen. En noggrann analys måste göras av hela det sociala rum där en handling som kan vara diskriminerande har ägt rum. En utgångspunkt i analysen är att diskriminering förutsätter relationer mellan grupper, inte individer, eftersom individerna (antas) handla utifrån sin tillhörighet till en grupp. Den internationella deklaration som uttryckligen inrymmer etnisk diskriminering är 1965 års FN-konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Enligt dess första artikel avser rasdiskriminering "varje skillnad, uteslutning, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller etniskt ursprung som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet på lika villkor av mänskliga rättigheter på det politiska, ekonomiska, sociala, kulturella och andra områden av det offentliga livet". (s. 159) På motsvarande vis framhålls i lagen mot etnisk diskriminering i Sverige att "en person eller en grupp av personer missgynnas i förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande handling på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse" (ibid). 4.6.2 Sammanfattning av diskriminering: Av vikt är att en diskriminerande handling skall kunna konstateras även när den som drabbas av dess konsekvenser inte upplever sig vara diskriminerad. Det gäller också att skilja på subjektivt upplevd och objektivt upplevd diskriminering, där den förra inte är ett nödvändigt kriterium för att fastställa förekomsten av faktisk diskriminering. Diskrimineringen utesluter eller utestänger. Den är en orättvis eller illegitim behandling, som inskränker utövandet på lika villkor av mänskliga rättigheter i det sociala livet. I fall där den eller de som diskrimineras tillhör en urskiljbar kategori, t.ex. en etnisk grupp, brukar handlingen därför betecknas som avsiktlig. Högst betydelsefullt är att varken svensk lag eller FN:s stadfästa stadgar särskiljer diskriminering som utmärkande enbart för majoriteter eller minoriteter. Diskriminering (liksom rasism) kan således drabba samtliga medlemmar av ett samhälle. 5 Undersökningens genomförande Metodologiskt är studien inspirerad av den kritiska realismen, KR, vilken är en metateori som behandlar ontologiska och epistemologiska frågor, dvs. frågor om verklighetens beskaffenhet och hur kunskap om denna nås (Danermark m.fl. 1997). En avgörande fråga är på vilket sätt olika metodologier kan ge kunskap om generativa mekanismer. Mekanismerna betraktas som tendenser vilka kan modifieras, undertryckas eller förstärkas i en komplex interaktion med andra mekanismer - under öppna villkor, med vilket förstås att samhällen är dynamiska och inte statiska och mekaniska. Resultatet härav är att de inte alltid kan demonstreras empiriskt, varför det krävs att se bakom den empiriska nivån. Denna nivå är en av tre ontologiska domäner mellan vilka en ontologisk klyfta föreligger.(17) I den första, empirins domän, uppenbaras manifesta fenomen, det vi erfar direkt eller indirekt. Erfarenheter är (liksom inom fenomenologiskt och hermeneutiskt inspirerade ansatser) grunden för det primära kunskapsobjektet. Den empiriska domänen är åtskild från den faktiska domänen vari händelser utspelas oavsett om de erfars eller ej. "Det som sker i världen är inte detsamma som det som observeras" (s. 30)." Denna domän är i sin tur åtskild från verklighetens domän. Häri verkar det som förmår producera händelser i världen, det som metaforiskt kallas mekanismer. En reducering och definiering av verkligheten till enbart empiriska observationer, kallas av KR det epistemiska felslutet. I stället består ett fullgott vetenskapligt arbete "i att utreda och identifiera sammanhang respektive icke sammanhang mellan det vi erfar, det som faktiskt händer och de underliggande mekanismer som producerar händelserna i världen" (s. 31). För uppsatsen anknyter det sagda till massmedias förenklade och dramaturgiska skildringar av skeenden och händelser i samhället. Så även vad gäller personrån med följden att mera invecklade och mångfacetterade nyanser går förlorade. Fokus ligger enbart på manifesta fenomen (empirins domän). Därigenom blir det epistemiska felslutet en ständigt återkommande del av den journalistiska verksamheten. Det är därför av vikt att en utvidgning av kunskapen inom det ämne som uppsatsen behandlar utökas och förhoppningsvis kan leda till ackumulering. Ambitionen att utröna vad slags motiv som funnits med vid informanternas val av offer - oavsett om det erfars av dem själva, av de drabbade eller av rättsväsendet - relaterar till den faktiska domänen. Verklighetens domän knyter an till ett spektrum av både övergripande och underliggande samhälleliga faktorer och mekanismer - i uppsatsen berörs detta, av naturliga orsaker som utrymmesbrist, endast i förbigående. En väsentlig del av kunskapssökandet inom KR utgörs av retroduktionen, en tankeoperation som är en form av slutledningsförmåga med ambitionen att utifrån något - empiriska iakttagelser - komma fram till något annat (transfaktiska villkor), peka på de underliggande och bakomliggande mekanismer och strukturer som villkorar, dvs. begränsar och möjliggör, människors liv. Människan betraktas dock inte som helt och hållet determinerad av den sociala strukturens snören, utan hon har egna krafter, framförallt i form av sin intentionalitet (jfr. med uppsatsens syfte, att söka kunskap om ett antal individers motiv beträffande val av offer). Struktur och (individuellt) agentskap besitter således olika egenskaper och krafter enligt KR, och det är samspelet dem emellan som bör vara det samhällsvetenskapligt intressanta. Sistnämnda anknyter till själva analysen som måste spänna över flera olika nivåer enär världen utgör ett mångfacetterat och komplext nätverk som är differentierad, strukturerad och stratifierad. Metoden kräver förmåga till abstraktion och kreativitet och förutsätter fantasi samt utnyttjande av det teoretiska språket. Mot denna bakgrund är det i uppsatsen naturligt att inkorporera en rad teoretiska perspektiv samt att ta hänsyn även till faktorer som socioekonomiska förhållanden, hälsotillstånd, livsstilsmönster och andra aspekter hos informanterna - se bilaga 3, intervjuguiden som berör en rad ämnen utöver huvudsyftet. KR söker nå fram till det generella och universella. Några sådana anspråk föreligger inte i uppsatsen, som i stället strävar efter att peka på eventuella tendenser som kan framkomma under resans gång. Detta är analogt med KR vilken menar att all kunskap är felbar, och att uttalanden om tendenser i samhället är fruktbart. Strävan är att formulera så sanningslik kunskap som möjligt. 5.1 Informantgrupp Informantgruppen beskriven i syftet består av sex utlandsfödda ungdomar i åldern 17-19 år vilka är dömda enligt LSU, lagen om sluten ungdomsvård. Samtliga har begått den form av brott som skisserats. Författaren till uppsatsen arbetar vid ett ungdomshem i göteborgstrakten, och har därigenom kontakt med individer som inryms i uppsatsens problembild. 5.2 Metodbeskrivning Uppsatsens metodologiska ansats utgår från den kvalitativa, hermeneutiska traditionen. Intervjun, i kombination med deltagande observation under en längre period, är det främsta instrumentet för att skaffa information kring frågeställningar och syfte. Steinar Kvale (1997) menar att intervjuer lämpar sig särdeles väl vid studier av människors beskrivning av deras upplevelser samt "klargöra och utveckla deras eget perspektiv på sin livsvärld" (s. 100). En intervjuguide med några färdiga teman knutna till syftet utgör uppsatsens språngbräda. Dessa teman, redovisade i bilaga 3, är följande: attityder till homosexuella; attityder till svenska tjejer visavi tjejer ur den egna folkgruppen; attityder till det svenska samhället i förhållande till den egna bakgrunden och identiteten; attityder till etniska svenskar och andra folkgrupper relaterat till motiv för personrån. Samtliga intervjuer har genomförts under år 2000 vid olika tillfällen mellan mars och november. De flesta intervjuer, utom en, har antecknats. Fördelen med denna metod gentemot inspelning på band är enligt Kvale att intervjuarens minne omfattar både den visuella informationen och den personliga interaktionen, som kan gå förlorad vid en bandinspelning vilken på olika sätt påverkar informanterna. Det aktiva lyssnandet och erinrandet från intervjuarens sida kan i det idealiska fallet också fungera som ett selektivt filter, "som bevarar just de innebörder som är väsentliga för undersökningens ämne och syfte" (s. 147-148). Förtjänsten med den bandade intervjun är att ord, tonfall, pauser och dylikt registrerats i permanent form för omlyssning, men också för ordagranna återgivningar av allt som den intervjuade sagt. Ett par av de redovisade intervjuerna (A och B) kan uppfattas vara mindre deskriptiva och uttömmande än de övriga. Detta beror på att ett fåtal punkter ur intervjuguiden kan ha bortfallit under intervjuernas gång, då sidoresonemang och andra för uppsatsen ovidkommande spörsmål kom på tal, vilket föranledde att punkterna s.a.s. föll i glömska. I sin helhet påverkas emellertid varken informanternas redovisningar eller uppsatsen härav. Beträffande omfånget på redovisningarna, som omfattas av fyra övergripande avsnitt, bör det påpekas att tyngdpunkten ligger på de två avslutande, attityder till svenska samhället kopplade till identitet (5.3), samt attityder till etniska svenskar och andra folkgrupper relaterat till motiv för personrån (5.4). De två första avsnitten kan därför uppfattas som kortfattade, vilket även har sin förklaring i att informanterna helt enkelt inte haft något mer att tillägga, trots anmodan. Frågorna är enkla, tydliga och konkreta. Kvale pläderar för användande av ledande frågor, vilket underlättar prövandet av tillförlitligheten i intervjupersonens svar och för att verifiera intervjuarens tolkningar. Det centrala är emellertid inte om frågorna skall vara ledande eller ej, utan vart frågorna skall leda och huruvida "de kommer att leda i relevanta riktningar och skapa ny, vederhäftig och intressant kunskap" (s. 146). Den typ av deltagande observation som tillämpas i uppsatsen har anknytning till etnografin - folkbeskrivning - som utvecklades ur antropologin, läran om människan, samt ur etologi, läran om folk och nationer. Termen etnografi härstammar från grekiskans etno, folk, och graphiá, som betyder beskrivning. Vid mitten av 1950-talet kom skola och undervisning att bli föremål (fält) för etnografisk forskning. Rummet (fältet) i denna studie betår av en annan institution, ett paragraf 12-hem. Utmärkande för den etnografiska ansatsen är att den deltagande observatören utför direkta observationer på fältet för att upptäcka och förstå det som annars kan vara svårt att se. Intagandet av rollen som deltagande observatör innebär att forskaren gör sin egen personlighet till föremål för reflektion och placerar personligheten inom ett slags parentes, detta rör att befrämja mottagligheten för intryck och förmågan att sortera information. Det observerande förhållningssättet kräver förmåga att kunna skifta uppmärksamhet mellan att vara en i gruppen, och att vara en utomstående (Brante m.fl. 1998:51-52). Förutom att den deltagande observationen genererar dataproduktionen har forskaren till uppgift att också observera intressanta händelser såsom dialoger, där för uppsatsen intressanta resonemang och argument framförs. Formella såväl som informella samtal ingår i metoden, och skapas vanligtvis i den fortlöpande undersökningsprocessen. Det handlar inte enbart att ta hänsyn till det verbalt uttryckta, men även att iaktta det som sägs mellan raderna, det underförstådda. Teoretiska förberedelser är en viktig del av det etnografiska arbetet. God insikt krävs i den företeelse som studeras för att kunna ställa den kunskapen mot och jämföra med de utsagor som syftar till att skapa ökad kunskap och förståelse för frågan. Forskaren pendlar hela tiden mellan data och teori. Fältnotiser, som utgör en stomme i datainsamlingen, nedtecknas under processens gång. Själva resultatredovisningen är analytiskt deskriptiv i den meningen att svaren tolkas i förhållande till den teoretiska referensramen. Resultatdelen ger även en korfattad personbiografi över informanterna vad avser bakgrund t.ex. ursprungsland, socioekonomisk, eventuell religion. Informanternas konfidentialitet bevaras av att namngivning sker med bokstäverna A-F (= 6 informanter) kombinerat med fingerade namn, samt att deras hemorter benämns i svepande ordalag. De har informerats om detta liksom att deltagande i studien sker helt på frivillig basis. Emellertid känner de inte till uppsatsförfattarens roll som deltagande observatör. Informanterna sammanfattas var för sig varpå en gemensam sammanfattning av samtliga följer. Härefter följer slutdiskussion med reflektioner och eventuella slutsatser. 5.3 Metodproblem Informanternas kunskaper i svenska språket kan i vissa fall kan betecknas som undermåliga. Problemet har lösts genom att endast använda intervjuguiden som modell varpå frågorna, vid behov, har förenklats till begriplighet. I ett par fall har informanterna begärt förklaringar, t.ex. vad som avses med lagen om hets mot folkgrupp. Intervjuaren har även talat långsamt och tydligt samt frågat om informanterna förstår vad som sagts. De är inte vana vid att prata om ett specifikt ämne så här länge på en gång, 50-90 minuter (framhållas bör att intervjuarens anteckningar tagit tid i anspråk). Informanterna är påverkade av olika faktorer, i synnerhet av det tryck som övriga intagna utsätter dem för beträffande värderingar, åsikter och liknande. Intervjun som företagits i enskildhet har inneburit ett andrum, ett frigörande från denna påfrestning, vilket även förstärkts av uppsatsförfattaren som uppmuntrat dem att ge så ärliga svar som möjligt, och att inte låta de andras åsikter vara närvarande. 5.3.1 Tillförlitlighet Av intervjuerna framkommer att svaren är delvis motsägelsefulla, vilket skulle kunna tolkas som att tillförlitligheten inte garanteras. Emellertid är det inte ovanligt att ungdomar i denna ålderskategori, i färd med att bygga upp en egen identitet, uppvisar ambivalens. I synnerhet kan så gälla för informanterna vilka i och med sin placering på institution har en dokumenterad problematik. Tillförlitligheten säkerställs i och med den deltagande observationen under en längre tid, endast intervjun är alltså inte underlag för analysen. Härtill har författaren haft ingående diskussioner med annan personal inklusive den behandlingsansvarige, exempelvis beträffande vissa elevers attityder och beteenden. Personal har också granskat delar av resultatdelen för att avgöra om tolkningarna kan anses rimliga. Även informanterna har erbjudits att läsa igenom tolkningen av deras svar. Fyra avböjde medan två, D och F, har läst - och instämt i - sammanfattningarna av dem själva. 6 Resultatredovisning Det bör här påminnas att resultatdelens två första avsnitt, attityder till homosexuella (6.1) och svenska tjejer (6.2), är mer deskriptiva och redogörande än de två efterföljande, attityder till det svenska samhället (6.3) och andra folkgrupper relaterat till motiv för personrån (6.4). De sistnämnda är mer analytiska och explicit anknytande till den teoretiska referensramen. Dessa avsnitt har mera direkt relevans i förhållande till syftet än de första, som dock inte är ovidkommande, snarare tvärtom. 6.1 Attityder till homosexuella Informant A (Hassan) Informant A har kurdisk bakgrund, och är född i Turkiet. Han anlände till Sverige som barn, är numera bosatt i Skåne, och har fyllt 18 år 2000. Moderns tidigare utbildning vet han föga om, men i Sverige är hon sjukpensionär. Fadern har han ingen kontakt med. Hassan är dömd till LSU för att tillsammans med ett par andra invandrarungdomar ha rånat en etnisk svensk. Han talar med skånsk dialekt och kan göra sig förstådd på ett godtagbart sätt. Sig själv betraktar han som muslim, men ber inte och läser ej Koranen. Han är noga med att inte äta griskött och avstår från alkohol, men tillstår att han någon gång nyttjat narkotika. Under sin tid på avdelningen uppvisade han inga allvarliga eller långvariga depressiva tillstånd, varför han heller inte medicinerats. Träning uppskattade han medelmåttigt. Sammantaget hade Hassan en relativt diplomatisk position på avdelningen, han medverkade inte i gängbildningar eller i underbyggande av konflikter. Hassan intar först en tuff attityd, som är vanlig då ungdomar ingår i grupp. "Homosexuella är svin", säger han. Emellertid ger fältnoteringarna för handen att han har mer empatiska och försiktiga sidor än många andra intagna elever, varpå han upplyses om att vi nu är ensamma och att han kan uttrycka sin egentliga mening utan att behöva ta hänsyn till de övrigas uppfattningar. Tonen förändras och han anser homosexuella vara "vanliga människor" som han accepterar, en attityd han bildat själv, bland annat säger han sig känna en homosexuell. Han har egentligen inget mer att tillägga. Homofobi i form av "antipati mot homosexuella och homosexualitet" eller som "en allmän ovilja och rädsla" (SÄPO 2000:3) inför företeelsen kan således inte skönjas hos honom. Informant B (Haris) Informant B föddes i provinsen Kosovo av kososvoalbanska föräldrar, och anlände till Sverige vid fyra års ålder. Han fyllde 18 sommaren år 2000. Föräldrarna bor i en fyrarumslägenhet med syskon i en stadsdel i göteborgstrakten som räknas till ett utsatt område. De har ingen utbildning, men arbetade tidigare. Numera är de sjukskrivna/ sjukpensionärer. Haris bedömer sig själv som muslim. Han är dömd till LSU (med LVU, lagen om ungdomsvård, i botten) för ett personrån samt några småbrott. Han har konstaterats lida av allvarlig depression (fastnar ofta i s.k. dysfunktionella kognitioner), och erhållit medicinering för detta. Under sin tid på avdelningen var han ej fysiskt aktiv förutom den obligatoriska gymnastiken ett par gånger i veckan. Härutöver höll han sig undan våldssituationer, men var livligt delaktig i diskussioner rörande vad han uppfattade vara orättvisor på avdelningen och i samhället. Haris attityd till homosexuella är frank och lakonisk: "Äckliga." På frågan vad som menas härvid svarar han: "Det hörs ju själv att det är äckligt när två killar sätter på varandra i röven." Han har svårt att se sig själv ha homosexuella vänner, men tycks ändå delvis acceptera företeelsen: "Bara de inte pillar på mig så är det väl okej." Någon närmare och utförligare precisering till inställningen ges inte. Attityden har han i stor utsträckning bildat själv men även via det frispråkiga TV-programmet "Ricki Lake", som periodvis är ett av favoritprogrammen på avdelningen. En homofob attityd kan urskiljas i den meningen att informanten tycker företeelsen i sig är motbjudande, men att han ändå godtar den i viss utsträckning. Informant C (Manuel) Informant A är född i Chile, ankom till Sverige vid fyra års ålder, och fyllde 19 under år 2000. Fadern har AMU-utbildning som billackerare samt städar tillsammans med modern, som studerar på Komvux. Manuel har en kristen katolsk religiös bakgrund (TV- serien Lilla huset på prärien, med den kristna och hårt arbetande familjen Ingalls var ett av hans favoritprogram under sin tid på avdelningen). Familjen bor i en fyrarummare vid ett utsatt område i Malmöregionen. Manuel är dömd till LSU för två personrån mot unga svenska män. Han har inte lidit av psykisk insufficiens, trots långvarigt missbruk främst av hasch. Inte heller är han direkt förtjust i fysisk aktivitet. Hans roll och uppträdande på avdelningen kan sammanfattas som skötsam kombinerad med att han på ett raffinerat sätt kunde underblåsa konflikter. Vid intervjuns inledning frågar Manuel om han skall ge "en tuff och hård bild" av sig själv varpå han uppmanas svara så ärligt och uttömmande som möjligt. Om homosexuella hävdas att de är "inte mänskliga, att de är äckliga", vilket följs upp med att "det finns tillräckligt med tjejer så varför ska de gå på killar. Man föds med en snopp." Företeelsen godtas ändå till viss del: "De har rätt till sin grej, men det är äckligt ändå." Liksom den förra informanten har en stor del av attityden anammats från "Ricki Lake", men också från föräldrarna. Samtalet fortskrider utan att andra synpunkter infinner sig. Informanten accepterar homosexualitet samtidigt som han finner det vara osmakligt. Informant D (Roberto) Informant D ankom till Sverige från Chile för nio år sedan. Han fyllde 19 under år 2000. Fadern har en doktorsutbildning samt har verkat som lärare i Chile, men i Sverige arbetar han som busschaufför. Modern var sömmerska i ursprungslandet medan hon här arbetar som föreståndare på en salladsbar. Föräldrarna är bosatta i ett utsatt område i göteborgsregionen. Roberto är dömd för bl.a. grov misshandel samt stöld vilken först rubricerades som personrån. Han erkänner att han begått personrån både mot svenskar och (en) invandrare. Roberto har lidit av depression, och erhållit medicin härför. Han tränade hårt under sin tid på avdelningen vilket manifesterades genom hans kroppsbyggnad. Han hade en ledarposition och ville ofta synas och höras. Roberto anser homosexuella vara "äckliga. Vi föds för att vara man och kvinna, inte man och man." Dessutom är det "skamligt". Efter lite dryftande och reflektion ändras attityden något, "det är ok med bögar så länge de inte gör det offentligt, eller antastar mig", säger han. Inställningen uppges ha sitt ursprung i hans religiösa uppfostran, där han som barn kontinuerligt gick i kyrkan. "Det handlar om tro. Hela vår existens grundar sig på man och kvinna." Sammanfattningsvis kan en homofobisk attityd utrönas såtillvida att företeelsen i sig är frånstötande, men att informanten godtar den under förutsättning att han slipper utsättas, dvs. antastas eller konfronteras med den. Informant E (Ahmed) Informant E flyttade till Sverige från Libanon för 12 år sedan, då han var 5 år. Under år 2000 fyllde han 17. Den muslimska tron sträcker sig till att Ahmed avvisar griskött, i övrigt läser han inte Koranen, ber eller utför andra handlingar knutna till religionen. Fadern var grönsakshandlare/egenföretagare i Libanon, och arbetar här som föreståndare på en grönsaksavdelning i en affär. Modern var hemmafru, och är här arbetslös. Informanten är uppväxt i ett relativt lugnt bostadsområde i Bohuslän, utan större social problematik. Han är dömd till LSU bl.a. för butiksrån, och erkänner medverkan vid ett antal personrån. Under sin tid som dömd uppvisade han ingen psykisk insufficiens. Ahmed är vältränad, och föredrar boxning framför andra sporter. Han hade en ledarposition på avdelningen, och var närmast fruktad av de övriga intagna. Det första som slår honom när homosexualitet kommer på tal är: "Häng dem, de är äckliga." Detta motiveras med att "vi är inte gjorda för det". Under sin yngre barndom kände han inte till något om företeelsen: "Visste inte om att det fanns förrän jag var typ tio." Uppfattningen har i första hand erhållits genom egna erfarenheter samt i någon mån via föräldrar och släktingar. Dialogen fortgår utan att några nyanserande ställningstaganden uppenbaras. Informanten håller fast vid att homosexualitet är motbjudande, och kan under inga omständigheter acceptera företeelsen. Han kan därmed sägas hysa en klart homofob attityd. Informant F (Bogdan) Informant F har serbisk bakgrund, och är liksom föräldrarna född i Belgrad. Han kom till Sverige vid 9 års ålder, och fyllde 18 ett par veckor efter att intervjun företagits. Han bor med syskon och modern, som gått ett slags turistlinje men för tillfället är sjukskriven, i Stockholm. De har bott både i innerstan och i förorter. Pappan bor kvar i Belgrad, där han är sjökapten. Bogdan är dömd till LSU för misshandel, och tillstår delaktighet vid personrån. Han har ingen religiös tillhörighet, och led inte av några psykiska åkommor under sin tid på institution, snarare framskymtade en utpräglat positiv och glad syn på tillvaron. Han vaknade ofta med ett stort leende på läpparna, och hade/har lätt till skratt. Positionen på avdelningen kan sägas ha varit neutral/ledande och samtidigt reflekterande - han påpekade ofta andra elevers motsägelsefulla påståenden. När homosexuella kommer på tal skrattar Bogdan och säger: "Skamligt alltså. Nä, jag har inget emot dem bara de inte kommer nära mig." Från en av sina gamla skolor hade han ytlig bekantskap med att par stycken homosexuella. Han tycker att homosexuellas attityd "är feminin", och påpekar likt övriga informanter att det är "äckligt". Bogdan menar härvid att en man som beter sig som en kvinna "passar inte ihop. Som potatis och lingonsylt, som ni [svenskar] käkar." Salt och sött är inte kompatibla. Informanten har en betydligt öppnare inställning till bisexuella och/eller homosexuella tjejer, vilka han gillar. Inställningen har han bildat själv, och vidhåller den utan övriga ställningstaganden eller ifrågasättanden. Ett drag av antipati gentemot homosexuella män kan således skönjas hos informanten. 6.2 Attityder till svenska tjejer visavi tjejer ur den egna folkgruppen Informant A Hassan anser svenska tjejer vara "bra på alla sätt och vis" kompletterat med att de är "glada och snälla". Till skillnad från många andra elever, såväl svenskar som invandrare, tilldelar han dem inte epitetet "horor". Samtidigt tror han att svenska tjejer ej kan vara trogna på samma sätt som en kurdisk eller muslimsk tjej. Målet för Hassan är att gifta sig med tjej ur den egna folkgruppen, motiverat med att de "är trogna" på ett annat sätt än svenska tjejer, som anses vara promiskuösa. Han väger även in att en kurdisk/muslimsk tjej tillhör samma kultur och religion som han själv. "Vi är av samma sort och har lättare att förstå varandra." Inställningen har till stor del bibringats hemifrån. De uppmärksammade gruppvåldtäktsmännen tilldelas epiteten "idioter" och "svin" eftersom de utfört en "respektlös handling" gentemot kvinnor. Hassan menar att detta gäller oavsett etnisk tillhörighet. Informant B Haris menar att svenska tjejer är "snygga", men "vissa är för stroppiga, typ vill ha negerkillar som är två meter långa och muskulösa". I allmänhet gäller att svenska tjejer är "lätta att få i säng", något han själv gillar, även om andra egenskaper hos dem också uppskattas, som att de är snälla. Haris anser att svenska tjejer generellt sett inte är skötsamma hemma vad gäller städning, diskning samt att "de är respektlösa mot föräldrarna. Typ svär åt sin morsa." Han har själv haft relationer med svenska tjejer och har bekanta svenskor även vid intervjutillfället. Det livslånga förhållandet är emellertid reserverat för en kosovoalbansk kvinna: "Därför att det är henne jag vill dela mitt liv med. Hon är mycket mer hemma, och respekterar sin mamma. Hemmafru, typ. Vi är samma folkgrupp och kultur. Generationen måste föras vidare." Haris planerar att åka ner till sitt Kosovo för att skaffa sig en fästmö för giftermål. Han menar härvidlag att en landsmaninna är att föredra framför den svenska, som han anser vara för emanciperad. Informanten förefaller befinna sig i ett slags ambivalens; han anser det vara ändamålsenligt att skaffa fru på ortodoxt vis, dvs. åka ner till Kosovo och tillsammans med modern utse ut en partner, men vid ett annat tillfälle fördömdes ett uppmärksammat mord på en flicka som enligt traditionen tvingades gifta sig men vägrade. Inställningen i frågan är bestämd sedan han var liten, med god hjälp från föräldrarna. Även hip-hop och rap-musik, som upptog/upptar en stor del av hans liv (han sov och vaknade till den), har spelat in i hans kvinnosyn. Sammantaget uppger han att uppfattningen av svenska tjejer har tillförskaffats genom egen försorg: "De är vad jag sett och märkt själv." Haris tillstår att det är möjligt att ståndpunkten med åren kan komma att förändras, fast han tror chansen är liten. Gruppvåldtäkterna kommenterar med följande: "Avrätta dem. De skämmer ut utlänningar. Gör så att invandrarna får dåligt rykte. Inte konstigt att svenskarna blir rasister." Informant C Manuel har "ingen speciell" uppfattning om svenska tjejer mer än att "de kanske är bättre än kaxiga arabtjejer". Jämfört med invandrartjejer ger han följande förklaring: "Festar mycket, gör mer som de själva vill. Säger emot sina föräldrar i vad som helst." För närvarande har han inga planer på att skaffa tjej, men när det blir aktuellt bör det "helst vara en chilenare". Han vet inte riktigt varför, "kanske bara för att jag är chilenare. Fast egentligen så kvittar det, bara det är en bra tjej." Han anser emellertid att han "litar inte så mycket på svenska tjejer". På frågan om det är klokt att generalisera hänvisar han till den svenska skillsmässostatistiken som ger vid handen att separationerna är frekvent höga. Dessutom är chilenska kvinnor mera hemma, sköter hushållet och utför traditionellt "kvinnliga" sysslor. Uppfattningen har Manuel bildat själv genom möten och kontakter med andra människor. Om gruppvåldtäkterna svarar han lågmält: "Tycker inte om det alls, oavsett om det vore svenskar eller invandrare." Informant D Roberto tycker att svenska tjejer är "väldigt vackra, förstående och toleranta". Samtidigt är de "lättfotade", för att använda ett milt uttryck, som han själv uttrycker saken. Han skulle inte vilja reproducera sig "med en sån, för då bryter jag med min generation". Ett eventuellt giftermål är tillägnat en chilenska. Främsta motiveringen är att de är "mer rakt på sak. Svenska tjejer går runt problemen och de är anonyma med sina känslor." Roberto har haft ett förhållande med en svensk tjej som dock bröt relationen. Detta skulle delvis kunna förklara hans inställning. Några månader efter intervjun började han åter upprätthålla kontakt med en annan svensk tjej. Då ställdes frågan om det fortfarande gällde, att han skall fortplanta sig med en chilenska, varvid följande besked gavs: "Hon är bara en leksak på vägen tills jag hittar den rätta som ska vara en chilenska eller i vart fall sydamerikan, inte någon svensk eller vit." Gruppvåldtäkterna förkastas med frasen: "Fy fan, de ska ju kastreras." Informant E Ahmed anser svenska tjejer vara "bra och lugna på alla sätt", men kan inte riktigt vidareutveckla detta mer än att det finns dåliga såväl som bra tjejer. Vid val av flickvän eller framtida partner har etnisk tillhörighet ingen betydelse för honom. Även om föräldrarna skulle motsätta sig giftermål med en svensk flicka, så är det viktiga hennes sätt att vara, "då spelar det ingen roll varifrån de kommer". Han har även haft relationer med svenska tjejer vilka sammantaget betraktas vara ansenliga. Våldtäkter likaväl som gruppvåldtäkter anser han vara "äckligt". "De borde plågas lite om jag fick bestämma. Kastrera dem allihop." Informant F Bogdan menar att det finns både bra och dåliga svenska tjejer. En bra tjej "är en fin svensk tjej som inte knullar med alla turkar och så. Som inte har nån kickerstil... Det är en bra tjej." En dålig tjej är en "madrass", en som ligger med alla, säger han med ett skratt. Han tillstår att den sortens tjejer finns även inom andra folkgrupper, men att det märks mera hos svenska tjejer. Bogdan kan inte riktigt utveckla påståendet, utan talar något lösryckt om att en svenska är något av "en vandringssak". Han ser inga problem med att både leva ihop med och gifta sig med en svenska. Dessa föredras framför jugoslaviska tjejer. Han känner emellertid inte särskilt många jugoslaviskor, och de han känner "är inte speciellt trevliga att leva ihop med". De anses vara "Stroppiga fast de är fula." Det enda de efter är pengar, hävdar Bogdan och fortsätter: "Svensk tjej, man kan läxa, jag menar aa man kan säga till henne vid gud du får inga pengar. Men jugotjejerna, de, de är kräsna." Uppfattningen säger han sig ha bildat själv. Till skillnad från övriga informanter uppvisar Bogdan diskrepans när gruppvåldtäkter (här nämns Rissne) kommer på tal. Han menar Rissne-fallet vara en massmedial lögn, att någon våldtäkt aldrig skedde. Om en våldtäkt ändå skett eller sker, så sä