Alla riksdagspartier står bakom den mångkulturalistiska ideologin. År 1998 röstade man för propositionen Sverige, framtiden och mångfalden (prop 1997/98:16) vari mångfalden jämställs med demokrati. Demokrati är emellertid en styrelseform som inget har med ideologier att skaffa. Att missbruka begreppet demokrati på det sätt som nu görs leder till att alla som har invändningar mot mångkulturalismen med automatik definieras som antidemokrater, rasister och t o m nazister. I boken ger JJ åtskilliga andra exempel på hur begreppsmissbruket i dagens svenska samhälle har stora likheter med George Orwells beskrivning av nyspråk.

JJ går igenom konsekvenserna av den politiskt korrekta attityden som mångkulturalismens anhängare, dvs riksdagspartierna, massmedia och större delen av den samhällsorienterade forskningen, har gjort till sin. Denna attityd är odemokratisk. Den går ut på att beskriva invandringsrelaterade spörsmål så enkelt som möjligt: i svart och vitt, gott och ont, inkonsekvent och utan nyanser. Vilket relaterar till JJs begrepp dikotomisering. Härvidlag anser de politiskt korrekta att invandringen alltid ska ses som berikande, oavsett dess konsekvenser. Samtidigt beskrivs Sverige och svenskarna som i princip oförmögna att på egen hand berika sig själva och sitt land.

JJ ger exempel på hur svenskarna diskrimineras. Här kan nämnas Äldreförsörjningsstödet, Äfs, som riksdagen fattade beslut om under 2003. Det innebär att invandrare som kommer till Sverige vid 65 års ålder har rätt till Äfs, ett bidrag som ofta motsvarar mer än vad en svensk pensionär, som arbetat och betalat skatt, får i pension.

Sammantaget går pk-attityden ut på att stöta bort allt som stör arbetet med att förverkliga mångkulturalismen, som ytterst mynnar ut i att svenska folket ska ge bort sitt land och bytas ut mot andra folk. Utöver tillgänglig forskning som pekar på det sistnämnda, kan nämnas ett citat ur boken av demokrati- och integrationssminister Jens Orback: "Vi måste vara öppna och toleranta mot islam och muslimerna för när vi blir i minoritet kommer de att vara det mot oss."

Boken är indelad i tre avsnitt utöver den omkring 45 sidor långa inledningen, som ger läsaren en god introduktion i ämnet invandring och mångkultur. Medan inledningen är ganska ytlig med många konkreta exempel är de två följande avsnitten, I och II, mer djuplodande och teoretiska. Avsnitt III i sin tur är mer argumenterande, återigen med många konkreta exempel på hur svenskarna beskrivs i nedvärderande termer av de politiskt korrekta. Exempel ges också på hur svenskarna diskrimineras i olika sammanhang.

I avsnitt I går JJ grundligt igenom vad politisk korrekthet är för något. Han visar att pk-fenomenet kan delas upp i dels en metod, dels en åsikt där metodens uppgift är att försvara den "goda" mångkulturalistiska åsikten. Som metod är den politiska korrektheten ett härskarinstrument, som syftar till dikotomisering och moralisering av den sociala världen. Det sistnämnda knyter an till Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, som klargör att den politiska korrektheten handlar om att upprätta ideologisk hegemoni och skapa kontroll över samhället. Den dikotoma aspekten handlar alltså om att dela in invandringsrelaterade spörsmål i gott och ont. Den innefattar en allt-eller-inget-attityd, där man är antingen för eller mot, vän eller fiende, i förhållande till invandringen. JJ klargör att han i avsnitt III syftar till att visa hur ett slags dikotomiseringsprocess präglar det svenska samhället i detta avseende.

Dessförinnan, i Avsnitt II, går han igenom tillgänglig forskning om konformism och likriktning. Denna forskning använder JJ som referens till svenska förhållanden. På ett övertygande sätt visar han hur den politiska korrektheten skapar en form av intellektuelle kastrering hos de politiskt korrekta. Eller för att citera professor Gunnar Adler Karlssons omdöme på bokens baksida: "Författaren har en utomordentligt god diskussion om hur den politiska korrektheten skapar socialt tryck som leder till mental 'Gleichegeschaltung' - nazistsamhällets ideal."

I avsnitt III fördjupas JJs resonemang kring dikotomiseringen och den härtill knutna processen. Utförligt går han igenom svenska statens och forskarvärldens diskrimineringsmodell. Den inbegriper pk-metodens komponenter varav de viktigaste är moralisering, associering och begreppsmissbruk. Diskrimineringsmodellen har till syfte att försvara den mångkulturella ideologin. Den är ett vapen med vilket svenska folket förklaras vara s k strukturella rasister, vilka oftast omedvetet anses diskriminera invandrare. Svenskarna ses därmed inte främst som rationella varelser utan mer som styrda av omedvetna drifter. JJ visar hur statens diskrimineringsutredare använder psykoanalytiska antaganden för att bevisa att svenskarna är rasister.

Psykoanalysen har vederlagts som ovetenskaplig pga av dess spekulativa karaktär, där dess användare kunnat/kan tolka in i princip vad som helst för att "bevisa" något. Ett belysande exempel ur boken är f d integrationsforskaren Anders Westholm. Han sparkades 2003 för att han pga sitt svenska ursprung ansågs vara en del av "förtrycket" och därmed oförmögen att utföra forskning på ett adekvat sätt (på ett sätt som passar makten, där idelogiproduktion premieras framför kunskapsproduktion). Han kunde naturligtvis inte värja sig mot påståendet att han är en del av "förtycket" - han var ju omedveten om det. I dess förlängning kan inte heller svenska folket värja sig mot den sortens anklagelser. Vi ser här prov på hur psykoanalytiska antaganden kan fungera som maktredskap.

Historien är ett annat vapen som de politiskt korrekta använder mot svenskarna, för att skuldbelägga dem och på så sätt få dem att okritiskt acceptera massinvandringen. Med dagens kunskap och värderingar döms den svenska historien som varande förtryckande och rasistisk. Härvidlag fokuserar makten främst på de sämsta delarna av svensk historia: steriliseringspolitiken, handeln med naziguld, rasbiologin etc. Föga uppmärksamhet ägnas de många positiva aspekterna av Sveriges historia. Globalt sett handlar denna skuldbeläggning om att fokusera på "de vitas" oförrätter mot andra folk genom historien (slavhandeln och koloniseringen). Generellt sett blir historieskildringen därmed skev och förenklad, vilket ska förstås som ett led i den dikotomiseringsprocess JJ beskriver.

Mot denna dikotoma förenkling ställer JJ upp ett antal fakta som kraftigt nyanserar den gängse bilden. T ex var de första slavarna i Amerika, dagens USA, vita människor som bl a den brittiska överklasen tvingade dit för att plocka bomull. Dessa slavar tålde dock inte solen och värmen särskilt bra. De tröttades snabbt ut och deras hud färgades röd - därav beteckningen redneck - varför svarta sedermera kom att ta över denna syssla. Rationella, inte rasistiska, skäl låg alltså främst till grund för förslavandet av de svarta. Historiker pekar vidare på att en mycket stor del av de vita skeppades över som fångar till Amerika. De var alltså inte där på frivillig grund.

Vad gäller den europeiska historien tar JJ upp det märkliga i att förintelsen synes ha utvidgats till att gälla även länder och folk som stred mot nazismen. Han argumentarar för att detta ska förstås som ett led i inrättandet av det mångkulturella samhället. JJ visar, med stöd av främst judiska källor, att historieskrivningen om judarnas öde i Europa är omgärdad av förenklingar på samma sätt som skildringen av slaveriet till Amerika är det.

I avsnitt III ägnas också ganska stor del åt de attacker på meritokratin som för närvarande pågår i Sverige. Dessa attacker sker med hjälp av den nämnda diskrimineringsmodellen. Redan nu används kvoteringsliknande åtgärder vid anställningsförfaranden. Tendensen är att vi går mot en mer öppen form av "positiv särbehandling" av invandrare innebärande att etniska svenskar kommer att få maka på sig för att ge jobb åt invandrare. Erfarenheterna från USA visar att den sortens åtgärder riskerar att öka spänningar mellan folkgrupperna. Men förblindade av det "goda" tar de politiskt korrekta inte till sig vare sig erfarenheter eller rationella argument. Som sagt: de är intellektuellt kastrerade.

Viss del i detta avsnitt ägnas åt att visa hur diskrimineringsmodellen är ett angrepp på det marknadsekonomiska systemet. Staten tenderar att lagstifta om påtvingad mångfald bl a på krog- och bostadsmarkanden med följden att den fria marknadens principer sätts ur spel. Att liberalt orienterade partier inte reagerar mot detta visar på den likriktning som råder kring mångkulturalismen.

Den viktigaste av JJs iakttagelses berör den rasism som finns inneboende i den politiskt korrekta diskrimineringsmodellen. Denna rasism har legitimitet genom den växande forskningsgren som kallas Critical Whiteness Studies, CWS, vars premiss är att "vithet" (ljus hy) är problematisk. Kan någon tänka sig en forskningsgren som proklamerar att svart hudfärg eller att vara jude i sig är ett problem?

Premissen om vitheten som problematisk - och närmast ond - har antagits av svenska statens diskrimineringsforskare, vilka alltså med psykoanalytsika antaganden söker "bevisa" svenskarnas inneboende ondska (omedveten rasism och diskriminerande tendenser), som manifesteras i den vita hudfärgen. Eftersom vita inte kan göra sig kvitt sin onda hudfärg är en logisk slutsats att den bör elimineras. För att citera professor Noel Igantiev, som varit verksam vid bl a Harvard-universitet: "Målet, som är den vita rasens avskaffande, är så önskvärt att det kan vara svårt att tro att det skulle möta motstånd från andra än övertygade vita rasister." I den "mångkulturella" världen finns alltså ingen plats för vita människor, som bara ska finna sig i att "avskaffas" - annars är man rasist.

JJ visar vidare hur lagparagrafen hets mot folkgrupp är godtycklig och används för att kväsa kritik(er) av det mångkulturella projektet. Han pekar också på att svenskarna saknar möjlighet att åberopa denna paragraf liksom en närstående paragraf, om de har blivit utsatta för rasistiska smädelser och handlingar från invandrares sida. Lagstiftarna tycks utgå från att svenskarna saknar känslor i samma utsträckning som andra folkgruppers medlemmar (vilka anses ”känna av” diskriminering från svenskarnas sida, enligt SOU 2005:41). Denna urholkning av likheten inför lagen och alla människors lika värde sammanfattas av JJ: "Emellertid är det ingen känslomässig skillnad i upplevelsen av kränkningen och skräcken mellan Ida, som gruppvåldtas av invandrare för att hon anses vara en i deras ögon mindre värd 'svennehora', och Hassan som misshandlas av svenska rasister för att de anser honom vara en 'svartskalle'."

Ovanstående är naturligtvis en förenkling av bokens innehåll. Sammantaget är boken spännande, informativ och delvis chockerande. Med konkreta exempel, saklig och logisk argumentation visar Järvenpää att vi är omgärdade av så mycket förenklingar och lögner, stora som små, att det kan vara svårt att tro att vi lever i en demokrati. Boken ger läsaren ett utmärkt instrument för att själv kunna fortsätta granska hur makten manipulerar sanningar, för att de ska passa politiska mål och syften. Den som läser denna bok och tar till sig dess kritiska förhållningssätt blir en i ordets verkliga mening upplyst och engagerad medborgare - demokratins ideal.

Politisk korrekthet är en av 2006 års absolut viktigaste böcker! / Reson Produktion