RASISM OCH ANTIRASISM är huvudstoff i senaste numret av Socialistisk debatt (nr 3/4 2003). Artiklarna är skrivna av diverse kultur- och etnicitetsrelaterade forskare och studenter. Flertalet tar upp gammal skåpmat som att termen ras har ersatts av kultur och att krav på invandrare, t ex språktester, skulle vara liktydig med rasism. En av dem hävdar rentav "Att Sverige är rasistiskt". Skribenterna sluter upp bakom mångkulturalismen som förutsätts gå hand i hand med socialismen.

Mot denna punkt kan invändas att socialismen kräver likriktning på en rad områden för att fungera i praktiken, plats för mångkultur finns ej. Rent allmänt kan det ifrågasättas varför man inte kan glädjas åt att den biologiskt förankrade rasismen är en marginell företeelse. Istället envisas man med att konstruera nya rasismbegrepp med vilka man kritiserar den liberala demokratin och dess principer om likabehandling.

BEGREPPSMISSBRUK är allvarligt, inte bara ur etisk synpunkt. Att lägga beslag på begrepp och omdefiniera och förvanska dess innebörd har alltid varit ett av totalitarismens fundament. I forna Sovjet betraktades till slut krav på individens frihet som fascism. Med Orwells terminologi hade nyspråket - där frihet blir till slaveri, krig till fred osv - till syfte att kväsa det kritiska tänkandet.

Att en socialistisk tidning inte tar upp invandringens konsekvenser för redan svaga grupper, vilket det finns forskning om, är inte bara anmärkningsvärt. Det är hyckleri.

Den ur lingvistisk synvinkel mest intressanta artikeln har titeln Den som sa´t, den va´t... Politisk korrekthet som rasismens nya grepp. Den är skriven av Magnus Dahlstedt, doktorand vid Tema Etnicitet i Linköping. På hans meritlista ingår bl a att han i fjol stod som medredaktör för boken Det slutna folkhemmet. En rad forskare skrev där om invandringsrelaterade frågor.

Magnus Dahlstedts syfte är att utkristallisera en särskild så kallad PK-retorik vilken inbegriper en rad komponenter. "PK-retoriken", som är ett begrepp Dahlstedt själv har myntat, kan liknas vid en sorts metod eller argumentationsteknik. Den används dels för att avfärda meningsmotståndare och/eller deras argument som politisk korrekta, dels för att skärpa tonen i det politiska samtalet för att på så sätt påverka politiken i en viss riktning. Emellertid skiljer sig Dahlstedts sätt att se på politisk korrekthet från vad andra forskare har att säga om det. Det kan därför sägas att han, åtminstone implicit, strävar efter att ge termen politisk korrekthet en ny innebörd - Den som sa´t den va´t, lyder ju huvudrubriken till artikeln. Själva uttrycket "PK-retoriken" är i många stycken är en omformulering av vad som inryms i termen populism (som förvisso är ett mångfacetterat begrepp).

Jag vill med denna artikel visa på bristerna i Dahlstedts ambition att peka på en specifik PK-retorik. I detta ingår - ofrånkomligen - att jämföra "PK-retoriken" med vad som ingår i begreppet politisk korrekthet.


Definiering och etik
Vid analys av begrepp är det inte alltid möjligt att få fram en exakt tolkning. Däremot ska man alltid sträva efter att ta upp viktiga dimensioner av vad andra har sagt om begrepp. Ska man kritisera andras tolkning av begrepp bör man göra det med väl underbyggda argument, och helst gärna med stöd av konkreta fakta och exempel. I annat fall bör man akta sig för att försöka ta sig an uppgiften att (om)definiera något. I alla hänseenden hör det alltså till god forskningsetik att inte medvetet utelämna centrala dimensioner. I begreppet rasism ingår t ex komponenter som kollektivisering och diskriminering. Utelämnande av dessa vore oetiskt om man har till uppgift att definiera rasism.

DETSAMMA torde gälla för Magnus Dahlstedt som med sin artikel vill identifiera den så kallade PK-retoriken, en uppgift som tangerar själva begreppet politisk korrekthet. Att definiera eller åtminstone diskutera begreppet politisk korrekthet såsom andra forskare ser på det handlar inte bara om etik. I lika hög grad handlar det om trovärdighet.

Vidare är det viktigt att vid tolkning vara utomordentligt noggrann med vad någon sagt eller skrivit. Ett sätt för att säkerställa detta är att utan förvanskning återge citat, som inte ska ryckas ur sitt sammanhang utan ses utifrån hela det sammanhang i vilket det framförts.


Politisk korrekthet visavi PK-retoriken
Magnus Dahlstedt (MD) börjar med att tillrättalägga termen politisk korrekthet. Han för ingen diskussion kring det utan utgår från vänsterdebattören Göran Greider, som i sin ordbok för underklassen skrivit: "PK-stämpeln brukar vara behaglig att klistra på åsikter eller värderingar man inte gillar. Därmed har man avfärdat dem, som lite mossiga eller som ett utslag av en hysterisk pöbel som agerar domare i en skenrättegång." Greiders synsätt rymmer endast det att PK-stämpeln påklistras de som är politiskt korrekta. Men den säger inget om vad politisk korrekthet i sig är, vilka aspekter som ingår i det. Politisk korrekthet är ett tanke- och handlingsmönster, ett förhållningssätt om man så vill, som jag snart återkommer till. Det är hursomhelst inte hållbart att tro, att bara för att PK-stämpeln används mot sådant man förkastar så har man också avfärdat det.

DET ÄR egendomligt att MD inte noterat detta. Inledningsvis citerar han nämligen Merit Wager, som har uppmärksammat just detta. Wagers förklaring börjar likna en definition även om den ingalunda har den gedigna definitionens skärpa:

"Det finns en intolerans mot åsikter som avviker från de för tillfället vedertagna, mot sådana som inte anses pk (politiskt korrekta). Den som går emot 'godkända' och allmänt accepterade åsikter riskerar att bli så hatfyllt och aggressivt bemött att det är tur att vi inte vare sig har spö eller dödsstraff längre."

Greider anser alltså att PK-stämpeln används för att avföra mossiga åsikter. Wager å andra sidan antyder att den taktiken inte är särskilt gångbar. Att antidemokraten skriker "politiskt korrekta demokrat" eller moderaten kallar socialdemokraten för "politiskt korrekta sosse" innebär inte att dessas åsikter avfärdas. En debattör kan alltså häva ur sig att en åsikt eller meningsmotståndare är politisk korrekt, men han avfärdar knappast åsikten eller personen för det. Det är först när man i sak kan visa på fel i den andres resonemang som en debatt kan vinnas.

MDs "definition" är förvisso den som flertalet människor tror är den verkliga innebörden av termen. Möjligen skulle MD säga att han inte har definierat begreppet politisk korrekthet. Oavsett vilket, så vet han att det finns en mer gedigen definition på akademisk nivå. Hans kännedom om termen bekräftas bl a av att han citerar min bok Invandring och demokrati - om politisk korrekthet i Sverige 1988-2001, som belyser den politiska korrekthetens funktion. I inledningen refereras till Jonathan Friedman, professor i socialantropologi, som har forskat kring politisk korrekthet och haft kurser om det. Han är även aktuell med en bok i ämnet och är alltså en given auktoritet i sammanhanget. Men inte för MD.

FRIEDMANS DEFINITION av politisk korrekthet, som är den jag använder i min bok och som alla med ärligt uppsåt borde nämna, rymmer centrala aspekter som MD negligerar. Politisk korrekthet är ett tanke- och handlingsmönster som kan vara både medvetet eller omedvetet. Politisk korrekthet handlar om att argument fördöms på moraliska grunder istället för att logiskt analyseras. Påståenden reduceras till att bedömas som "goda eller dåliga". Associativa tankekedjor, t ex med anspelning på 30-talets Tyskland, används medvetet i argumentationen för att få motparten att framstå som suspekt, och med andra intentioner än de uttalade.

Mera konkret relaterar associativa tankekedjor till stigmatiseringsmetoden "guilt by association", som förekommer på två sätt. Ett är att märka ord och utnyttja ords laddningar för att ge associationer till en extremistisk och/eller våldsinriktad individ, grupp eller åsiktsriktning, som redan är märkt. Det andra är att direkt påtala eller påskina någon form av samröre mellan en debatterande person eller förening och redan märkta. I ställer för att ärligt bedöma en utsaga blir det viktigare att fråga vem X är och hur X kan identifieras. Individer, ord och begrepp positionsmarkeras sålunda, en indelning i gott och ont sker. På ett behändigt sätt slipper de politiskt korrekta då anföra sakargument, hur väl underbyggt meningsmotståndarens resonemang än är. Därmed förhindras en fri och saklig dialog, ett "lock" eller ett "tabu" skapas.

Förmåga till association ingår i den mänskliga beteenderepertoaren. Men i en diskussion, särskilt en politisk eller akademisk, är det en demokratisk tumregel att hålla sig till sak. När jag i fortsättningen åsyftar termen "guilt by association" kommer jag att använda den mer behändiga termen "association" i dess olika böjelser, t ex associativt tänkande. (PK-retoriken är ett begrepp som jag kommer att visa har flera brister. Men för enkelhetens skull använder jag det i rent analytiskt syfte.)


PK-retorikens syfte
MD vill alltså inte befatta sig med den utarbetade definitionen av politisk korrekthet. Han tillstår dock att PK-retorikerna menar att ett "lock" eller "ideologisk tröskel skulle förhindra särskilda åsikter från att framföra offentligt" och att man menar att tabun måste brytas. Fast ett "sådant tabu existerar nu inte", menar MD med hänvisning till forskning gjorda av hans kollegor.

HÄREMOT STÅR dock journalisten Janne Josefsson, som bl a sagt att journalister "har svikit någonting oerhört vad gäller flyktingpolitiken. Vi har medvetet sagt, det här ska inte fram, vi har dolt sanningen" (SVT 970530). I tidskriften Moderna Tiders sista nummer hösten 2002, går han på än skarpare: "Vi har fungerat som journalister i en totalitär stat och målat upp bilden av det mångkulturella samhället som problemfritt precis som makthavarna har velat höra." Även Birger Schlaug har i sin bok Svarta oliver och gröna drömmar (1997:132) varit inne på samma spår. Han menar att det under många år funnits "en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället" (mina kursiveringar).

Det bör även framhållas att de flesta samhällsorienterade kunskapssökare inte gör anspråk på att hävda en genuin sanning i sina beskrivningar av skeenden och händelser i samhället. Man pekar snarare på tendenser som kan vara mer eller mindre sanna innebärande att all kunskap är felbar.

Två bilder står alltså mot varandra när det gäller frågan om tabu eller ej. Klart är i alla fall att MD nöjer sig med en definition som ju egentligen inte är en definition utan en lös och allmänt hållen formulering. Strategin är väl vald, den är en förutsättning för att han ska få ihop sitt fortsatta resonemang och sin slutsats: "PK-retoriken utmanar inte bara ett öppet offentligt samhällsklimat. Den utmanar även de skilda motståndsrörelser som strävar efter ett mer jämlikt, jämställt och mångkulturellt samhälle."

MD visar här prov på den politiskt korrekta taktiken att positionsmarkera samhällskritiker (PK-retorikerna) som ett hot mot det öppna samtalet, dvs ett hot mot en av demokratins hörnstenar. Omvänt positionsmarkerar han idén om det mångkulturella, som förläggs efter begreppen jämlikhet och jämställdhet, begrepp som har en positiv klang.

FÖRDELEN MED den definition av politisk korrekthet som MD inte vill kännas vid ligger i dess värdeneutralitet, dvs att den inte har någon politisk eller ideologisk anknytning. MD erkänner visserligen att PK-retoriken har spänt över hela det åsiktsmässiga spektrumet. Emellertid ser han särskilt allvarligt på att det används av vissa vänsterdebattörer.

Exempelvis tar han upp Jan Myrdals kritik av "politiskt korrekta Posten" i Mölndal förra valet. Brevbärarna vägrade då att dela ut valfoldrar från ett parti vars åsikter man ogillade. Vad Myrdal gör är att han försvarar yttrandefriheten, vilket även MD noterar. Visst låter Myrdal upprörd i artikeln, men hans syfte är inte att få till stånd någon uppskruvad samtalston, som ju enligt MD är PK-retorikens mål. Syftet är att snarare att kritisera en faktisk begränsning av yttrandefriheten. Vilket han gör med sakliga argument - posttjänstemännen agerade i strid med lagen. Och de agerade politiskt korrekt i så måtto att de lät sin moral vägleda och helt enkelt struntade i att dela ut valmaterialet.

MD oroas alltså av att PK-retoriken används av vänsterdebattörer i t ex invandringsrelaterade frågor. Dock tycks han oroas endast när det används på ett visst sätt, nämligen då vänsterfolk kritiserar mångkulturalism, feminism och antirasism, idéer som vänstern vanligtvis sällar sig till. Samtliga exempel han ger vilar på den premissen. (MD har själv tagit ställning för mångkulturalismen i Socialistisk debatt nr 3/00 med artikeln: "För en revolutionär mångkulturalism".) Inte heller understryker han klart PK-retorikens värdeneutralitet, vilket tyder på att hans ambition är att reservera det för "högern", "de konservativa", "de högerextrema", "rasisterna" etc.

Ett rent komiskt inslag i MDs resonemang är förklaringen till varför begreppet politisk korrekthet används av PK-retorikerna när de ska beskriva något/någon. Jo, som retoriskt grepp är det då "möjligt för en debattör att a) angripa och smutskasta något man ogillar, att samtidigt b) få tillträde till det offentliga samtalet och c), möjligen, åtnjuta viss legitimitet för sina personliga åsikter". MD ger intrycket av att punkterna hänger ihop. Men tvärtom så är de motsägelsefulla, vilket framgår av följande.

Beträffande punkterna a och c vill jag ta upp aspekter som delvis nämnts tidigare. Politisk korrekthet handlar som sagt om att moralisera och associera, att inte bemöta argument i sak. Vad som är politiskt korrekt är ofta formulerat av etablissemanget eller statsmakten. I detta ligger implicit att den politiskt korrekte har en dominerande position i olika situationer, en starkare back-up än ens egen statsmakt kan man ju inte ha. Vidare känner den politiskt korrekte av eller vet vilka åsikter som är gångbara. Antingen tror man på dem eller använder dem av rent taktiska skäl för att gynna sig själv. I forna Sovjet blev man knappast befordrad av att plädera för ökad individualism. Liksom man i Nazityskland inte gjorde karriär genom att vara för rasblandning. I Sverige kommer man inte långt med att argumentera för dödsstraff, kräva minskad invandring eller avskaffande av marknadsekonomin.

AV DETTA följer att den som vill avskaffa marknadsekonomin eller minska invandringen inte lär kunna angripa någon genom att endast hävda att denne är politiskt korrekt (punkt a). Och definitivt kommer han eller hon inte samtidigt att kunna vinna gehör för sina ståndpunkter (punkt c) genom ett dylikt påpekande. Sistnämnda är något som MD själv tycks erkänna genom att sitt burk av termen "möjligen" (...kan den som använder PK-retoriken "åtnjuta viss legitimitet för sina personliga åsikter"). För att förtydliga: En manschauvinist eller rasist åtnjuter givetvis ingen legitimitet för sina privata åsikter genom att skräna att motståndaren är politiskt korrekt. Det är genom att visa på hållbarheten i argumenten och i sakfrågan som legitimitet åtnjuts.

Ifråga om punkt b, som handlar om att få tillträde till det offentliga samtalet, är en tolkning att en person av rent egoistiska skäl kastar sig in i en diskussion. Möjligen kan det stämma för en väldigt exhibitionistisk lagd individ. Troligare är dock att denne söker sig till en dokusåpa typ Big Brother.

Med dessa påpekanden har jag också gjort klart att MDs punkter inte är hållbara som beskrivning av den så kallade PK-retoriken. Punkterna hade inte kunnat anföras om han tagit fasta på Friedmans definition av politisk korrekthet. Han måste använda sin primitiva "definition" för att klara uppgiften.

Låt oss här återgå till exemplet med kritiken mot Posten av Jan Myrdal (som varken är rasist eller manschauvinist enligt mitt nyss anförda resonemang). Inte ens när han med stöd av lagen och med sakliga argument visade på bristerna i posttjänstemännens agerande åtnjöt han legitimitet för sina åsikter. Istället beslutade JK att legitimera posttjänstemännens agerande i meningen att inte vidta någon åtgärd mot Posten (JK-beslut 030226). JKs beslut innebär alltså att det är fritt fram för Posten att välja vilket material man ska dela ut.

VAD SÄGER då lagen? Enligt 1 kap. 2 §, andra stycket i Tryckfrihetsförordningen (TF) är det förbjudet för "en myndighet eller något annat allmänt organ att på grund av en skrifts innehåll, genom åtgärd som inte är tillåten enligt tryckfrihetsförordningen, hindra tryckning eller utgivning av skriften eller dess spridning bland allmänheten". JK menar i sitt beslut att Posten Sverige AB, trots att staten äger aktier i företaget, inte kan betraktas som ett organ för det allmänna, "det allmänna eller dess företrädare".

"Censurförbudet riktar sig mot det allmänna eller dess företrädare. Åtgärder som företas av privatpersoner eller andra privaträttsliga subjekt, t ex ett aktiebolag, omfattas däremot inte av censurförbudet. Posten Sverige AB, som är ett aktiebolag, är inte en myndighet utan ett privaträttsligt subjekt. Inte heller är Posten Sverige AB att anse som ett sådant annat allmänt organ som avses i TF:s bestämmelse om förbud mot hindrande åtgärder för det allmänna. Att staten äger aktier i Posten Sverige AB medför ingen annan bedömning."

Så skriver JK i sitt beslut. Vilket följaktligen innebär att Posten, som distribuerar miljontals försändelser till svenska hushåll och företag, kan jämföras med vilket litet aktiebolag eller snabbmatskedja som helst. Posten anses inte längre vara en företrädare för det allmänna. Rent valtekniskt kan det inte uteslutas att Postens urval (diskriminering) av vilka partier som ska få utkomma i stor skala med sin information påverkade valutgången i Mölndals kommun. Inte heller detta tog JK i beaktande.

POSTEN HAR på många håll i landet monopolställning vad gäller utdelning av försändelser. Sålunda bör det betraktas som ett allmänt organ och en del av samhällets infrastruktur. När Posten klassades som myndighet lydde man under tryckfrihetsförordningen, men i och med bolagiseringen behöver man alltså inte längre respektera denna grundlag. Det är innebörden av JKs beslut.

Nils Funcke, ledarskribent på DN tillika aktiv i Grävande Journalister, var en av dem som gjorde en anmälan till JK i ärendet. I en debattartikel i tidningen Journalisten klargjorde även han att Postens agerande var i strid med gällande lag. Han var även starkt kritisk till JKs beslut: "Det är djupt bedrövligt. Konsekvensen blir nu att det blir fritt fram för Posten att göra ett urval av vad man vill och vad man inte vill sprida."

MD hävdar alltså att PK-retoriken utmanar "ett öppet offentligt samhällsklimat". Ovanstående fall visar på att MD inte förmår att argumentera för sin ståndpunkt. Även andra exempel talar emot honom. Det är t ex inte PK-retorikerna som pläderat och också fått gehör för utvidgning av lagen om hets mot folkgrupp. Lagen används i tid och otid och omfattar numera även gruppen homosexuella som redan tillhör olika etniska grupper och nationaliteter. Anmärkningsvärt är att svenskar i praktiken inte kan åberopa denna lag, vilket innebär att likheten inför lagen har urholkats.

INTE HELLER är det PK-retorikerna som strävat efter den omvända bevisbörda som idag råder vid diskrimineringsärenden, där det numera åligger t ex en arbetsgivare att visa att han inte har diskriminerat en arbetssökande med annan etnisk bakgrund. De politiskt korrekta har alltså lyckats vända på en av rättssystemets hörnstenar, den att man är oskyldig till motsatsen bevisats. Numera är man skyldig till man lyckats överbevisa statsmakten/DO.


PK-retorikens innehåll
Vi har så klarat av vad MD anser vara PK-retorikens syfte. Men vad slags argument inbegrips enligt MD i PK-retoriken? Han vill ju visa att det finns en särskild så kallad PK-retorik innehållande vissa drag och argument. För att klara uppgiften inleder han med rubriken "Fiske i grumligt vatten". Detta tangerar det associativa synsättet - "grumligt vatten" väcker onekligen associationer. Direkt under rubriken har MD placerat ett citat ur min bok: "det politiskt korrekta verkar ovanligt slagkraftigt i det svenska samhället. [Den] finns invävd i samhällsstrukturen, likt en vålnad osynliggjord och omedveten för det absoluta folkflertalet".

Min avsikt har inte varit att hävda att folk inte vet vad som är politiskt korrekt, för de flesta känner givetvis av vilka strömningar som för tillfället dominerar (även om de för den sakens skull inte använder termen politiskt korrekt). Istället var avsikten att rent metaforiskt beskriva själva fenomenet politisk korrekthet, som i sig är ganska abstrakt och ogripbart. Det är inget konstigare än att samhällsvetare av alla de slag beskriver t ex "diskriminerande och förtryckande strukturer" på liknande sätt. MD kan återigen även klandras för att han använder termen politisk korrekthet utan att ta fasta på vad jag, eller snarare Friedman, menar med det.

MD tolkar citatet som en av PK-retorikens "bärande idéer", den att en "överväldigande majoritet av befolkningen skulle vara mer eller mindre omedvetna om det politiskt korrekta Etablissemangets åsiktskontroll". Han utvecklar inte idén utan fyller i med den associativa tankegången: "Det är en idé som högerextrema såväl som mer rumsrena politiska krafter har anammat som verktyg i sin politiska arsenal." I de två efterföljande meningarna använder han termerna högerextrema och extremistiska grupper i ett slags trefaldig association. Han gör även gällande att PK-retorikerna med sin taktik gör sig till talesmän för en "folkvilja".

DET SKULLE således vara särskilt allvarligt att inte bara extrema grupper men även mer rumsrena hävdar att etablissemanget styr vissa frågor, tabubelägger dem. Frågan som då uppkommer är om det överhuvudtaget får hävdas om det faktiskt vore så. En av sociologins huvuduppgifter, som MD här bortser ifrån, är att granska maktstrukturer och hur dessa upprätthålls.

Att ett etablissemang skulle styra en del av de åsikter som släpps fram och motas bort är alls ingen kontroversiell idé. Pierre Bourdieus alster var fullspäckade med sådana exempel. Och den franske sociologen Gerard Mermet har använt begreppet demokratur, en semantisk blandning av begreppsparet diktatur och demokrati, för att beskriva hur stora delar av dagens politik och massmedia domineras av ett synsätt enligt vilket bara vissa åsikter och meningsyttringar ska släppas fram. Följden blir likriktning och konformism.

RESONEMANGET kan omsättas till svenska förhållanden där en riksomfattande undersökning (Lange/Westin 1993) har visat att 70 procent av svenskarna instämmer i påståendet: "Numera kan man inte säga ett kritiskt ord utan att bli kallad rasist." I opinionsmätningar anses 70 procent vara en mycket hög siffra. Resultatet indikerar att gemene man inte har kunnat föra en öppen diskussion av rädsla för rasismstämpeln. Vidare är 70 procent en stor majoritet vilken kan tolkas som en "folkvilja", om man nu kan tala om en sådan. I vilket fall ter det sig naturligt att en politisk kraft vill göra sig till talesman för en såpass stor grupp. I viktiga frågor har det alltid varit vanligt att intressegrupper har sökt snappa upp ett potentiell (väljar)stöd. Så gjorde sig socialismen till talesman för de "arbetande massornas vilja".
MD spinner vidare med att PK-retoriken syftar till att ersätta det "falska medvetande" som etablissemanget skapat med ett "sant medvetande". Inte heller det något konstigt: om 70 procent upplever att det är svårt att tala om sak är det väl inte underligt att det finns dem som agerar för att ersätta detta med om inte ett "sant medvetande" så åtminstone med en nyanserad och saklig dialog. Till detta kommer att vad som är sant och falskt är en ständigt omtvistad fråga.

Samhällsdebattören Janne Milld, som sedan 60-talet har en dokumenterad bakgrund som vänsteraktivist i s, v och mp började under 90-talets början att ompröva sin tidigare positiva hållning till den förda invandringspolitiken. För honom var det tidigare sant att invandring i princip bara medförde fördelar. Men när hans syn på denna "sanning" ändrades blev han utfryst. Sedan hans invandringskritik inleddes i och med föreningen Blågula frågor har han ett flertal gånger kungjort att han är beredd att ändra hållning - om han ges argument för det. Men några argument får han inte, bara förolämpningar, förtal och smutskastning.

POÄNGEN HÄR, för att tala med John Stuart Mill, är att monopolisering av "sanningen", i synnerhet när makten har sådana anspråk, är förödande. Den förhindrar en öppen och konstruktiv dialog, och leder slutligen till totalitarism.


Krav liktydig med rasism?
MD menar att folkpartiets utspel om språktester vid förra riksdagsvalet appellerade till rasistiska tankemönster. Som stöd för sin tes utgår han från orden "vi" i motsats till "dom". Ordparet har av MD och andra tolkats som bevis för ett slags underliggande rasism, där vi är de upplysta och dom är primitiva.

SPRÅKKRAVET I SIG tycks inte vara problematiskt för MD då han retoriskt skriver: "Vem är, egentligen, emot tanken att människor som, på mer permanent basis, uppehåller sig i Sverige har åtminstone elementära kunskaper i det svenska språket? En sådan tanke kan i princip vem som helst ställa sig bakom..." Det MD främst vänder sig mot är "det sätt på vilken frågan aktualiserades offentligt - där man bl a anspelade på tankar som 'vi måste ställa krav' och 'vi säger det man inte vågat säga', vilket har "klara retoriska paralleller till den samtalston som vi annars känner igen från en mer öppet främlingsfientlig dagordning".

I analys av politiska uttalanden åligger det en uttolkare att lyfta fram citat för att visa hur i detta fallet fp använt termen "vi". Det är en tumregel som redan medeltidens skolastiker tillämpade. I annat fall hade man inte i debatten att göra. Men MD visar inte på något citat. Istället menar han att ett "anspelande" på att vi måste ställa krav är problematiskt därför att en sådan retorik påminner om, eller med MDs ord har "klara retoriska paralleller" till den främlingsfientliges samtalston. Han associerar alltså för att kritisera själva språkbruket vi och dom, som han menar vara ett tecken på en "skärpt samtalston".

ETT AV DEMOKRATINS ständiga problem har varit att folk inte begriper vad politikerna säger. För att lösa detta har politikerna sedan länge använt korta, enkla och tydliga budskap, som folkpartiet i nämnda fall. Sedan åligger det väljarna själva att sätta sig in i vad förslaget i praktiken innebär. Vi-termen är alltså inget särskild PK-retorik utan används av samtliga partier och även i andra sammanhang. Folkpartiet syftar med "vi" i första hand på dem själva, fp, inte svenska folket. Av folkpartiets partiprogram framgår att man är för i princip fri invandring vilket borde undanröja risken för indirekta rasismanklagelser.

När MD läser in "vi" som uttryck för "rasism" i språktestkravet bortser han således från folkpartiets faktiska politik. Till detta kommer att ett flertal invandrare uttalade sig positivt om förslaget. Även långt efter valet har så gjorts. Sociologen Jose Alberto Diaz har erkänt att misstag har begåtts, att språktester faktisk är av godo och ett rimligt krav att ställa på människor som tänker leva och bo i detta land (DN-debatt 030726).

Språktestkravet leder oss in på begreppen integration visavi assimilation. Sistnämnda är något som MD förkastar. Eftersom han förespråkar en radikal mångkulturalism kan det tänkas att han även ogillar integrationstanken. Denna utgår från en ömsesidig process där svenskar och invandrare införlivar delar av varandras kulturer. En fin tanke i teorin. Men hur det rent praktiskt ska gå till finns det inga svar på.

ASSIMILERING DÄREMOT avkräver inte svenskarna detta, dvs att de ska integreras i sitt eget land. Istället riktar assimilering fokus på att invandrarna sätter sig in hur svenska lagar, regler och värdesystem fungerar. I Sverige lever och verkar i dag runt 200 olika etniska grupper med mer eller mindre skiftande kulturer, åsikter och värderingar. Uträkningen grundar sig på ursprungsnationaliteter och gruppbildningar härav (SCB 1996). T ex finns vid sidan av svenskarna två inhemska etniska minoriteter: samer och tornedalsfinnar. Från Belgien kommer flamländare och valloner osv. Att svenskarna skulle (ha förmåga att) bejaka och respektera alla de i Sverige närvarande olika kulturer är en omöjlighet. En mer jordnära utgångspunkt är alltså att invandrare åläggs krav som överensstämmer med svensk kultur, normer och värderingar. De har ju endast en kultur att anpassa sig till.

Det finns otaliga exempel på att invandrare anser en sådan idé vara fullt rimlig. På GPs debattsida (990413) skriver trion Genovi Saslecov från Rumänien, Max Moreira från Brasilien och Iraj Golbandi från Iran:

"All erfarenhet och logik talar om att kommer man till ett främmande land, så måste man ta seden dit man kommer och respektera de lagar och normer efter vilka vederbörande lands befolkning lever. I syfte att kunna 'lära mig mitt nya land', det vill säga kunna ta reda på sina rättigheter och skyldigheter, kommunicera och arbeta, så borde det mest logiska vara att man lär sig respektive lands språk."

Artikelförfattarnas budskap kan onekligen tolkas som ett stöd för assimileringstanken. Denna anknyter till en av demokratins centrala innebörder, den att en minoritet i diverse situationer måste anpassa sig till majoriteten. SNS Demokratiråd (1995:17-20) ställer upp ett demokratiskt "omröstningsproblem" förenad med en rad komplikationer, där avgränsningar görs mellan olika värden och uppfattningar. En viktig slutsats blir att någon "helt perfekt besluts- eller omröstningsmetod" inte existerar. Emellertid framhålls att vid valet av vilken beslutsmetod som bör tillämpas talar det mesta för att "den enkla majoritetsregeln är att föredra från demokratisk synpunkt", och att "majoritetsbeslut är naturligt i en demokrati". Ett belysande exempel på principen minoritetens anpassning till majoriteten förmedlades vid EU-valet 1994, där en knapp minoritet fick anpassa sig till valresultatet. Kompromiss ingår likafullt som en grundbult i demokratin.

FRÅGAN ÄR om MD och andra politiskt korrekta samhällsvetare överhuvudtaget nöjer sig med att terminologin inför en valkampanj är enkel. Låt oss ställa upp tanke-experimentet att folkpartiet istället för "vi" hade använt sig av ord som "samhället" eller "man" knutet till "måste få ställa krav på människor". Troligen hade även det fått sig en skopa av MD, då studenter idag får höra att kritik är analogt med att analysera sönder saker och ting (MD har ju själv varit student tidigare). I begreppet samhälle skulle då en sådan "kritisk analys" t ex kunna tolka in att "vårt" samhälle, det svenska vet bäst, vilket skulle ges en rasistisk innebörd.

Ifråga om språktester har den inhemska befolkningen de facto bättre kunskaper om det svenska språket och samhället än vad icke-svenskar har. Därför finns det också anledning att "vi" visar och vägleder "de andra" för att underlätta deras inträde i samhället. I begreppet "vi" ingår alla medborgare i ett samhälle, dvs även invandrare som erhållit svenskt medborgarskap. Och det är "vi" som genom arbete och skatter ser till att samhället kan överleva

ORDET "VI" anknyter till social kategorisering, som är ett grundläggande mänskligt drag i syfte att snabbt strukturera världen. Ett visst mått av vi och dom får vi räkna med enär de flesta människor måste kategorisera och i viss mån också kollektivisera för att underlätta sin tillvaro. Till skillnad från forskare och kulturskribenter har man varken tid eller intresse av att och sitta och fundera över vad som inbegrips och inte inbegrips i rasismtermen. De flesta vet att nedvärdering av andra människor på basis av deras etniska eller nationella tillhörighet ingår häri. Och det absoluta flertalet hemfaller inte åt att diskriminera eller kränka andra människor. Man uppför sig korrekt och hyggligt även mot dem man inte känner och förmodligen även dem man inte gillar, t ex på en arbetsplats som ju annars inte kan fungera godtagbart. Skulle man ändå hemfalla åt kränkning finns en rad lagar som den kränkte kan åberopa.

MER ÄN så här kan samhället nog inte kan avkräva den lilla människan som har fullt upp med andra spörsmål såsom arbete, försörjning, familj, vardagslivet osv. Det finns ingen anledning att fördöma den vanliga människans kategorisering i vi och dom, som samtidigt är ett sätt för henne att strukturera sin tillvaro.

Språktestkravet indikerar i själva verket att rättigheter också ska innefattas av skyldigheter. Ett samhälle som frånsäger sig denna moral är dömt att gå under. "Vi" är också en uppdelning som börjar redan på individnivå, där man söker sammanhang, känslan av att få ingå i en gemenskap. Bekräftelsen är ett grundläggande mänskligt drag. Slutligen utgår vi och dom från den uppdelning som börjar redan på individnivå i och med kategoriseringen "jag" och "du".


Konspirationsteorier och offertänkande
MD har redan antytt att PK-retorikerna använder sig av konspirationsteoretiska resonemang i sina förklaringsmodeller. En konspiration är något som sker bakom lyckta dörrar och har andra intentioner än de uttalade. En konspiration går sällan att bevisa varför den per definition blir overklig. Konspirationsteoretikern kan därmed också avfärdas som en stolle.

MD hävdar att förre riksdagsmannen (för s och m) Sten Andersson, numera Sverigedemokrat, utmålat sig själv "som offer för en slags tyst konspiration från Etablissemangets sida". Anledningen är att Andersson hävdat att han nekats publicering av debattinlägg i olika sammanhang. MD avfärdar Andersson med att han fått publicerade en ansenlig mängd debattartiklar genom åren.

EMELLERTID HAR Andersson aldrig hävdat att han skulle ha utsatts för någon konspiration. Han har endast pekat på det faktum att ingen eller få större tidningar har tagit in hans texter. Han har även noterat att hans motioner om att få till stånd en beräkning av invandringens kostnader inte fått bifall i riksdagen. Sakligt sett är båda påståendena riktiga. (Allmänt kan man peka på att inte heller har invandringen och frågan om det mångkulturella samhället debatterats såsom EU- och EMU-debatten. Båda är ju stora frågor i paritet med varandra.)

Visserligen finns det graverande exempel på konspirationsteorier som kan knytas till sd, men med en helt annan infallsvinkel än MDs. Det gäller centerpartiledaren Maud Olofsson under EMU-kampanjen. I Expressen (030906) förde hon det konspirationsteoretiska resonemanget att sd och liknande partier i "sina program mörkar om sina verkliga åsikter", och att det är lönlöst att "diskutera deras partiprogram". Istället för en saklig dialog uppmanade hon allmänheten att inte se till vad som står i Sverigedemokraternas partiprogram utan istället väva in/hitta på egna tolkningar, dvs associationer till nazismen.

HON BORTSÅG från att sd inte tillåter nazister att vara med i partiet. Hon bortsåg också från att centern och för den delen också socialdemokraterna med sin rasbiologi och steriliseringspolitik har ett betydligt mer vittomfattande nazistiskt förflutet än vad sd varit i närheten av. Under EMU-kampanjens slutskede uttryckte hon flera gånger sin avsky över att sd fått komma till tals. Hon förespråkade alltså minskad yttrandefrihet. Vilket återigen visar det inte PK-retorikerna utan de politiskt korrekta som agerar mot demokratins principer.

Vidare avfärdar MD Andersson med att hans ståndpunkter "redan förespråkas av andra debattörer på olika positioner i det politiska fältet" varpå han refererar till en annan Sverigedemokrat??? Av vilken anledning han gör det är svårt att förstå då sd som regel inte haft tillträde till det offentliga samtalet.


Rasialisering och kulturella skillnader
MD har nu införlivat två av "populismens" grundidéer i PK-retoriken: ett etablissemang som döljer sanningen för folket samt att man konspirerar mot dem som söker lyfta fram sanningen. Härefter kommer han in på rasialisering. Som termen antyder har det att göra med den (åtminstone delvis) rasistiska konstruktionen av främlingen. Författaren Yrsa Stenius, tidigare redaktör för Aftonbladet och numera kolumnist i tidningen, ifrågasätts. Orsaken är att hon i en artikel om invandringens konsekvenser hänvisat till "allmänheten". Att göra det ingår nämligen i den försåtliga PK-retoriken.

STENIUS HADE bl a skrivit följande: "Allmänheten hade länge vetat vad tidningarna vägrade skriva och många renhjärtade idealister inte ville tro: Att invandringen även i Sverige skapade sociala spänningar. Att en generation ungdomar födda och uppvuxna i Sverige men med rötter i andra kulturer, hade svårt att finna sig tillrätta i detta land och att landet hade svårt att finns sig till rätta med dem."

MD menar att detta är exempel på hur PK-retorikerna "med grova och svepande gester" ger uttryck för sina "egna ståndpunkter och stereotypier, som om de vore 'folkets'." Argumentationen bär "på ett definitivt anspråk på att debattören själv skulle uttolka 'den vanliga människans' vardagliga erfarenhet. Frågan är däremot vem det egentligen är som i detta fall formulerar Sanningen ifråga - debattören själv eller ett metafysiskt Folk?"

MED ALL säkerhet är Yrsa Stenius, som för övrigt har en dokumenterad gedigen kunskapsbas, väl bevandrad inom de områden hon beskriver. Det är föga troligt att Aftonbladet skulle släppa igenom en artikel med hänvisningar till att allmänheten tycker si eller så i en så pass känslig fråga som invandringen om Stenius inte hade på fötterna. Varför hon använt termen "allmänheten" eller vad hon grundar den på är svårt att svara på. Två källor är dock troliga. Den ena är den tidigare refererade opinionsmätningen enligt vilken 70 procent av svenskarna anser att man inte kan säga ett kritiskt ord utan att bli kallad rasist. Den andra är att nästan samtliga mätningar under 90-talet visat att en klar majoritet motsätter sig den förda invandringspolitiken.

MD klagar även på att Stenius använt PK-retoriken att lyfta fram kulturella skillnader och att dessa kan skapa sociala problem. Emellertid har kulturella skillnader alltid ingått i antropologernas repertoar. En av antropologins huvuduppgifter har varit att peka på skillnader (samt likheter). Det är bara att läsa vilken antropologibok som helst.

ATT SKILLNADER kan skapa problem är inget kontroversiellt. På mikronivå är det oftast skillnader i uppfattningar och åsikter som leder till gräl mellan par som lever ihop. På makronivå är historien full av exempel på hur såväl religiösa som kulturella skillnader bidragit till att skapa konflikter och krig. I det svenska samhället finns otaliga exempel visande hur kulturella skillnader skapat problem, t ex för 14-åriga flickor som gifts bort mot sin vilja och i strid med svensk lag. På mer övergripande nivå är det ett problem att "kulturella skillnader" lett till att myndigheterna/DO vid t ex anställningsförfarande vill slopa kraven på formell meriter och kompetens och ersätta det med kvoteringsliknande. (Taktiken har sedan 60-talet tillämpats i USA och har enligt talrika studier visat sig vara kontraproduktiv.)

I en annan artikel hade Stenius argumenterat för att främlingsfientlighet delvis bör "förstås som ett nedärvt beteende hos oss människor". MD avfärdar detta bl a med att det är sociobiologiskt trams som bygger på "en pseudovetenskaplig koppling mellan djurens och människans natur uppblandat med personliga spekulationer". Utan att veta vad han pratar om dömer MD här alltså ut sociobiologisk och evolutionspsykologisk forskning. Inte minst i USA är dessa på stark frammarsch - se t ex John Alcocks nyutkomna The Triumph of Sociobiology. Tillsammans med neurofysiologin har disciplinerna kraftigt utökat förståelsen för mänskligt beteende, bl a mekanismer kring rasism och främlingsfientlighet.

NUMERA FINNS flera studier som visar på hur olika mekanismer aktiveras i människans hjärna vid åsynen av individer tillhörande andra etniska grupper än en själv. Implicita associationstester är en framgångsrik metod härvidlag. Den går ut på att bilder av t ex svarta kopplas till positiva och/eller negativa ord, vilket i sin tur framkallar reaktioner hos försökspersonerna, de som får se bilderna. Med en så kallad magnetkamera mäts aktiviteten i hjärnan, särskilt i amygdala. Härmed får forskarna indikationer på om de emotionella reaktionerna är negativa eller positiva.


Mångkulturfobi
Efter sitt resonemang kring rasifiering går MD vidare till rubriken "Mångkulturfobi". Han börjar med att ta upp diskussionen kring etnologiprofessor Karl-Olov Arntsbergs studie av svenska romer. (Eftersom MD inte redovisar Arntsbergs kunskapsbas bör det nämnas att han redan under 70-talet började studera romerna och deras kultur. Då var han välvilligt inställd till den. Men efter ett kvarts sekels forskning kom han fram till en annan ståndpunkt, som att deras segregering är självvald och att många romer faktiskt är lagförda för brott.) MD menar att Arndtsberg använder "förlegade stereotyper" och att kritiken mot Arntsberg av PK-retorikerna sågs som uttryck för "överhetens mångkulturalism".

EN KORT invändning mot MD: om en "stereotyp" upprätthålls av en etnisk grupp år efter år, decennium efter decennium, kan den omöjligen bli "förlegad". Om svensken fortsätter att vara tyst och konsensusinriktad får man räkna med att etnologerna beskriver dem som konflikträdda. Och om romer, som Arntsberg visar, väljer att ställa sig utanför samhället får de räkna med att bli betraktade som avvikare. Inget konstigt med det.

MD tar sedan upp Thomas Gür, tidigare ledarskribent på Svenska Dagbladet. Gür har använt samma PK-retorik som Yrsa Stenius genom att "tala genom någon annan [hänvisa till folket] och på så sätt obemärkt skärpa tonen i det samhällsklimat som annars råder". Anledningen till kritiken av Gür är att han avvisade det sedermera genomförda förslaget om dubbelt medborgarskap. Gür menade att medborgarskapet innebär tillhörighet samt att många människor ser denna tillhörighet som unik och odelbar.

Jag tänker inte gå in djupare på varför MD ens bryr sig om att ta upp Gürs tankar kring dubbelt medborgarskap, utan konstaterar blott att tanken på medborgarskap bottnar i jämlikhetstanken, som MD säger sig värna. Att invandrare kan ha dubbla medborgarskap är inte jämlikt.

MD hävdar alltså flera gånger att PK-retoriken, som här i fallet Gür, syftar till att vässa samtalstonen i det debattklimat "som annars råder". Termer som "vi" och kritik av tanken på dubbelt medborgarskap skulle medverka till detta. Emellertid är sådana uttalanden inte ens i närheten av den demonisering och avhumanisering som politiskt korrekta debattörer under många år har tillämpat mot kritiker av den förda invandringspolitiken. I min bok ger jag flera exempel på hur termer som "löss", "parasiter" och "ohyra" använts. Vilket visar att samtalstonen sedan länge har varit uppskruvad och att det inte är "PK-retorikerna" som svarat för detta. Senast var det miljöpartiets Peter Eriksson som i en av teves morgonprogram (vecka 37) påklistrade Sverigedemokraterna dessa epitet i en diskussion om EMU.

ANDRA EXEMPEL på skärpt samtalston har framförts av Michael Alonzo, som under en tid ledde den en statlig kampanjen mot rasism. I videofilmen Stockholms Negrer presenterar han följande ståndpunkter:

"Det här är vårat land. Svenskarna dom, jag menar, det är klart att dom får bo här också ... bara dom inte försöker beblanda sig för mycket med oss, va ... Dom har sin kultur, javisst, skitbra. Käka er jävla surströmming. Det är helt ok, men inte i min port liksom. Vi är ju invandrare! Och ju mer vi slipper [sic] ha svenskarna i närheten, ju bättre mår vi."

Under sin tid som antirasistisk kampanjledare medverkade Alonzo i SVT:s debattprogram "Sverige åt svenskarna", som sändes våren 1996. Där sade han utan att någon av programledarna reagerade: "År 2010 är vi 25 procent. Partierna måste akta sig snart. Vi minns vad ni gör nu!" Begreppet assimilering diskuterades. Riksdagsledamoten Nalin Baksi/Pekgul (s) hade synpunkter på Alonzos åsikter, vilket föranledde Alonzo att kalla henne för "kokosnöt", en som är "vit på insidan och svart på utsidan".

ERINRAS KAN även MDs tidigare artikel i Socialistisk debatt, där han förespråkar en "revolutionär mångkulturalism". Termen "revolutionär" hör knappast ett demokratiskt vokabulär till. Vilket väl visar att MD själv bidragit till en uppskruvad samtalston.

Ian Wachtmeister är näste man till rakning. Wachtmeister har gjort sig känd för att "kritisera de där uppe och solidariserar sig med de där nere", vilket enligt MD är klassiskt populistiskt. Än sen då? Är det fel av en debattör eller politiker att peka på brister i samhällstoppen och värna de svaga? Enligt MD är Wachtmeister inte trovärdig eftersom han "om någon, med alla sina inkomster och egendomar" kan antas tillhöra etablissemanget. Enligt MDs "logik" skulle då Gudrun Schyman med sina tillgångar och sin tillhörighet till etablissemanget inte heller kunna föra folkets talan.


Normativ monokultur
Normativ monokultur lyder nästa rubrik. Historikern Håkan Arvidsson anförs av MD som exempel på hur PK-retoriken pekar ut "den politiskt korrekta mångkulturalismen som samhällsomstörtande i största allmänhet". Arvidsson hade i en artikel tagit upp de sekulära och universella värden som präglar den liberala demokratin. Medborgarskapstanken och värden som tolerans, demokrati och frihet ingår häri. Arvidsson tog även upp den västerländska demokratins färgblindhet. Dvs att den bortser från etnicitet, kultur och andra normativa inslag och istället ser till individens meriter och kvalifikationer. Arvidsson argumenterade för att nämnda värden står för det öppna samhälle som mångkulturalismen säger sig stå för. Det öppna samhället finns alltså redan och "det kan bara ha formen av en demokratisk medborgarskapstanke", menade Arvidsson.

MD associerar och menar att argumenten känns igen från konservativa debattörer som Samuel P Huntington och Dinesh D'Souza. Ungefär som om konservativa inte skulle kunna utföra adekvata analyser. (Nu är det väl visserligen bara i Sverige och hos kultureliten i en del andra länder som den välrenommerade Harvardsprofessorn Huntingtons analyser anses vämjeliga.) MD menar vidare att rasism och diskriminering hör till det liberala samhällets praktik. Visst förekommer diskriminering av såväl svenskar som invandrare. Men att hävda att det svenska samhället i sig diskriminerar är ett felaktigt skuldbeläggande av den inhemska kulturen och befolkningen eftersom samma strukturer/system tidigare fungerat bra för dem. (Självfallet kan byråkratin uppfattas som krånglig även för de infödda.)

DET ENDA som mångkulturalisterna har lyckats prestera för att råda bot på förment diskriminering är de tidigare nämnda kvoteringsliknande åtgärderna, som innebär diskriminering av svenskarna. Härtill har man skapat så kallade mångfaldsplaner, dvs att företag ska tvingas anställa en viss andel av utländsk härkomst. Vilket innebär att en svensk får ställa sig åt sidan.

Här kan pekas på ett intressant resonemang av Thomas Hylland Eriksen, professor i socialantropologi. I kursboken Små platser - stora frågor (2000:125f) tar han upp förhållandet mellan släktskap hos företrädesvis utomeuropeiska grupper och byråkratisk likabehandling i västerländska samhällen. Den senare grundas på lojalitet med abstrakta principer (formella lagar och regler) och identiska procedurer oavsett vem de har att göra med. I det släktskapsbaserade systemet å andra sidan grundas lojaliteten på banden mellan specifika personer. Enligt det senare, som är vanligt hos flertalet invandrargrupper, är det i sin ordning att behandla varandra olika. Detta kan gälla exempelvis vid anställande av släktingar, där särbehandling inte anses "orättvis utan tvärtom ett tecken på lojalitet och solidaritet".

Hylland Eriksens resonemang antyder att den politiskt korrekt lanserade synen på diskriminering inom arbetsmarknaden kanske inte alltid delas av de invandrare som drabbas; frågan om vad som är diskriminering utgår från ett västerländskt synsätt (något som MD och hans kolleger annars gärna kritiserar).

På DN:s insändarspalt (970919) skriver Razak Aboud om att många invandrare och flyktingar inte är nöjda utan "klagar jämt". Det finns skäl även för MD och hans meningsfränder, som tror sig vara talesmän för ett fiktivt invandrarkollektiv, att ta åt sig av denna kritik. I stället för att kritisera det svenska samhället och anklaga det för rasism och diskriminering borde eventuell kritik riktas "mot den eller dem som gör fel och inte mot hela samhället och hela landet", skriver Aboud och fortsätter:

"VI GLÖMMER gärna att många av oss kommit från länder där människovärdet inte respekteras. Här i Sverige säger lagen att människor har lika värde. Och vi får samma rättigheter och mer än vi förtjänar ibland. Vi får alla typer av sociala försäkringar och bidrag, socialbidrag, bostadsbidrag, barnbidrag, utbildningsbidrag, pension med mera, trots att vi inte deltagit i kampen och arbetat för att få sådana rättigheter."


Realism?
"Realism" lyder MDs näst sista rubrik. Här försöker han visat visa att debattörer som talar om att man äntligen kar kunnat börja diskutera invandringsfrågan gör det utifrån falska antaganden: "Många gånger tycks anspråket i fråga underbyggas mer av personliga antaganden, stereotyper och aversion än av sakuppgifter och verklig argumentation."

Göran Skytte är en av dem som menar att negativa konsekvenser av invandring äntligen har kunnat börja dryftas. MD avför Skytte på samma som sätt som han tidigare gjort, genom att hänvisa till studier som gör gällande att frågan visst har diskuterats. Mot vilket - återigen - kan anföras uppgifterna av bland andra Janne Josefsson och Birger Schlaug.

MD fortsätter med att det offentliga samtalet har upprätthållit "förhärskande föreställningar" som bygger på att invandrare skulle vara kriminella och "kvinnoförtryckare". Emellertid visar ju statistiken att vissa invandrargrupper är överrepresenterade när det gäller brott, i synnerhet av grövre karaktär. I vissa länder, från vilka många har kommit till Sverige, sanktioneras mord på kvinnor av staten. Människor i sådana länder är alltså socialiserade av sådana mönster. Och då mångkulturalismen inte ställer några krav på att invandrare ska ha ens elementära språkkunskaper eller ha minsta kännedom om svenska samhällsförhållanden, t ex kvinnosynen, utan istället uppmanar dem att bejaka sitt ursprung är det rimligt att anta att somliga inte vet vad som gäller här.

DEBATTEN KRING "hedersmord" har tydliggjort detta. Fäder och bröder har i flera fall medverkat i mord på sina systrar för att de valt att leva mer svenskt. Vid rättegångar har de åtnjutit stöd av sina släktingar. Vilket alltså vittnar om att det inom vissa kulturer förekommer kvinnoförtyckande mönster av kvalitativt annorlunda karaktär än kvinnoförtryck praktiserat av svenska män, som bl a inte kan räkna med stöd av släkten. Detta är fakta som bör få lyftas fram till diskussion och inte avfärdas som en "förhärskande föreställning". Som etnologen Gunnar Ahlsmark uttryckte saken i tidskriften Invandrare och minoriteter (nr 1/97): "Mitt budskap som kulturforskare är att vi måste våga analysera även obehagliga, oönskade handlingar i termer av kultur."


RASISM!
Från MDs olika rubriksättningar byggda på associativt mönster kommer vi så till pudelns kärna, den sista rubriken: "Rasism!" MD argumenterar för att rasismen i dagens liberala demokratier har "infiltrerat vardagslivet". Det liberala samhället rymmer en rad diskriminerande praktiker. Termen ras har ersatts med kultur, etnisk tillhörighet och religion, hävdar MD vidare.

Religion har dock inget vare sig med ras eller etnicitet att göra. Den är nämligen en åskådning, en idé som riktar sig till alla människor, inte en specifik grupp. Det finns svarta, vita och gula kristna. Analogt finns det svarta, vita och gula muslimer. Kritik av kristendomen är helt accepterat varför kritik av islam också måste få vara det, åtminstone om man ser konsekvent på saken.

Alla människor tillhör specifika etniska grupper vilka så att säga utgör underkategorier till begreppet "ras". Förvisso handlar det om rasism om man utmålar en etnisk grupp i enbart negativa ordalag kombinerat med att man förordar diskriminering av denna grupp. Men om en viss grupp relativt sett begår fler brott än andra och detta lyfts fram är det inte fråga om rasism. För att betraktas som rasism krävs att alla i gruppen ska utestängas från samhället på olika sätt. Att kräva utvisning av enskilda kriminella invandrare är alltså inte rasism.

Etnologen Åke Daun kom häromåret ut med rapporten Fri, trygg och vilsen (2001). Av denna framgår att många invandrare anser att svensk kriminalpolitik varit alldeles för slapp och att landsmän som begår brott borde utvisas. Etnologerna menar att det ofta ligger ett visst korn av sanning i stereotyper av folkgrupper. Svenskarna kritiseras ofta för sin avundsjuka. På sistone har det varit aktuellt med att ryska asylsökande visat sig väldigt benägna att begå brott under tiden de vistats här. Uppemot 40 procent enligt uppgifter. Det är aspekter som måste få tas upp för diskussion.

EN POLITISKT KORREKT förutsägbar invändning mot ovannämnda nyansering är att svenskarna pga av att man är en majoritetsbefolkning inte anses kunna omfattas av rasism, alltså inte kan drabbas av den. Historien ger dock många belägg på att även en minoritet kan utsätta en majoritet för rasism. Sydafrika under apartheid kanske är det främsta exemplet. Analogt kan för svenskt vidkommande nämnas de tusentals svenska ungdomar som har utsatts för personrån av i första hand invandrarungdomar. Förutom rånet är det inte ovanligt att ungdomarna förnedras och kränks med uttryck som "svennejävlar", "svennehoror" osv. Ibland misshandlas de också. Men de politiskt korrekta anser inte att svenska ungdomar har förmågan att känna sig utsatta för rasism. De råkar ha ljus hudpigmentering och ska därför tåla litet mer, tycks man resonera.

Till sist återstår den politiskt korrekta förklaringsmodellen att vita pga historien med slaveri och kolonisation inte anses kunna utsättas för rasism. Denna föreställning bygger dock på en rad felslut. Det kanske viktigaste är att skuld anses kunna ärvas i generation efter generation. Ett annat att skulden är kollektiv för alla inom en grupp, i detta fallet den "vita rasen" - trots att det snarare har varit enskilda individer som svarat för slavhantering. Det bör också tilläggas att muslimska folkslag varit minst lika involverade i detta som vita (även judar har svarat för en del slavhantering, vilket Nation of Islam i USA ofta lyfter fram). Och i Afrika såldes slavar mellan olika stammar långt innan vita och muslimer anlände dit. Trots dessa fakta har den svenska journalistkårens favoritkälla, tidskriften Expo och en av dess grundare förklarat: "Att känna eller t o m tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar."

NÄR DET GÄLLER det mångfacetterade begreppet kultur ska jag kort ta upp en punkt. Om MD menar att man enbart ska lyfta fram positiva drag i olika kulturer hemfaller han åt ett delvis rasistiskt tänkande eftersom en av dess komponenter är framhävandet av den egna gruppens kultur (som överlägsen andra). Men ingen kultur är som bekant enbart positiv. Det finns positiva och negativa drag i alla kulturer.

För en utförlig redogörelse av de moraliserande och politiserade föreställningar av rasismbegreppet som idag dominerar debattklimatet kan professor Anders Langes bok Reflektioner kring rasism (1992) varmt rekommenderas. Hans definition är gedigen, den är stram. Den är hållbar. Vilket väl förklarar varför få eller inga av dagens rasismforskare vill befatta sig med den. För då kan man ju inte vara "kritisk", "radikal", "utmanande". Med andra ord - inte göra karriär.

DEN SKÄRPTA samtalston som MD varnar för rymmer att assimilering enligt honom legitimeras med hänvisning till jämställdhetsprinciper. Vilket är ett besynnerligt påstående enär riksdagen snarare har integrering som mål. Som tidigare noterats går integrationstanken i stora drag ut på att svenskarna anmodas att sätta sig in i och anpassa sig till invandrares kulturer. Medan assimilering handlar om att invandrarna ska anamma det svenska synsättet på sakernas tillstånd. Att invandrare ska sätta sig in i det svenska ingår även i integrationstanken. Men då inga krav ställs på erhållande av svenskt medborgarskap betyder begreppet integration i praktiken ingenting.

MD ondgör sig också över att stängda gränser motiveras med hänvisning till jämlikhet och bättre möjligheter för de invandrare som redan finns här. Som om minskad invandring vore liktydig med rasism. Eller att situationen på arbetsmarknaden inte spelar någon roll. Ur socialistisk vinkel borde man ta upp det faktum att invandringen drabbar redan svaga grupper. Vilket såväl sociologiprofessor Ottar Brox i Norge och Harvardekonomen Borjas har visat. I USA är det en majoritet av de svarta, uppemot 70 procent enligt opinionsmätningar, som motsätter sig fortsatt invandring. Orsaken är att den driver upp konkurrensen in absurdum - det är inte ovanligt att man tvingas ha två, ibland tre jobb för att klara sin försörjning - och därmed hålls reallönerna nere.

DET ÄR allvarligt när en tidning som har socialismen som utgångspunkt värjer sig för att behandla dessa aspekter. Det handlar således inte om socialistisk debatt utan om smutsig debatt i syfte att undergräva det öppna samtalet och upprätthålla sina egna positioner i den politiskt korrekta maktsfären.


Delat ansvar?
Det finns säkert brister i mina tolkningar av MDs analys. Tolkningsläran har emellertid alltid haft och kommer alltid att ha detta dilemma. Det viktiga har dock inte varit att ge en precis tolkning av hans utsagor. Det väsentliga har varit att visa på hur han medvetet undanhåller den definition av politisk korrekthet som utarbetats av forskare inom ämnet och som är oundviklig i den diskussion han för. MD agerar alltså oetiskt, dikotomt och tendentiöst. Han försöker inte ens vara objektiv. Hans artikel är ett skolexempel på politisk korrekthet. Som forskare bidrar han inte till annat än att undergräva gamla hederliga forskarideal.

SOCIOLOGIPROFESSOR Alexandra Ålund ansvarar för Tema Etnicitet, det campus som Magnus Dahlstedt tillhör. Om hon låtit delegera uppgiften till sin adepter, förtäljer inte historien. Emellertid är det kutym att kursansvariga läser igenom sina doktoranders alster. Därför kan det antas att Ålund vet med sig att hon inte med hedern i behåll mäktar med missionen att smutskasta begreppet politisk korrekthet, dess funktion som ett kritiskt analysinstrument. Och vill man inte smutsa ner sin egen byk låter man karriärsugna doktorander göra jobbet.
John Järvenpää, oktober 2003